TfA:s följetong:

</img>

Resan till KEN

AV CHRISTIAN HAUGEN

Sammandrag av det föregående:

Dick Wayne, Daily Mails berömda
korrespondent, på återväg från en misslyckad
reportageresa, träffar av en händelse i Aden sin
gode vän, äventyraren sir Reginald Faversham.
Denne berättar för honom om ett sällsamt
äventyr, som han upplevat på en ö i Indiska
Oceanen. Av berättelsen framgår att det
gäller ingenting mindre än ett rymdfartyg från
en fjärran planet, som landat på ön. Wayne
går ombord på Favershams lustjakt, som
lättar ankar och sätter kurs på den obebodda
ön. Under resan berättar Faversham att
mannen från Ken, den okända planeten, kommit
till jorden för att söka hjälp mot en
fruktansvärd fara, som hotar hans värld. Wayne
är först misstrogen, men fängslas allt mer
och mer av äventyret medan lustjakten
”Stjärnan” närmar sig ön. Sedan medförda
förnödenheter inlastats på jätteflygmaskinen,
lämnar denna snart med enorm hastighet jorden.
Under färden berättar Ken-mannen om
förhållandena på planeten och att faran består i
att jättestora vampyrödlor hålla på att förinta
deras civilisation. De äro nu framme och
hålla på att landa. I den utrymda staden
Nadir lyckas de döda ett av de kolossala
odjuren och tänka med sina moderna vapen
förinta resten vid en barrikad. De äro på väg
till slottet och konungen, som är
Ken-mannens fader.

Efter att ha tillintetgjort vampyrödlorna
återföres Wayne till jorden med den stora
maskinen, men Faversham stannar kvar.

(Forts. från föregående n:r).

Efter en kort paus kom det i en ny,
ljusare, längre ton och mycket högre.
Och så för tredje gången i samma ton
som den första, men starkare och
mycket kort:

— Hell!

Och ropen ljödo fulla av hänförelse
och glädje.

Dick Wayne kände sig mycket rörd,
men som den engelsman han var aktade
han sig, så att ingen såg det.

Han tog ett steg framåt, lade högra
handen på hjärtat, och samtidigt med
att han bugade sig till tack för den
hyllning man hade givit honom, lyckades han
återvinna sin självbehärskning och
planlägga, hur han skulle demonstrera den
nödvändiga likgiltigheten.

Han gick bort till kommendanten och
visade honom sin vänstra hand, som var
alldeles uppbränd och full av blåsor av
den heta kylaren, och sade:

— Hör på, kommendant, vill ni vara
så snäll och ge mig en cigarrett och en
tändsticka?

Detta ämnade han säga på ett mycket
nonchalant sätt, men då han hörde sin
egen stämma, förstod han, att det var
misslyckat. Den lät hes och underlig
och han kände inte igen den själv. Han
började just bli förvånad över detta, men
plötsligt kom en grå kväljande och
motbjudande känsla över honom — och så
förvånade han sig icke vidare över
något!

Han hade svimmat ett par gånger
förut i sitt liv, och nu svimmade han igen.

Kommendanten tog emot honom i sina
armar och hindrade honom från att
falla.

Striden vid Kempasset var slut.

*