g. 2. Den Mortensenska vattenborren ett uppnådde 93,5 meters djup. Bor- ren torde ha varit i god användning un- der de närmast följande åren, då borr- ningar angivas ha blivit utförda i Ram- lösa, Norra Vrams och Mörarps sock- nar m. fl. ställen. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet synas djupborrningar ha va- rit ganska vanliga i de kolförande om- rådena i Höganästrakten. Tidiga djupborrningar i Skåne. Enligt Erdmanns monografi ”Skånes stenkolsfält och grufvor” hade 79 djup- borrningar utförts i denna trakt före mitten av 1830-talet och 4 under 1850- talet. Av borrhålen hade 31 mindre djup än 30 meter, 24 voro mellan 30 och 60 meter djupa, 19 mellan 60 och 90 meter, 10 mellan 90 och 120 meter, ett mellan 120 och 150 meter och ett mellan 150 och 180 meter. Sammanlagt uppgingo borrhålen till omkring 4.300 meter. Under tiden hade i Europa och För- enta Staterna en ny metod för stötborr- ning utexperimenterats, nämligen lin- borrning med maskinkraft. Linborren användes första gången i Sverige år 1871 i Raus i Skåne. Den var konstruerad efter amerikansk före- bild, drevs med ångmaskin och kallades ”den amerikanska maskinborren”. Borr- verktyget utgjordes av en 12 meter lång stålstång, i vars nedre ända borr- mejseln eller, då så erfordrades, en an- ordning för att borra upp hålet till en grövre diameter, den s. k. upprymma- ren, fastskruvades. Bredden på borr- mejseln var omkring 90 mm och på upprymmaren 120 åäå 150 mm. Över borrstången insattes ett borrlås, direkt anslutet till en stållina, som över ett block i borrtornet gick till lintrumman. Stållinan var fästad i ena ändan av en vågrätt liggande balans, vars motsatta ända sattes i upp- och nedåtgående rö- relse av en vevstake förbunden med en ångmaskin. Borrlinan och borrverkty- gen lyftes och sänktes härvid i motsva- 4 TEKNIK för ALLA rande grad. Medelst en skruvinrätt- ning förlängdes linan allt efter som borrmejseln arbetade sig ned i berget. Det löshuggna bergartsmaterialet, borr- slammet, upphämtades på samma sätt som vid stångborrningsmetoden medelst sandpumpen, vilken manövrerades med särskild stållina. - Vid borrningen kun- de provstycken på ända upp till. 30 mm storlek erhållas. : År 1882 utfördes tre större linborr- ningar i Skåne. 'Sammanlagt torde hit- intills omkring 1.000 borrningar efter stenkol ha utförts i denna provins. I Sverige, norr om Skåne, utfördes un- der 1860-talet undersökningsborrningar efter bergolja i silurområdena i Öster- götland och Dalarne. Särskilt upp- märksammade voro de borrningar, som under en f. d. sjökapten C. G. Lund- borgs ledning gjordes med en linborr- ningsmaskin av amerikansk typ vid Bo- da Kapell nära Rättvik, där ett av borr- hålen nådde ett djup av 164,8 meter. I medeltal borrades här 0,96 meter per 10 timmar. Maximieffekten steg till 1,48 meter, under det att minimieffek- ten -var 0,80 meter. Sans Den Mortensenska vattenborren. År 1872 infördes vid de skånska kol- borrningarna en ny metod, den danska Mortensenska borrmetoden. Denna nya metod tillämpades vid undersökningar i trakten av Ängelholm. Under de när- maste åren framåt vann denna metod stor användning. Den Mortensenska borren, ”vatten- borren”, bestod av en ihålig borrstång av 1”—2” järnrör, vilken omväxlande lyftes och fick fritt falla ned, samtidigt som en vattenström pressades ned ge- nom röret. Vattnet spolades härvid upp till markytan. I fig. 2, som är teck- nad av P. Röding år 1887 efter en skiss av