Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glasblåsning, av Heribert Seitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upphettning — (1I.000—1.500?) "= och
sammansmältning av olika kisel-
syreföreningar, t. ex. kalium-, kal-
cium-, natrium- och blysilikat. I
dagligt tal äro de olika bestånds-
delarna i huvudsak: kvartssand
eller flinta, kalksten eller krita,
soda eller pottaska, kaolin eller
fältspat. Hopsmältningen sker i
deglar, inbyggda i särskilda ugnar.
Berättelser från fordom, om upp-
finnare som grymma och beräk-
nande härskare tagit av daga för
deras epokgörande insatser beträf-
fande framtrollandet av böjliga och
oförstörbara ”glas”, kan lugnt av-
färdas till legendernas värld. Har
något reellt legat bakom uppfin-
ningarna ifråga, så har det då lika
litet som nu varit något som haft
med amnet "Olas att skattas miky
glas måste på grund av sitt råstoff
och framställningssätt tyvärr vara
skört och ömtåligt.
Glasblåsning för 2.000
år sedan.
Konsten att blåsa glas uppfanns
enligt vad man hittills kunnat ut-
röna, omkring tiden för Kristi fö-
delse, uppenbarligen i Egypten.
Även om glaset i meningen glas-
massa är betydligt äldre, man an-
ser att dess tidigaste framträdan-
de kan dateras ända till fjärde år-
tusendet före Kristi födelse, upp-
fanns dock just den teknik, som
möjliggjorde glasmassans forman-
Pokal med Karl XI:s namncehiffer,
gjord i Kungsholmens glasbruk.
Nationalmuseum.
de till större kärl och andra ihåliga
föremål, ej förrän vid vår tide-
räknings början. Tidigare hade
bi i
=
2
|
|
Hu
i
i
|
a
SAR
Kungsholmens glasbruk, Stockholm 1782.
4 TEKNIK för ALLA
Målning av Pehr Hilleström.
man varit tvungen att kring en
stomme t. ex. lera eller våt sand
linda starkt upphettade och alltså
böjliga trådar av glaspasta, dessa
sammansmältes därefter och bil-
dade så kärlväggen. Härefter togs
stommen bort och man hade ett
kärl färdigt. Självfallet var detta
förfaringssätt ytterst omständligt
och långsamt, dessutom omöjlig-
gjorde denna teknik framställnin-
gen av kärl av annat än mycket
små dimensioner.
Glasblåsarpipan gör
sin entre.
Så uppfanns efter långa utveck-
lingsstadier den revolutionerande
teknik som snabbt öppnade glasets
möjligheter — glasblåsningen.
Förutsättningen därför är gla s-
blåsarpipan, som av allt
att döma först praktiserats av det
fenikiska folket. Först med detta
verktyg kan den plasticitet, som
glasmassan vid stark” upphettning
äger, till fullo utnyttjas. Själva
glasblåsningen tillgår i huvudsak
på följande sätt. Man doppar ned
den ena änden av ett i regel något
över meterlångt järnrör i en degel
med smältande vitglödgad glas-
massa, det kallas hos oss ”att an-
fånga”, och låter litet av massan
fastna. Genom att blåsa i rörets,
d. v. s. glasblåsarpipans, andra ände
kan man, på samma sätt som man
blåser såpbubblor, få den anfånga-
de glasmassan att utvidga sig, var-
efter man genom användandet av
olika slags verktyg, tänger, saxar
o. d. kan forma stommen till det
föremål man önskar. Under ar-
betet måste man då och då sticka
in arbetsstycket över elden —
värma in det, säger man — för att
vidmakthålla glasmassans form-
barhet. När man ej kan uträtta
mer genom själva uppblåsningen,
fäster man en järnstav (hos oss
vanligen kallad puntel) i arbets-
styckets fria ände, frigör detta
från glasblåsarpipan och fortsätter
så utformningen med arbetsstyc-
ket, eller posten som detta kallas,
fäst vid punteln. Sedan föremålet
är färdigt, får det sakta, ofta flera
dygn, avsvalna. Underlåter man
detta blir nämligen glaset ytterst
ohållbart och springer understun-
dom t. o. m. sönder av sig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
