Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SR erövrar rymden, av Hans Dominik - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte denna vackra dag med
tidningsläsning. Det är synd att befatta sig med
tryckt papper i ett sånt här väder...
— Här står det i alla fall någonting,
som borde intressera dig. Det är nyheter
från Tyskland...
— Asch, tyskarna, avbröt Tomaseo
och gäspade. Låt mig vara i fred för
tyskarna i dag!
— Nej, Enrico, du måste höra vad
det står här. Det är en kort notis om
arbetena vid forskningslaboratoriet i
Gorla. Vete tusan hur dom fått tag i
det...
Villari läste upp den korta notisen,
som talade om stora framsteg med
artificiell radioaktivitet.
— Den där mannen har hört
klockorna ringa, men han vet inte var dom
hänger, brummade Tomaseo för sig själv
och gäspade för andra gången.
— Jag tänker visa notisen för
Ruggero i morgon, sade Villari, den kommer
säkerligen att intressera honom.
— Ja, gör det för Guds skull, men låt
mig slippa, sade Tomaseo halvsovande,
i dag vill jag inte höra talas om
laboratorier och experiment.
— Du är en barbar Enrico, och
kommer att förbli det hela ditt liv. Du
borde ha blivit bonde i Libyen och inte
elektriker i Rom. Vad har jag gjort för
illa, att jag dag ut och dag in måste
arbeta i samma rum som du?
Villaris förebråelser voro bara
skämtsamt menade, men den sydländska
livlighet med vilken han sade dem, fick
Tomaseo, som låg på ryggen i gräset att
än en gång slå upp ögonen och titta upp
i den molnfria majhimmeln.
Han skulle just sluta dem igen, när
han fick se något som gjorde, att han
kvicknade till.
Nästan rakt över platsen där de hade
slagit läger, fick han i den blå etern syn
på en glänsande liten punkt. Ibland, när
den träffades av solstrålarna, glänste
den till för att sedan under flera
sekunder vara osynlig, tills den åter blev
synlig.
— Vid Jupiter! Vad är det där,
Carlo? Titta där uppe i luften... alldeles
rakt över dig, Carlo. Där far något
glittrande genom luften som jag inte
kan bli klok på. Ser du det? Nu
blixtrade det till igen...
Villari stirrade ansträngt en stund
upp i skyn och skakade sedan ett par
gånger på huvudet. Så sade han
tvekande:
— Det där var egendomligt, Enrico..
nu kan jag se det alldeles tydligt. Det
kan ju inte vara annat än en
flygmaskin, men så liten den är! Den måste
flyga oerhört högt... det är
obegripligt... den flyttar sig inte ur fläcken.
Jag förstår inte vad det kan betyda.
Kan du förklara det?
— Det är svårt att säga något
bestämt. Det kan hända, att det är en
vanlig leksaksballong, som man målat med
aluminiumbrons och släppt iväg.
— Ja, kanske, men...
— Vad då — — —?
— Jo, den försvinner ibland och
kommer sedan tillbaka. Om det vore en
rund ballong, skulle den vara synlig
hela tiden.
— Hm! Invändningen är riktig. Ser
jag fel, Carlo, eller har den inte blivit
större nu? Villari knep ihop ögonen. —
Sannerligen tycker inte jag det också,
sade han. — Nu förefaller det mig
precis som om det mystiska föremålet kom
närmare. Det var synd Enrico att du
inte tog kikarn med. Titta nu bara hur
det far fram och tillbaka. Nyss var det
där, men nu är det försvunnet... Vad
i hela friden är det?
Villaris sista ord blandades med
klirrandet av sönderslaget porslin. Något
som blänkte och skimrade hade farit tätt
förbi honom, slagit sönder en tallrik med
musselsallad. Maten stänkte över duken.
— Vad i herrans namn var det?
ropade Tomaseo och borstade några
stänk från sin kavaj. Med förvåning
betraktade han en metallbit, som nu helt
fredligt låg mellan skärvorna.