E. Erdmann, visas en vatten- borr i arbete. = : Fram till denna tid hade djupborr- ningarna i Sverige kommit till ånvänd- ning huvudsakligen för undersökningar av stenkolsfältens djup och utsträck- ning, för anskaffning av vatten för allmänt och privat bruk samt vid för- beredande undersökningar för anlägg- ningar av nya schakt. Vid undersökning från markytan av malmfyndigheter, som icke gingo i da- gen, hade man hittills använt sig av sänknings- eller schaktningsarbeten. I enstaka fall, då de lokala förhållandena voro sådana att undersökningsarbetena kunde göras med ortarbeten från dagen, drevos s. k. dagorter eller stollar. Un- der jord verkställdes undersökningarna med ortdrivning eller schaktning. Ef- tersom denna undersökningsmetod en- dast passade för gruvor där malmerna lågo så nära varandra, att man hade utsikt att med ett dylikt borrhål nå fram till ny malm, fick metoden en be- gränsad användning. Provborrningar för hand med vanlig mejselborr till 12 å 15 meters djup omtalas dock ha blivit gjorda i Dalkarlsberg på 1850-talet. Rudolf Leschot och hans maskin. Inom Kantorps malmfält i Söderman- land användes 1873 iden Mortensenska borrmetoden vid undersökning av en del svartmalmer, vilka genom magnetiska mätningar påvisats böra ligga under 10 å 15 meter mäktiga lager av sand och lera. Med tillhjälp av vattenspolning och mejsling neddrevos rören till fasta berget, varefter man genom fortsatt mejselborrning sökte erhålla prov "av underliggande berggrund. i Rördrivningen uppgives ' ha gått snabbt, men så snart man kommit ned i berget sjönk effekten till 1 å 1,5 dm på 12 timmar. I undantagsfall borra- des 4 å 5 dm per skift. Eftersom prov endast togos från själva bergytan, bor- rades i allmänhet icke mer än omkring en halv meter i berget. Dessa, under- sökningar "uppgivas ha lämnat ganska tillfredsställande resultat, och följden blev därför att ett flertal andra gruv- fält,. bl. a. Striberg, Bispberg och Fa- lun även provade metoden. 1 Intresset för denna undersökningsme- tod ' svalnade emellertid ganska snart, enär det visade sig vara förenat med betydande svårigheter att komma ned genom morän och andra jordlager med större stenar. -- Stötborrningsmetodens nackdelar: visade sig även vid bergsborr- ning för sprängningsändamål.. : De gigantiska 'sprängningsarbetena för Mont Cenis-tunneln hade tagit sin början år 1858. Under hårda påfrest- ningar på såväl folk som materiel drevs 1 + stora tunneln sakta framåt. Hand- borrningen hade här efterföljts av tryckluftsdrivna borrmaskiner av Som- meilliers uppmärksammade konstruk- tion. Men materialslitningen var oer- hörd. För varje borrmaskin som var i arbete, måste 8 å 10 maskiner hållas i reserv för att arbetet skulle kunna fort- gå obehindrat. Den schweiziske: ingen- jören Rudolf Leschot, som hade tillfäl- le att närmare följa borrningsarbetena och de svårigheter man hade, kom då på tanken att för borrning av spränghålen konstruera en maskin med ett roteran- de, ihåligt borr. Detta borr avslutades med en rördel, den s. k. borrkronan, i vars nedre ända insatts svarta diaman- ter, carbons. .. Sådana Hade länge an- vänts för slipningsändamål, och då de vid denna tid voro billigare än vita diamanter, låg det nära till hands för Leschot att använda carbons. Den första maskinen ritades och byggdes åren 1862—63, varvid Leschot hade värdefull Hjälp av en mekaniker vid namn Pihet: $ Denna, den första diamantborrmaski- nen, var sålunda avsedd att användas J