Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Resan till KEN, av Christian Haugen
- XXVI. Muren
- XXVII. Striden vid Kemfloden
- Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fångarmar så högt upp som möjligt och beto
och krafsade mot murens stålbeklädnad.
Längst till vänster i hörnet mellan
muren och klippan hade ett av djuren
kommit särskilt högt upp. Det hade rest
sig på bakbenen och nådde över muren
med ett par meter av sina fångarmar,
som rörde sig hit och dit, sökande efter
offer eller hållpunkt.
I närheten men utom räckhåll höllo
en femtio, sextio soldater på med något.
— De skola resa en sorts fallyxa och
hugga klorna av den där, förklarade
kommendanten.
— Det behövs inte. Jag skall klara
den, svarade Wayne. Där kommer visst
det, som jag bad om.
Två minuter efter hade Wayne
egenhändigt fyllt vatten på mitraljösernas
avkylningscylindrar, låtit öppna
ammunitionslådorna och fått ljuskastarna
placerade så, att de lyste fram över
mitraljöserna, som voro uppställda vid sidan
av varandra, ganska nära murkanten.
Kommendanten och alla andra sågo
intresserade på honom, men ingen
frågade om något eller visade minsta
förvåning, inte ens, då han lade de långa
patronremsorna på sin plats.
Slutligen var allt färdigt.
— Nu, herr kommendant, sade Wayne,
kan ni kalla ert folk tillsammans upp på
muren här. Föreställningen skall börja.
Jag lovar er ett skådespel, som ingen
har sett maken till här på Ken.
Kommendanten gav sina order med
lugn stämma och uppsyn, men en kort
sekund hade Wayne sett något, som
liknade överraskning i hans ögon.
De fem grönklädda officerarna foro
bort, och strax efter var den breda
muren alldeles full av soldater, som hastigt
ställde upp sig i rader.
— Skaffa mig en matta, så jag har
något att ligga på, bad Wayne.
Mattan kom samtidigt med
flygofficeren, som Wayne hade lovat en fribiljett.
Han fick plats vid sidan av
kommendanten, och de två männen sågo först på
varandra och sedan på Wayne, men sade
intet.
Dick Wayne, ”Daily Mails” bereste
korrespondent, log litet och lade sig
sedan så lång han var bakom mitraljösen
till vänster. I samma ögonblick försvann
hans nervösa fruktan, och han blev
fullkomligt lugn.
Tjugusjunde kapitlet.
STRIDEN VID KEMFLODEN.
Kemfloden, som var djup och strid,
men inte vidare bred, flöt i rät linje mitt
igenom passet och delade
vampyrödlehären i två ungefär lika stora avdelningar.
Wayne ställde in siktet på 750 och
valde ett djur vid högra flodbredden till sitt
första offer. Han ville inte skjuta på
de närmaste för att inte göra trappsteg
åt de efterföljande, men inte heller på
de allra bakersta, som voro för långt
(nästan två kilometer) borta. Inte heller
ville han skjuta på djurens svajande
huvud, som på 750 meters avstånd voro
svåra att träffa och vars solida pansar
han kände till från kampen på ön —
därför valde han just detta djur, vars
bröst tack vare floden inte var skyddat
av något.
Efter att ha siktat noga, tryckte han
på avtryckaren och lät mitraljösens
fruktansvärda knattrande blanda sig
med vampyrödlornas dånande kör. Men
bara ett litet ögonblick. Så slutade han
för att se, vilken verkan det hade gjort.
Omkring trettio skott hade varit nog.
De första sprängde hål i pansaret och
resten exploderade i det väldiga djurets
bröst, så att en metertjock blodström
forsade fram.
Ödlan sträckte ut sin långa hals och
utstötte ett förfärligt tjut mot
himmelen. — Det slutade plötsligt, och under
bråkdelen av en sekund var det nästan
tyst, men så hördes rytandet från de
andra igen, högre och mera hotande, som
om de hade lovat att hämnas på sin
fallne kamrat.
— Men nu börja vi på allvar, mumla-
de Wayne.
Han skickade en liknande laddning till
djuret bakom, och medan det tjöt sitt
dödstjut, höll han redan på med nästa
offer, och så fortfor han. Några blevo
liggande på stranden, men andra föllo i
floden och drevo bort med den starka
strömmen.
Då han var färdig med de första två
tusen skotten, hade han sänt trettioen
vampyrer till de sälla jaktmarkerna.
Han satte in en ny patronremsa och
fortsatte där han hade slutat, men
denna gång klarade han inte mer än
tjugutre. Djuren stodo inte längre så stilla,
och han måste skjuta flera skott på
varje. Blodlukten och dödstjuten hade
tydligen gjort dem alldeles galna av raseri
eller också var deras tålamod slut. Nu
ville de fram och togo inte längre hänsyn
till om det var döda eller levande
kamrater, som spärrade deras väg, utan
klättrade fram över varandra. Den
främsta raden närmast muren blev
nedtrampad och använd som trappa av den
nästa, som därigenom kom sex till sju
meter högre.
Situationen började bli farlig, speciellt
längst till vänster, där ”trappan” var
högst och trycket störst. Där hade nya
fångarmar stuckit upp och de nådde sex
meter längre in än de förra. De nästa
blevo farliga.
Emellertid hade Wayne kommit till sin
sjunde remsa och fortsatte
nedslaktningen på högra flygeln, där antalet
var betydligt förminskat. Han ville
gärna helt oskadliggöra denna, innan han
började med den andra. Men varje
sekund sände han sidoblickar till vänster
och såg, hur fångarmarna började dyka
upp längs murkanten och bukta sig in
mot soldaternas orörliga rader, som de
luktade men inte kunde nå. De voro
inte farliga än så länge. Där borta i
hörnet kommer det första huvudet att
visa sig, tänkte Wayne, och det gjorde
det också.
Plötsligt och blixtsnabbt och nästan
överraskande — men bara nästan.
Dick Wayne var ögonblickligen färdig,
MEDDELANDE
Min egen livshistoria, skriven och författad av
mig själv, börjar tisdagen den 29 april i nr. 17 av
 |
| Jules-Verne-Magasinet |
Högaktningsfullt
Karl-Alfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:58 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-17/0021.html