Villari hade sprungit upp. Han
spanade efter någon flygmaskin, som kunde
tänkas ha tappat metallstycket. Men
ingen maskin syntes till. Under tiden hade
Tomaseo tagit upp biten och torkat av
de matrester, som fastnat på den. Han
underkastade den en noggrannare
undersökning. Det såg ut som ett stycke
blyplåt, ungefär dubbelt så stort som
en assiett. Kanterna voro naggade, som
om den med våld slitits ur en större
plåt.
Betänksamt vägde han den i handen.
— Vi kunna tacka vår lyckliga
stjärna, att ingen av oss blev träffad,
Carlo. Den här biten hade med lätthet
kunnat döda oss. Titta bara hur biten
blivit tillbucklad, när den slog i
marken. Den måste ha fallit ned med
väldig kraft — och jag skulle tro att den
väger ett halvt kilo.
Medan han talade tog Villari biten
ur hans hand för att själv undersöka
den. — Efter utseendet att döma
kunde det vara bly, utlät han sig. — Men
den är för lätt. Vad var det du sa’ —
ett halvt kilo? Alldeles fel, min käre
Enrico. Hundra gram skulle jag
uppskatta den till... Han vägde ånyo biten
i handen.
— Jag håller fast vid ett halvt kilo.
— Fullkomligt uteslutet, Enrico!
Villari flyttade biten från vänster till höger
hand och såg ögonblicket efter så
förbryllad ut, att Tomaseo gav till ett
gapskratt.
— Skratta inte! förebrådde honom
Villari, under det att han oupphörligen
flyttade biten från den ena handen till
den andra. — Tag den då och övertyga
dig själv! Han lade biten i Tomaseos
hand. — Var nu snäll och säg hur
mycket du anser att den väger!
Nu var det Tomaseos tur att bli
förvånad. — Stycket har plötsligen blivit
mycket lättare! Hur kan det vara
möjligt?
— Ett ögonblick, min vän! Villari tog
på nytt biten, vände den på andra sidan
och lade den så tillbaka i Tomaseos
hand.
— Men vad nu då?! undrade han
förvånad. — Kan du trolla, Carlo? Nu är
ju biten lika tung igen som första
gången.
— Inget trolleri, bara litet
iakttagelseförmåga. När biten ligger med den
här sidan uppåt, väger den ungefär ett
halvt kilo, men när den andra sidan
kommer upp...
Han vände biten i Tomaseos hand än
en gång, ... då väger den i alla fall
bara hundra gram.
Tomaseo släppte biten och tog sig om
huvudet. — Det här övergår mitt
förstånd, började han tvekande, ett ämne,
som reagerar olika mot tyngdkraften
beroende på vilken sida som är upp...
något så konstigt finns det ju i alla fall
inte på vår gamla jord.
— Det tycks så i alla fall, Enrico,
och du har ju beviset rakt framför dig.
— Jag säger än en gång nej!
försvarade Tomaseo sin mening. Det här är
inget jordiskt ämne, Carlo. Vem vet
från vilken planet det här har kommit.
— Stopp, min käre vän! Inga
förhastade hypoteser! avbröt Villari honom.
— Jag skulle tro att vi är två allvarliga
vetenskapsmän och som sådana ska’ vi
gå systematiskt tillväga och exakt
fastställa vad vi tillsammans observerat.
Medan han yttrade de sista orden
Värdet av ett gott minne
kan ej överskattas. Ingen kan vinna
framgång i det praktiska livet utan ett
gott minne. Ett gott minne är en av de
viktigaste förutsättningar för ett gott
tankearbete. Ju bättre minne, desto
bättre arbete. — Har Ni ett dåligt
minne kan Ni öva upp det till skärpa
och säkerhet genom att studera
Atkinsons: Handbok i Minnets utbildning,
fullst. lärobok i att till en otrolig grad
uppöva sitt minne,
koncentrationsförmåga, viljekraft, självbehärskning och
karaktär. Pris pr ex. 3 kr.
K. H. Grahnqvuist, Ålem 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
