ämnade inte ”Tagan” ta med sig något av det tillbaka. Vad Wayne ville göra med innehållet i sin stora bruna koffert (det var i den guldsakerna och diamanterna lågo) blev naturligtvis Waynes privatsak. Kofferten skulle lastas av samtidigt med honom och hans övriga bagage på godset Belforts ägor, det var Rex Favershams önskan. Ett par dagsresor från jorden kom Wayne att tänka på, vilken uppståndelse han skulle göra med ”Tagan”, prins Nivo och de två andra från Ken samt alla sina gåvor. Precis som första dagen ombord på ”Stjärnan” på väg mot det stora äventyret, började han göra upp planer för tidningssensationer och världsberömmelse, men som då blev hans hopp också denna gång grusat. — Jag varken vill eller törs, sade Nivo, många av jordens farligaste sjukdomar, till exempel kopporna, kolera och tuberkulos äro fullkomligt okända hos oss på Ken. Vi ha absolut inga dödliga sjukdomar där, och det vore förfärligt, om vi skulle återvända nedsmittade med ett eller annat smittämne, i synnerhet nu, då vårt klimat är så fuktigt och farligt. Det vore lika svårt för oss att bekämpa dessa små, osynliga fiender, som det var att bekämpa vampyrödlorna. Nej, vi stanna inte på jorden en enda minut längre än vi behöva. * Den 2 juli 1920 klockan halv fyra på morgonen, just då solen gick upp över det brittiska riket, fällde ”Tagan” ihop sina vita vingar och landade mjukt på en klöverdoftande äng i det bördiga Somerset. Wayne, som hade styrt sista stycket, reste sig upp. — Vi äro framme, sade han, allt här omkring, så långt ögat kan se, tillhör godset Belfort, och när jag nu efter nära ett års frånvaro åter beträder min planets jord, blir det på Favershams egendom. Varför han ville, att det skulle ske just här, vet jag inte. Prins Iffi Nivo, arvtagaren till ett mäktigt konungadöme på Ken, log ett sorgset leende, som dock skulle vara muntert. — Faversham, vår gemensamme vän, gav mig ett brev till er, men jag skulle inte få lämna fram det förrän ni hade stigit ur. Brevet ger väl en eller annan förklaring. *

Trettionde kapitlet. ENSAM I VÄRLDEN.

Två minuter senare fick Wayne brevet, men han blev stående med det i handen utan att se på det. — Farväl, Nivo, sade han, lycklig resa. — Farväl och på återseende. Vi ses nog en gång till. Prins Nivo steg långsamt uppför trappan, vinkade en sista gång från plattformen, och så försvann han in i sitt skepp. Propellrarna gjorde lysande cirklar i luften, och med ett åsklikt brummande steg ”Tagans” mäktiga skrov rätt upp i vädret, glänsande som polerat silver i solskenet. Tusen meter uppe sträckte eterkryssaren ut sina vingar och for som en blixt mot väster rätt in i den blåa himlen. Wayne stod alldeles ensam i stillheten. — Nu är sagan slut, mumlade han bedrövad och sänkte huvudet. Längtan efter Ilné, världens skönaste kvinna, brände i hans blod, och en kort sekund hatade han sin vän, som hade vunnit henne och lyckan och livet där uppe, medan han själv inte ens hade vunnit döden. Men hatet försvann och bara sorgen var kvar. Plötsligt hörde han en barsk röst bakom sig. — Hallå där! Vad gör ni här på andras egendom? Wayne vände huvudet och såg en lantligt klädd person, som satt på en häst tvåhundra meter därifrån. — Det är möjligen förvaltaren, tänkte Wayne, och satte sig på sin mest värdefulla koffert, jag får väl se efter, vad Faversham skriver. Utan att bevärdiga personen till häst med en blick, öppnade han brevet. Det löd sålunda: Käre vän! För några år sedan lät jag uppsätta ett slags gåvobrev eller testamente, vari jag överlät alla mina jordiska ägodelar till dig att erhållas vid min död eller efter närmare order. Jag har inte haft någon orsak till att ångra detta och därför ligger testamentet ännu hos mina advokater, Jenkins & Jenkins, där du får det, när du visar fram detta brev. Jag är ledsen över att du måste resa, men annars strålande glad över att jag äntligen mött ”det stora äventyret”. Med hälsningar och tack för din trogna vänskap är jag <tab>Din tillgivne <tab>Rex. P. S. Flera brev från mig och något från Ilné ligger i botten på den stora bruna kofferten. För resten ses vi snart. Vi skola besöka dig om ett år eller två. * Dick Wayne vek ihop brevet och såg upp på mannen, som under tiden hade brummat förbittrat och nu närmade sig, medan han lekte med piskan. Wayne log mot honom och frågade? — Är ni förvaltaren? — Ja, men packa er genast i väg. Det här är ingen järnvägsstation. Vad tusan gör ni här med koffertar, mitt i en klöveräng. Han var tydligen ännu mera förundrad än rasande nu. Wayne log ännu mer. — Jo, det skall jag säga er, jag har nyss kommit ned från himmelen för att hälsa er från Reginald Belfort Faversham och överta klöverängen här samt hela godset. Mitt namn är Richard Wayne. Förvaltarens rödmosiga ansikte återspeglade en mångfald av känslor: Då Wayne sade sitt namn, rev han av sig hatten och skulle till att stiga ned från hästryggen. — Nej, sitt bara kvar, sade Wayne. Ni ser, att jag har litet bagage. Det måste hem. Hämta en vagn. * Samma förmiddag expedierades följande telegram från Bridgewater: Redaktör Henley, <tab>”Daily Mail”, London. Jag kommer upp till Er i morgon med världens största sensation i fickan. <tab>Richard Wayne. <tab>(Forts. i nästa n:r.) MODELLBYGGARE! RITNING I NATURLIG STORLEK och fullständig ARBETSBESKRIVNING till MODELLPLANET CURTISS XP-40 erhålles mot insändande av 75 öre i frimärken till TEKNIK för ALLA Box 3023 Stockholm 3