Tjuguåttonde kapitlet. I SOLEN.

Då Wayne återfick medvetandet och slog upp ögonen, kom han först inte ihåg varken tid eller plats, men hans inrotade fruktan för att bära sig dumt åt avhöll honom från att göra några frågor. Han blev liggande alldeles orörlig, medan han så småningom kom ihåg soldaternas hyllningsrop och sin utstuderade anmodan om en cigarrett. Då han kommit så långt, räknade han ut, att det omöjligen kunde vara länge sedan dessa händelser försiggingo; han kände nämligen, att någon höll på att ta av honom kängorna och han trodde, att han kanske befann sig i ett rum, som tillhörde kommendanten. Han öppnade ögonen och konstaterade, att han låg på en divan, och att det var flygofficeren, som höll på med kängorna, medan kommendanten stod bredvid och såg en smula bekymrad ut. Rummet var en blandning av rökrum och kontor. Det var bara ett lågt bord framför divanen, som påminde om rökrum. Där stod ett skrin med cigarrer och cigarretter. — Käre vän, sade Wayne, jag fick visst inte cigarretten jag bad om för en liten stund sedan. Får jag ta en här? Den sjukes plötsliga uppvaknande och oväntade replik verkade, som avsikten var, som en fullkomlig överraskning. Flygofficeren släppte kängorna och kommendanten kunde inte finna ett ord att säga. Wayne log och sade: — Dessutom skulle jag gärna vilja ha litet cidvin (ett madeiraliknande vin, som Wayne tyckte mest om av alla de viner, han hade fått ombord på ”Tagan”). Jag har fått så dålig smak i munnen av värmen och krutröken. Kommendanten räckte honom cigarretterna och tände en tändsticka åt honom. — Som ni behagar, furste, sade han, men jag har bett doktorn komma. — Ge honom återbud. Jag är frisk som en fisk. Svimningen var bara reaktionen efter kampen, överansträngning, eller också tålde jag inte lukten av det otäcka, stinkande vampyrödleblodet. Jag tror att det var det sista som gjorde det. Alltså ingen doktor, men kom med vinet, så dricka vi en skål för ödlornas död och undergång. Wayne kände sig emellertid långt ifrån så frisk som han låtsades och hade inte den ringaste åstrå vare sig efter vin eller cigarretter, men det tyckte han inte, att han kunde erkänna. Han hade nu en gång börjat spela rollen som den alltid kallblodige och oberörde, och det måste han fortsätta med, vad det än kostade. Att han svimmat efter striden kunde förklaras och tolereras, men att bli sjuk efteråt och visa, att han var det, skulle säkert anses för omanlig svaghet, trodde han, och därför reste han sig upp i sittande ställning och bolmade på cigarretten, trots det, att den kväljde honom, och vart drag sved i halsen. Han hade fått en huvudvärk, som han aldrig hade känt maken till, och en underlig känsla i bröstet. Han kände ingen värk, men ändå plågades han av att icke kunna draga andan ordentligt. Och så var han trött i alla muskler och senor, som om han skulle ha vaknat efter ett sex timmars slagsmål med bara knytnävarna. Han hade därför ganska svårt för att spela oberörd men höll sig uppe och pratade vidare utan att förråda sina smärtor. Efter ett par glas vin blev han dock bättre, huvudvärken och tröttheten gledo bort, och han behövde inte längre anstränga sig så mycket för att kunna visa ett tillfredsställt, lugnt ansikte. Dick Wayne var åter sig själv och hade klart för sig, att han inte hade fått sin mäktiga ställning och titeln furste bara för att sitta här och låtsas vara kallblodig. — Vi måste vidare, sade han, är aeroplanet klart till att starta? — Ja, svarade flygaren. — Det är bra, tag upp det hit på muren. Flygaren reste sig, hälsade och försvann. Wayne vände sig till kommendanten. — Kan ni skaffa mig telefonförbindelse med slottet i Nadir? — Ja, svarade kommendanten, men naturligtvis bara trådlös, och det är ju inte alltid den kan användas. I såmma ögonblick hörde de en del klara klocksignaler borta från kommendantens apparatöverlastade arbetsbord, och han fortsatte: — Men nu ser den ut att vara i ordning. Man kallar på mig. Och då det efter en kort paus kom en kort och en lång signal, tillfogade han: — Och det är konungen, som kallar. Han sprang bort till bordet, slog ett par slag på en telegrafnyckel, samtidigt som han med den vänstra handen satte mikrofonhjälmen på huvudet. — Ja, det är Torm... Ja, prins Nivo, fursten är här... Ja. Av detta förstod Wayne, att kommendanten hette Torm och att det var Nivo som ringde, samt att Nivo ville tala med honom. — God dag, Wayne, sade Nivo, hur gick det? Han talade engelska, och Wayne var glad över att kunna få tala sitt eget språk igen. — Alldeles utmärkt, sade han. Kempasset är klart. Det vill säga, klart är det inte, ty alla ödlorna befinna sig där ännu, men de äro döda allesamman. Ingen slapp undan med livet. — Det gläder mig. Faversham vill tala med er, innan ett elektriskt oväder, som kan väntas när som helst, avbryter förbindelsen. Ett ögonblick var det tyst. Så hörde han Favershams röst: — God morgon, Dick. Hur har du det? — God dag, Rex. Jag mår bra. Hur är det med dig? Favershams hälsning var kanske konstlad, men Dicks svar kom alldeles av sig självt av gammal vana. Och ögonblickligen hade han i minnet byggt en bro över världsrymdens oändlighet; han tyckte han såg, hörde och luktade London genom de öppna fönstren i korrespondenternas telefonrum i ”Daily Mail”. Det var sommar och solsken, och Faversham ringde visst för att be honom följa med i bilen och äta lunch någonstans, där det var lantligt och grönt och ingen asfalt. Men så blev han kallad tillbaka till verkligheten. — Vi äro färdiga här, sade Faversham, Och skola nu resa åt norr till Ta’ chansen att förtjäna pengar! Bliv ombud för Teknik för Alla, veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3023, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig tillsänt ombudsvillkor och material: Namn: ..... Bostad: ..... Adress: .....