Konsten att blåsa glas är utom- ordentligt svår och fordrar en all- deles speciell yrkesskicklighet, som det tar decennier att uppnå. Som den utvecklade sig redan under forntiden, har den emellertid i stort sett bibehållit sig än i dag. Med undantag av pressglaset, som helt eller delvis framställes med maskinens hjälp, är glasblåsningen en utpräglat individuell teknik, uteslutande baserad på yrkesman- nens händer, lungor, sinne för pro- portioner och icke minst blixt- snabba uppfattning — ett hand- grepp ej utfört i rätt sekund för- stör obönhörligt ett aldrig så lo- vande och nästan färdigt arbete. Från Fenicien och Egypten spred sig under antiken glasblåsarkons- ten snabbt till Rom och Syrien, båda områden berömda för sitt glas. Med de romerska legionerna kom tekniken norrut och vid Rhen framställdes så de tidigaste euro- peiska hålglasen. Och därmed bör- jar glaskonsten få sitt intresse även för vårt land. Ty talrika glasfynd i svensk jord tala om våra förbin- delser med de rhenländska hyt- torna.: Från venetianskt glas till Orrefors. Under medeltiden utvecklade sig glastekniken sakta i Centraleuropa, av större betydelse blev emellertid den glaskonst, som under 1200- talet började spira i Venedig och där ännu under 1700-talet stod i sitt högsta flor. Det venetianska glaset, som är ett natriumkalkglas och följaktligen relativt lättsmält, utmärker sig för sitt typiska hytt- arbete, förädlingen, orneringen o. s. v., utföres enbart genom pålägg- ning av glastrådar, knoppar o. d., vilket arbete helt och hållet sker vid ugnen. Venetianskt glas är så gott som undantagslöst helt vitt (färglöst) och mycket klart, olik- färgade trådar kunna dock före- komma som ornering. I Central- europa blev under 1600-talet Böh- men och Schlesien de ledande di- strikten för glasframställningen. Här blåstes ett mera hårdsmält kaliumkalkglas, vilket förädlades med slipning och gravyr; härifrån härstammar alltså den berömda böhmiska kristallen. De båda typerna venetianskt och böhmiskt glas bli de båda huvud- polerna i såväl tekniskt som konst- närligt avseende ända fram till våra dagar — kanske kan man på sitt sätt nu tala om en förening av dessa båda riktningar i vårt moder- na och världsberömda Orrefors- glas. Äger ej detta till sin upp- byggnad många gånger det vene- tianska glasets sirliga behag, ehuru i en lugn och modifierad form, parat med den eleganta gravyren av böhmisk anda? Liknelsen är haltande, främst därför att Orre- fors är något alldeles för sig, men den visar ändå hur evigt ung glas- konstens teknik alltjämt är — trots att dess anor snart äro två tusen år. Heribert Seitz. TEKNIK för ALLA 5