Karnimba. Dit måste du också styra kosan. Din flygare vet, var det är. Ge honom bara adressen: Prins Nivos slott, Karnimba. Det är nog. Vi skola starta en liten expedition före solens nedgång i dag. Har ingenting mer att säga. Du har väl hört alltsamman? — Ja, vartenda ord. Men är det mycket långt till Karnimba? — Nej, från Kempasset är det bara cirka en halvtimme med luftexpressen. — Virdinsk halvtimme? — Nej, engelsk. Låt oss tills vidare konsekvent hålla oss till vår egen tidsberäkning, när vi tala engelska, och konsekvent använda virdinska ord, när vi mena virdinska tids- och.... Wayne hörde inte mer. Förbindelsen var bruten. I luften, någonstans mellan Nadir och Kemmuren, rasade ett ljudlöst elektriskt oväder. Han tog av sig mikrofonhjälmen och hängde den på sin plats, och under tiden räknade han ut, att han hade mycket god tid på sig och inte absolut måste resa direkt till Karnimba. — Jag har ännu tre lådor ammunition kvar, sade han. Vet ni om det finns någon vampyrödleflock i närheten, som jag kan använda dem på? — Ja, svarade kommendanten. jag har en situationskarta från i går kväll. Där kan ni se det. Han letade fram en karta, maken till kungens och liksom den försedd med röda kors, som betecknade vampyrödlornas ställning. Bara ett par mil därifrån vid en liten by var det fjorton kors. — Dem tar jag först, sade Wayne. Kan jag få låna kartan? — Ja, naturligtvis, furste. Wayne stack kartan i fickan och reste sig. I detsamma kände han åter tröttheten, men han spände bara sitt kopparbälte hårdare om midjan. — Ja, kommendant, nu måste jag gå. Adjö för den här gången. Kommendanten hälsade mycket djupt och öppnade dörren åt honom. Trots tröttheten och sina värkande lemmar gick Dick Wayne ut i solskenet med upplyftat huvud och spänstiga steg. Men där ute i det rödvioletta solljuset kom medvetslösheten åter böljande över honom, och han sjönk ihop på muren med en lång hjälplös suck. *

Tjugunionde kapitlet. DIAMANTER.

Då Wayne slutligen, efter tre veckors förlopp, åter vaknade ur medvetslöshetens djupa mörker, var det med en oklar känsla av att han hade varit sjuk länge. Helt svagt kom han ihåg, att han ett par gånger förut hade öppnat sina ögon och sett in i prinsessan Ilnés vackra ansikte, och en gång hade han sett Favershams ansikte bredvid hennes, och bägge hade sett bedrövade ut. Nu var det Iffi Nivos ansikte han såg in i och nu kände han inte det beklämmande mörkret så tätt invid sig längre. Han vände huvudet och kände igen sitt rum ombord på ”Tagan”, eller också var det ett, som liknade det fullkomligt. Nivo räckte honom något att dricka, och mörkret drog sig liksom tillbaka. — Berätta, viskade Wayne. Och Nivo berättade, att Wayne hade legat sjuk i två veckor, utan att någon hade kunnat förstå orsaken. Virdins läkare stodo alldeles oförstående inför denna nya sjukdom, men till slut hade de blivit eniga om, att det var något med Kens naturförhållanden, atmosfären, lufttrycket, värmen eller något särskilt med solstrålarna, som han inte kunde tåla och som långsamt komme att döda honom, om han inte blev förd tillbaka till den planet, där han hade levat förut. — Vi försökte flytta in er i ett rum, där vi hade försökt framkalla de jordiska naturförhållandena med hänsyn till luftens sammansättning, tryck och temperatur. Det hjälpte litet. Ni öppnade ögonen några gånger första dygnet, och vi började hoppas. Men andra dygnet var ni bara vid medvetande en gång, och då måste vi uppgiva hoppet. ”Tagan” gjordes i ordning, men nu är ni på väg till ert eget solsystem. — Men Faversham då, avbröt Wayne. Nivo skakade på huvudet. — Nej, han stannade kvar för att fortsätta kampen med ödlorna. Wayne ville gärna förklara, att det inte var det han menade, utan att han undrade, varför inte också Faversham hade blivit sjuk, men han orkade inte säga ett enda ord av bara trötthet. Det enda han kunde prestera var en frågande blick. Nivo förstod blicken och började en lång förklaring om vissa människors speciella anpassningsförmåga och andras absoluta, oförklarliga immunitet för vissa sjukdomar och något, som Faversham hade sagt om att han, Faversham, hade en gåtfull visshet om, att ha varit på Ken förr, i ett tidigare liv... och under denna långa förklaring somnade Wayne och sov oavbrutet nästan en hel vecka och kände sig friskare och friskare för varje gång han vaknade för att med allt större aptit hugga in på den måltid, som han alltid fann på bordet vid sidan av sängen. Ett par gånger var han uppe och badade, och ofta satt Nivo och talade litet med honom, innan han somnade igen. Under ett av dessa samtal fick han till sin stora sorg veta, att sir Reginald Faversham och prinsessan Ilné älskade varandra över allt i himlen och på jorden och att Kenkonungen hade givit dem sin välsignelse. Dick Wayne kände sig länge olycklig över detta, men så gick det så småningom över, och efter en månad tänkte han inte på den skönaste kvinnan i världen mer än ett par, tre gånger om dagen. Emellertid ilade ”Tagan” fram genom världsrymden mot södra delen av stjärnbilden Svanen, och jordens sol blev klarare vecka för vecka. Från en liten ljusprick blev den till en stjärna av första storleken. Prins Nivo hade tagit med sig två vänner, som bytte vakt med honom. Wayne hade ingenting att göra men fördrev tiden så gott han kunde med att läsa i de praktfullt inbundna historiska och vetenskapliga verk som han hade fått i present av Nivo, och med att glädja sig över den underbara guldservisen och andra konstnärligt utsirade saker av guld, som prinsessan Ilné hade sänt med, och de fyrahundratolv stora, strålande diamanter, som konungen hade skänkt honom. En diamant för var ödla, han hade dödat. Då Wayne en gång sade, att han varken ville eller kunde ta emot detta, svarade Nivo, att han inte hade någon vilja i det fallet, utan måste. I alla fall TfA:s GENGASAGGREGAT för * personvagnar * lastvagnar * motorbåtar Skriv efter ritningar! Pris endast 75 kronor