Ae NS rater annan tänka oss denna såsom strömmande elektricitet, alltså som en ström av elektroner i ledarens längdriktning. Då emellertid elektronerna äro negativt laddade, kollidera vi med den gängse uppfattningen om den elektriska strömmens riktning. Ha vi nämligen som i fig. 1 en elektrisk strömkrets, som matas från ett batteri, räknas alltid strömmens riktning från batteriets positiva pol (pluspol) till den negativa polen (minuspolen). Detta betraktelsesätt förutsätter dock, att det skulle vara positiv elektricitet, som strömmade fram genom ledningen. Då det i själva verket i stället är negativa laddningar, som röra sig i ledningen, blir strömmens riktning rakt motsatt den antagna, alltså enligt de streckade pilarna i figuren. I praktiken spelar naturligtvis detta ingen roll. Hur vi välja att betrakta den elek- triska strömmens riktning är fullt godtyckligt, blott samma betraktelsesätt konsekvent genomföres. Vid den elektriska strömmens gång genom vattenlösningar måste vi dock ha det sagda i minnet. é Elektrolys Låta vi den elektriska strömmen genomgå en vattenlösning av ett salt, erhålla vi en typisk ledare av 2:dra klassen, då vid strömgenomgången uppstå kemiska proces- ser, som kunna ge upphov till helt andra kemiska föreningar. Hithörande vetenskap benämnes elektrokemi och har i praktiken fått stor användning för framställning av metaller, för galvaniska metallöverdrag, m. m. Försöka vi leda en elektrisk ström genom vatten enligt fig. 2, finna vi snart, att rent vatten icke leder den elektriska strömmen. Detta kunna vi lätt konstatera där- igenom, att den i kretsen inkopplade ampåremetern icke ger något utslag. Tillföres emellertid blott en aning av ett salt, en syra eller en lut, ger amperemetern omedelbart utslag, d. v. s. en elektrisk ström går genom badet. Vad har skett? Det är tydligt, att just det tillförda saltet skapat elektriskt laddade partiklar, som kunna fortplanta elek- triciteten genom lösningen. Spärren för elektronernas framfart har tydligen för- svunnit i och med tillförseln av saltet. Vi antaga, att det var det förut omnämnda saltet kopparsulfat, CuSO,, som lagts i vattnet. Detta salt har då uppdelats i två delar med vardera lika stor elektrisk laddning, men där den ena delen blivit positivt laddad och den andra delen negativt laddad. Dessa delar kalla vi joner. Det visar sig, att uppdelning sker så, att vi få en positivt laddad kopparjon, Cu-jon, och en negativt laddad sulfatjon, SO,-jon. Att delarna äro elektriska beror därpå, att Cu-jonen kommer att innehålla ett under- skott, och SO,-jonen ett överskott på elektroner. I fig. 3 är hela anordningen framställd. Vi skola här införa ett par nya benämnin- gar. Själva lösningen av ett salt eller dylikt kalla vi elektrolyt och det vid strömge- nomgången uppträdande kemiska förloppet kallas elektrolys. De i elektrolyten ned- sänkta polerna kallas elektroder, varav den elektrod, varigenom strömmen kommer in i lösningen, kallas anod, och den elektrod; varigenom strömmen går ut ur lösningen, kallas katod. I en vattenlösning, elektrolyt, av som i detta fall kopparsulfat, kan man således erhålla 3 olika delar i lösningen: 1) icke uppdelade CuSO,-molekyler, 2) positivt laddade Cu-joner, samt 3) negativt laddade SO,-joner. Man kan nämligen icke alltid räkna med, att samtliga molekyler ha uppdelats i joner, eller som man säger, dissocierats. Ju större saltkoncentrationen är i elektrolyten, desto mindre procentsats av det totala antalet molekyler har dissocierats. I en svag lösning kan man däremot räkna med, att samtliga molekyler uppdelats i joner. Nu kan man naturligtvis fråga sig, huru på detta sätt olika laddade partiklar kunna förekomma sida vid sida i en lösning utan att de uppsöka varandra och förenas igen, så att deras laddningar kunna ngutraliseras. Vi få då komma ihåg, att vatten är fullständig oledare, varför de olika laddningarna kunna förekomma tätt intill var- andra utan att det därför behöver finnas någon tendens till förening igen. Vi ha alltså sett, att den elektriska strömmen transporteras genom en elektrelyt medelst jonerna. Men samtidigt måste vi också lägga märke till, att dessa joner icke bildas på grund av den elektriska strömmen, utan att de alltid finnas i en dylik lösning, men att de först börja utföra en målmedveten vandring, då de båda elektro- derna amslutas till en strömkälla enligt fig. 3. De positivt laddade Cu-jonerna komma då att vandra till den negativa elektroden, minuspolen, som i. detta fall är katod, medan de negativt laddade SO,-jonerna vandra till den positiva elektroden, plus- polen, som i detta fall är anod. I samma ögonblick de båda jonslagen beröra sina respektive elektroder, avlämna de sina laddningar och övergå till att bli helt normala, oelektriska ämnen igen. Cu-jonerna övergå då till ren, metallisk koppar, som utfälles på katoden, vilken efter en stund blir övedragen med en hinna av koppar. Denna metod användes för s. k. förkoppring av olika metaller, om i stället för den vanliga katoden nedsänkes i elek- trolyten den detalj, som skall förkoppras. SO,-jonerna övergå, sedan de avlämnat sina elektriska laddningar, att bli endast en atomgrupp, som emellertid icke kan existera på detta sätt i oelektriskt tillstånd. Atom- gruppen söker omedelbart att förena sig med något annat ämne till en varaktig kemisk förening. Består anoden av metall, kommer då SO,-gruppen att förena sig med samma metall under bildandet av ett nytt sulfat. Om anoden består av koppar, erhålles på detta sätt nytt kopparsulfat, CuSO,. Amnoden kommer med andra ord st T Generator I ko fa 2 TEKNIK för ALLA 9