Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Resan till KEN, av Christian Haugen
- XXIX. Diamanter
- XXX. Ensam i världen
- Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämnade inte ”Tagan” ta med sig något av
det tillbaka. Vad Wayne ville göra med
innehållet i sin stora bruna koffert (det
var i den guldsakerna och diamanterna
lågo) blev naturligtvis Waynes
privatsak. Kofferten skulle lastas av
samtidigt med honom och hans övriga bagage
på godset Belforts ägor, det var Rex
Favershams önskan.
Ett par dagsresor från jorden kom
Wayne att tänka på, vilken
uppståndelse han skulle göra med ”Tagan”, prins
Nivo och de två andra från Ken samt
alla sina gåvor.
Precis som första dagen ombord på
”Stjärnan” på väg mot det stora
äventyret, började han göra upp planer för
tidningssensationer och
världsberömmelse, men som då blev hans hopp också
denna gång grusat.
— Jag varken vill eller törs, sade
Nivo, många av jordens farligaste
sjukdomar, till exempel kopporna, kolera och
tuberkulos äro fullkomligt okända hos
oss på Ken. Vi ha absolut inga dödliga
sjukdomar där, och det vore förfärligt,
om vi skulle återvända nedsmittade med
ett eller annat smittämne, i synnerhet
nu, då vårt klimat är så fuktigt och
farligt. Det vore lika svårt för oss att
bekämpa dessa små, osynliga fiender, som
det var att bekämpa vampyrödlorna.
Nej, vi stanna inte på jorden en enda
minut längre än vi behöva.
*
Den 2 juli 1920 klockan halv fyra på
morgonen, just då solen gick upp över
det brittiska riket, fällde ”Tagan” ihop
sina vita vingar och landade mjukt på
en klöverdoftande äng i det bördiga
Somerset.
Wayne, som hade styrt sista stycket,
reste sig upp.
— Vi äro framme, sade han, allt här
omkring, så långt ögat kan se, tillhör
godset Belfort, och när jag nu efter nära
ett års frånvaro åter beträder min
planets jord, blir det på Favershams
egendom. Varför han ville, att det skulle ske
just här, vet jag inte.
Prins Iffi Nivo, arvtagaren till ett
mäktigt konungadöme på Ken, log ett
sorgset leende, som dock skulle vara
muntert.
— Faversham, vår gemensamme vän,
gav mig ett brev till er, men jag skulle
inte få lämna fram det förrän ni hade
stigit ur. Brevet ger väl en eller annan
förklaring.
*
Trettionde kapitlet.
ENSAM I VÄRLDEN.
Två minuter senare fick Wayne
brevet, men han blev stående med det i
handen utan att se på det.
— Farväl, Nivo, sade han, lycklig
resa.
— Farväl och på återseende. Vi ses
nog en gång till.
Prins Nivo steg långsamt uppför
trappan, vinkade en sista gång från
plattformen, och så försvann han in i sitt
skepp.
Propellrarna gjorde lysande cirklar i
luften, och med ett åsklikt brummande
steg ”Tagans” mäktiga skrov rätt upp i
vädret, glänsande som polerat silver i
solskenet.
Tusen meter uppe sträckte
eterkryssaren ut sina vingar och for som en blixt
mot väster rätt in i den blåa himlen.
Wayne stod alldeles ensam i stillheten.
— Nu är sagan slut, mumlade han
bedrövad och sänkte huvudet.
Längtan efter Ilné, världens skönaste
kvinna, brände i hans blod, och en kort
sekund hatade han sin vän, som hade
vunnit henne och lyckan och livet där
uppe, medan han själv inte ens hade
vunnit döden. Men hatet försvann och
bara sorgen var kvar.
Plötsligt hörde han en barsk röst
bakom sig.
— Hallå där! Vad gör ni här på
andras egendom?
Wayne vände huvudet och såg en
lantligt klädd person, som satt på en häst
tvåhundra meter därifrån.
— Det är möjligen förvaltaren,
tänkte Wayne, och satte sig på sin mest
värdefulla koffert, jag får väl se efter, vad
Faversham skriver.
Utan att bevärdiga personen till häst
med en blick, öppnade han brevet. Det
löd sålunda:
Käre vän!
För några år sedan lät jag uppsätta
ett slags gåvobrev eller testamente, vari
jag överlät alla mina jordiska ägodelar
till dig att erhållas vid min död eller
efter närmare order. Jag har inte haft
någon orsak till att ångra detta och
därför ligger testamentet ännu hos mina
advokater, Jenkins & Jenkins, där du får
det, när du visar fram detta brev.
Jag är ledsen över att du måste resa,
men annars strålande glad över att jag
äntligen mött ”det stora äventyret”.
Med hälsningar och tack för din
trogna vänskap är jag
Din tillgivne
Rex.
P. S. Flera brev från mig och något
från Ilné ligger i botten på den stora
bruna kofferten. För resten ses vi snart.
Vi skola besöka dig om ett år eller två.
*
Dick Wayne vek ihop brevet och såg
upp på mannen, som under tiden hade
brummat förbittrat och nu närmade sig,
medan han lekte med piskan.
Wayne log mot honom och frågade?
— Är ni förvaltaren?
— Ja, men packa er genast i väg. Det
här är ingen järnvägsstation. Vad
tusan gör ni här med koffertar, mitt i en
klöveräng.
Han var tydligen ännu mera
förundrad än rasande nu.
Wayne log ännu mer.
— Jo, det skall jag säga er, jag har
nyss kommit ned från himmelen för att
hälsa er från Reginald Belfort
Faversham och överta klöverängen här samt
hela godset. Mitt namn är Richard
Wayne.
Förvaltarens rödmosiga ansikte
återspeglade en mångfald av känslor: Då
Wayne sade sitt namn, rev han av sig
hatten och skulle till att stiga ned från
hästryggen.
— Nej, sitt bara kvar, sade Wayne. Ni
ser, att jag har litet bagage. Det måste
hem. Hämta en vagn.
*
Samma förmiddag expedierades
följande telegram från Bridgewater:
Redaktör Henley,
”Daily Mail”, London.
Jag kommer upp till Er i morgon med
världens största sensation i fickan.
Richard Wayne.
(Forts. i nästa n:r.)
MODELLBYGGARE!
RITNING
I NATURLIG STORLEK
och fullständig
ARBETSBESKRIVNING
till
MODELLPLANET
CURTISS XP-40
erhålles mot insändande
av 75 öre i frimärken till
TEKNIK för ALLA
Box 3023 Stockholm 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:13:01 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-18/0021.html
