* Teknik för Allas nya följefong *

</img>

SR erövrar rymden

av HANS DOMINIK

En flott sportbil susade fram på via
Appia, utanför Rom. När den kommit
på andra sidan Albano, vek den av mot
öster åt Albanobergen till. Med ens
förändrades landskapets utseende och den
gamla romerska vägen krympte snart
ihop till ett smalt band, som mellan de
vårgröna bokarna och kastanjerna
slingrade sig genom trånga klyftor och längs
forsande bergbäckar. I en kurva vek
bilföraren, ingenjör Enrico Tomaseo av
från vägen och stannade vagnen på en
liten äng.

— En vacker plats att campa på,
ropade Carlo Villari, som satt bredvid
honom, i det han vigt hoppade ur.
Tomaseo följde honom och sträckte på
sina styvnade lemmar, innan han
svarade.

— Ser trevligt ut, Carlo, låt oss tälta
här! Här kan vi äta och hålla siesta.
Under de närmaste timmarna kan
ingenting förmå mig att lämna den här
platsen...

Villari skakade på huvudet. — Har du
glömt vårt program, Enrico? Vi skulle
ju fram till Nemosjön. — till den där
tavernan i Genzano där man får det
bästa frascativinet?

— Det går inte Carlo! sade ingenjör
Tomaseo och kastade sig raklång i det
mjuka gräset. Vi startade för sent från
Rom. Vi skulle ju bara köra en timme,
när professor Ruggero i sista
ögonblicket kom och tråkade ut oss i två hela
timmar med sitt experiment...

— Åhå, Enrico! skrattade vännen och
yrkeskamraten, tråkigt får du inte kalla
experimentet. Det var lika intressant
som Ruggeros alla andra arbeten.

— Visserligen Carlo. Jag vet nog att
du inte tycker om att man hackar på
honom, men när man är ute på en
nöjesresa, så äro t. o. m. de intressantaste
experiment ledsamma. Hela vårt
program kastades överända, men därför
ska’ dagen inte fördärvas. Packa upp
grejorna och låt oss göra det bekvämt
för oss!

Villari skyndade sig att efterkomma
uppmaningen. Han tog fram kuddar och
filtar ur bilen, lade ut dem på marken.
Så dukade han fram den medförda
provianten på en vit duk, under det att
Tomaseo utan att ändra ställning lugnt
tittade på. Tallrikar, glas, knivar och
gafflar radade Villari upp, plockade
sedan fram maten och ställde till sist en
löftesrik omspunnen butelj i mitten.

Under den närmaste kvarten rådde
djup tystnad. Det enda som hördes var
knivarnas och gafflarnas slamrande.
Till sist lutade sig Tomaseo med en suck
av välbehag bakåt och tände en
cigarrett. Även Villari gjorde det bekvämt
för sig, drog fram en tidning ur fickan
och började bläddra i den.

— Du, Carlo sade Tomaseo, vanhelga