Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Resan till KEN, av Christian Haugen
- XXVIII. I solen
- Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tjuguåttonde kapitlet.
I SOLEN.
Då Wayne återfick medvetandet och
slog upp ögonen, kom han först inte ihåg
varken tid eller plats, men hans inrotade
fruktan för att bära sig dumt åt avhöll
honom från att göra några frågor. Han
blev liggande alldeles orörlig, medan han
så småningom kom ihåg soldaternas
hyllningsrop och sin utstuderade anmodan
om en cigarrett. Då han kommit så
långt, räknade han ut, att det omöjligen
kunde vara länge sedan dessa händelser
försiggingo; han kände nämligen, att
någon höll på att ta av honom kängorna
och han trodde, att han kanske befann
sig i ett rum, som tillhörde
kommendanten.
Han öppnade ögonen och
konstaterade, att han låg på en divan, och att det
var flygofficeren, som höll på med
kängorna, medan kommendanten stod
bredvid och såg en smula bekymrad ut.
Rummet var en blandning av rökrum och
kontor. Det var bara ett lågt bord framför
divanen, som påminde om rökrum. Där
stod ett skrin med cigarrer och
cigarretter.
— Käre vän, sade Wayne, jag fick
visst inte cigarretten jag bad om för en
liten stund sedan. Får jag ta en här?
Den sjukes plötsliga uppvaknande och
oväntade replik verkade, som avsikten
var, som en fullkomlig överraskning.
Flygofficeren släppte kängorna och
kommendanten kunde inte finna ett ord att
säga.
Wayne log och sade:
— Dessutom skulle jag gärna vilja ha
litet cidvin (ett madeiraliknande vin,
som Wayne tyckte mest om av alla de
viner, han hade fått ombord på
”Tagan”). Jag har fått så dålig smak i
munnen av värmen och krutröken.
Kommendanten räckte honom
cigarretterna och tände en tändsticka åt honom.
— Som ni behagar, furste, sade han,
men jag har bett doktorn komma.
— Ge honom återbud. Jag är frisk
som en fisk. Svimningen var bara
reaktionen efter kampen, överansträngning,
eller också tålde jag inte lukten av det
otäcka, stinkande vampyrödleblodet. Jag
tror att det var det sista som gjorde det.
Alltså ingen doktor, men kom med vinet,
så dricka vi en skål för ödlornas död och
undergång.
Wayne kände sig emellertid långt
ifrån så frisk som han låtsades och hade
inte den ringaste åstrå vare sig efter vin
eller cigarretter, men det tyckte han inte,
att han kunde erkänna. Han hade nu en
gång börjat spela rollen som den alltid
kallblodige och oberörde, och det måste
han fortsätta med, vad det än kostade.
Att han svimmat efter striden kunde
förklaras och tolereras, men att bli sjuk
efteråt och visa, att han var det, skulle
säkert anses för omanlig svaghet,
trodde han, och därför reste han sig upp i
sittande ställning och bolmade på
cigarretten, trots det, att den kväljde honom,
och vart drag sved i halsen.
Han hade fått en huvudvärk, som han
aldrig hade känt maken till, och en
underlig känsla i bröstet. Han kände ingen
värk, men ändå plågades han av att icke
kunna draga andan ordentligt. Och så
var han trött i alla muskler och senor,
som om han skulle ha vaknat efter ett
sex timmars slagsmål med bara
knytnävarna.
Han hade därför ganska svårt för att
spela oberörd men höll sig uppe och
pratade vidare utan att förråda sina
smärtor.
Efter ett par glas vin blev han dock
bättre, huvudvärken och tröttheten gledo
bort, och han behövde inte längre
anstränga sig så mycket för att kunna visa
ett tillfredsställt, lugnt ansikte.
Dick Wayne var åter sig själv och
hade klart för sig, att han inte hade fått
sin mäktiga ställning och titeln furste
bara för att sitta här och låtsas vara
kallblodig.
— Vi måste vidare, sade han, är
aeroplanet klart till att starta?
— Ja, svarade flygaren.
— Det är bra, tag upp det hit på
muren.
Flygaren reste sig, hälsade och
försvann. Wayne vände sig till
kommendanten.
— Kan ni skaffa mig
telefonförbindelse med slottet i Nadir?
— Ja, svarade kommendanten, men
naturligtvis bara trådlös, och det är ju
inte alltid den kan användas.
I såmma ögonblick hörde de en del
klara klocksignaler borta från
kommendantens apparatöverlastade arbetsbord,
och han fortsatte:
— Men nu ser den ut att vara i
ordning. Man kallar på mig.
Och då det efter en kort paus kom en
kort och en lång signal, tillfogade han:
— Och det är konungen, som kallar.
Han sprang bort till bordet, slog ett
par slag på en telegrafnyckel, samtidigt
som han med den vänstra handen satte
mikrofonhjälmen på huvudet.
— Ja, det är Torm... Ja, prins Nivo,
fursten är här... Ja.
Av detta förstod Wayne, att
kommendanten hette Torm och att det var Nivo
som ringde, samt att Nivo ville tala med
honom.
— God dag, Wayne, sade Nivo, hur
gick det?
Han talade engelska, och Wayne var
glad över att kunna få tala sitt eget
språk igen.
— Alldeles utmärkt, sade han.
Kempasset är klart. Det vill säga, klart är
det inte, ty alla ödlorna befinna sig där
ännu, men de äro döda allesamman.
Ingen slapp undan med livet.
— Det gläder mig. Faversham vill
tala med er, innan ett elektriskt oväder,
som kan väntas när som helst, avbryter
förbindelsen.
Ett ögonblick var det tyst. Så hörde
han Favershams röst:
— God morgon, Dick. Hur har du det?
— God dag, Rex. Jag mår bra. Hur
är det med dig?
Favershams hälsning var kanske
konstlad, men Dicks svar kom alldeles av
sig självt av gammal vana. Och
ögonblickligen hade han i minnet byggt en
bro över världsrymdens oändlighet; han
tyckte han såg, hörde och luktade
London genom de öppna fönstren i
korrespondenternas telefonrum i ”Daily Mail”.
Det var sommar och solsken, och
Faversham ringde visst för att be honom
följa med i bilen och äta lunch
någonstans, där det var lantligt och grönt och
ingen asfalt. Men så blev han kallad
tillbaka till verkligheten.
— Vi äro färdiga här, sade
Faversham, Och skola nu resa åt norr till
Ta’ chansen
att förtjäna
pengar!
Bliv ombud för
Teknik för Alla,
veckotidningen
för praktiskt folk.
Till Teknik för Alla.
Box 3023, Stockholm 3.
Undertecknad önskar få sig
tillsänt ombudsvillkor och material:
Namn: .....
Bostad: .....
Adress: .....
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:13:01 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-18/0019.html
