upphettning — (1I.000—1.500?) "= och sammansmältning av olika kisel- syreföreningar, t. ex. kalium-, kal- cium-, natrium- och blysilikat. I dagligt tal äro de olika bestånds- delarna i huvudsak: kvartssand eller flinta, kalksten eller krita, soda eller pottaska, kaolin eller fältspat. Hopsmältningen sker i deglar, inbyggda i särskilda ugnar. Berättelser från fordom, om upp- finnare som grymma och beräk- nande härskare tagit av daga för deras epokgörande insatser beträf- fande framtrollandet av böjliga och oförstörbara ”glas”, kan lugnt av- färdas till legendernas värld. Har något reellt legat bakom uppfin- ningarna ifråga, så har det då lika litet som nu varit något som haft med amnet "Olas att skattas miky glas måste på grund av sitt råstoff och framställningssätt tyvärr vara skört och ömtåligt. Glasblåsning för 2.000 år sedan. Konsten att blåsa glas uppfanns enligt vad man hittills kunnat ut- röna, omkring tiden för Kristi fö- delse, uppenbarligen i Egypten. Även om glaset i meningen glas- massa är betydligt äldre, man an- ser att dess tidigaste framträdan- de kan dateras ända till fjärde år- tusendet före Kristi födelse, upp- fanns dock just den teknik, som möjliggjorde glasmassans forman- Pokal med Karl XI:s namncehiffer, gjord i Kungsholmens glasbruk. Nationalmuseum. de till större kärl och andra ihåliga föremål, ej förrän vid vår tide- räknings början. Tidigare hade bi i = 2 | | Hu i i | a SAR Kungsholmens glasbruk, Stockholm 1782. 4 TEKNIK för ALLA Målning av Pehr Hilleström. man varit tvungen att kring en stomme t. ex. lera eller våt sand linda starkt upphettade och alltså böjliga trådar av glaspasta, dessa sammansmältes därefter och bil- dade så kärlväggen. Härefter togs stommen bort och man hade ett kärl färdigt. Självfallet var detta förfaringssätt ytterst omständligt och långsamt, dessutom omöjlig- gjorde denna teknik framställnin- gen av kärl av annat än mycket små dimensioner. Glasblåsarpipan gör sin entre. Så uppfanns efter långa utveck- lingsstadier den revolutionerande teknik som snabbt öppnade glasets möjligheter — glasblåsningen. Förutsättningen därför är gla s- blåsarpipan, som av allt att döma först praktiserats av det fenikiska folket. Först med detta verktyg kan den plasticitet, som glasmassan vid stark” upphettning äger, till fullo utnyttjas. Själva glasblåsningen tillgår i huvudsak på följande sätt. Man doppar ned den ena änden av ett i regel något över meterlångt järnrör i en degel med smältande vitglödgad glas- massa, det kallas hos oss ”att an- fånga”, och låter litet av massan fastna. Genom att blåsa i rörets, d. v. s. glasblåsarpipans, andra ände kan man, på samma sätt som man blåser såpbubblor, få den anfånga- de glasmassan att utvidga sig, var- efter man genom användandet av olika slags verktyg, tänger, saxar o. d. kan forma stommen till det föremål man önskar. Under ar- betet måste man då och då sticka in arbetsstycket över elden — värma in det, säger man — för att vidmakthålla glasmassans form- barhet. När man ej kan uträtta mer genom själva uppblåsningen, fäster man en järnstav (hos oss vanligen kallad puntel) i arbets- styckets fria ände, frigör detta från glasblåsarpipan och fortsätter så utformningen med arbetsstyc- ket, eller posten som detta kallas, fäst vid punteln. Sedan föremålet är färdigt, får det sakta, ofta flera dygn, avsvalna. Underlåter man detta blir nämligen glaset ytterst ohållbart och springer understun- dom t. o. m. sönder av sig själv.