Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vad vet Ni om elektriska ackumulatorer? I. Det elektrokemiska förloppet i en ackumulator, av Tore Porsander - Elektricitetens fortplantning genom ledare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vad vet Ni om
ELEKTRISKA ackumulatorer?
Den elektriska ackumulatorn har under årens lopp erhållit en allt större användning
ÅA v inom olika områden av modern teknik. Vi ha vant oss vid att de flesta båtar och
praktiskt taget alla bilar ha ett elektriskt startbatteri, som samtidigt får tjänstgöra
SPITO cc som energireserv för belysningen m. m., då förbränningsmotorn är stillastående. Kraft-
CcCtvli I l ng en J or verk, industrier, m. fl. företag använda sig av större eller mindre batterier som kraft-
reserv. På den allra senaste tiden ha de elektriska batterierna erhållit ännu större
TO EF A D ER » aktualitet i och med tillverkningen av elektriska bilar för att nu icke nämna de allt
R P ORS Ni vanligare vindkraftverken för belysning av sportstugor m. m.
Vi skola här försöka ge en enkel och i möjligaste mån lättfattlig framställning av
det elektrokemiska förloppet i en elektrisk ackumulator. För att bättre förstå dessa
förlopp måste vi dock först ägna några rader åt elektrolysteorien.
Elektricitetens fortplantning genom ledare
Olika ämnen fortplanta den elektriska strömmen olika bra och man skiljer i detta
avseende på ledare av 1:sta klassen och ledare av 2:dra klassen. Ledare av 1:sta
klassen ändras icke på något sätt av den elektriska strömmen, frånsett givetvis en
eventuell uppvärmning. Den kemiska sammansättningen i denna ledare blir däremot
oförändrad. Hit räknas alla metaller och en mångfald andra ämnen. Ledare av 2:dra
klassen däremot påverkas av den elektriska strömmen på sådant sätt, att deras ke-
miska sammansättning ändras. Hit räknas i vatten lösta ämnen, såsom salter, syror
och baser. Dessa ämnen kunna sönderdelas i sina beståndsdelar eller ge upphov till
helt andra ämnen.
Hur kan man då föreställa sig elektricitetens gång genom en ledare. Det torde
vara de flesta välbekant, att vi tala om molekyler, atomer och elektroner. Den minsta
del av ett sammansatt ämne, som kan finnas, är en molekyl. Denna är i sin tur
sammansatt av ett större eller mindre antal atomer, vilka ange ämnets sammansätt-
ning. Låt oss som exempel taga ämnet kopparsulfat. Den kemiska formeln för detta
ämne är CuSO,. Koppar betecknas i kemiskt språk med Cu. Beteckningen S betyder
svavel och O slutligen betyder syre. Kopparsulfat är således sammansatt av 3 Sänks
grundämnen, i detta fall koppar, svavel och syre. En molekyl kopparsulfat, alltså
CuSO,, är som framgår av formeln, sammansatt av 6 atomer, nämligen 1 atom Cu
1 atom S och slutligen 4 atomer O. De tre grundämnena ha i detta fall ingått kemisk
förening med varandra. På samma sätt äro de allra flesta ämnen i vår värld kemiska
föreningar, varvid byggnadsstenarna utgöras av grundämnen. Den minsta del av
ett ämne, som man på detta sätt kan föreställa sig, utgöres av 1 atom av ett grund-
ämne.
Utan att förirra oss alltför långt in i teorier, vilja vi dock gå ännu ett steg längre
och föreställa oss uppbyggnaden av en atom. Atomen själv är icke en kompakt enhet,
utan består i sin tur av mindre delar. Vi föreställa oss, att varje atom har en upp-
byggnad som ett solsystem med en central kropp, som vi kalla kärna, och omkring
denna ett större eller mindre antal s. k. elektroner. I och med införandet av elektron-
"begreppet komma vi elektriciteten närmare inpå livet, då vi nämligen tänka oss varje
sådan elektron såsom bärare av en viss elektrisk laddning.
Vi skilja som bekant mellan positiv och negativ elektricitet. Ha vi sålunda en kula,
som är uppladdad med en viss positiv elektricitetsmängd, och låta denna kula komma
i kontakt med en annan kula, som i stället är uppladdad med en exakt lika stor men
negativ elektricitetsmängd, komma de båda elektricitetsmängderna att upphäva var-
andra, varefter de båda kulorna bli helt oelektriska. Vi kunna därför icke säga, att
elektriciteten har försvunnit. Den finnes fortfarande kvar men jämnt fördelad på
de båda kulorna så, att den negativa elektriciteten binder och så att säga neutraliserar
den positiva, varigenom ingen verkan kan förmärkas utåt, utan kulorna förefalla helt
oelektriska.
I I en normal atom finnes på samma sätt en viss elektricitetsmängd bunden. Varje
elektron innehåller en viss mängd negativ elektricitet, medan kärnan i stället innehåller
en så stor mängd positiv elektricitetsmängd, att de båda slagen av elektricitet neutra-
| lisera varandra i atomen. Ju flera elektroner i atomen, desto större positiv elek-
tricitetsmängd måste följaktligen kärnan äga. Så länge ingenting rubbas i detta
system, kommer således atomen att verka helt oelektrisk. Antag emellertid, att vi
taga bort en elektron från denna atom. Jämvikten blir därvid störd, och stommen
kommer att innehålla ett visst överskott på positiv elektricitet, som gör sig märkbart
utåt. Atomen verkar positivt laddad. På samma sätt kommer atomen att verka nega-
tivt laddad, om vi kunna tillfoga en extra elektron.
I och med införandet av elektronbegreppet blir det också lättare att föreställa sig,
vad som sker i en ledare, som genomgås av en elektrisk ström. Vi kunna helt enkelt
8 TEKNIK för ALLA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
