Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från kinesisk linborrning till diamantborrning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g. 2. Den Mortensenska vattenborren
ett uppnådde 93,5 meters djup. Bor-
ren torde ha varit i god användning un-
der de närmast följande åren, då borr-
ningar angivas ha blivit utförda i Ram-
lösa, Norra Vrams och Mörarps sock-
nar m. fl. ställen.
I slutet av 1700-talet och början av
1800-talet synas djupborrningar ha va-
rit ganska vanliga i de kolförande om-
rådena i Höganästrakten.
Tidiga djupborrningar i Skåne.
Enligt Erdmanns monografi ”Skånes
stenkolsfält och grufvor” hade 79 djup-
borrningar utförts i denna trakt före
mitten av 1830-talet och 4 under 1850-
talet. Av borrhålen hade 31 mindre
djup än 30 meter, 24 voro mellan 30
och 60 meter djupa, 19 mellan 60 och
90 meter, 10 mellan 90 och 120 meter,
ett mellan 120 och 150 meter och ett
mellan 150 och 180 meter. Sammanlagt
uppgingo borrhålen till omkring 4.300
meter.
Under tiden hade i Europa och För-
enta Staterna en ny metod för stötborr-
ning utexperimenterats, nämligen lin-
borrning med maskinkraft.
Linborren användes första gången i
Sverige år 1871 i Raus i Skåne. Den
var konstruerad efter amerikansk före-
bild, drevs med ångmaskin och kallades
”den amerikanska maskinborren”. Borr-
verktyget utgjordes av en 12 meter
lång stålstång, i vars nedre ända borr-
mejseln eller, då så erfordrades, en an-
ordning för att borra upp hålet till en
grövre diameter, den s. k. upprymma-
ren, fastskruvades. Bredden på borr-
mejseln var omkring 90 mm och på
upprymmaren 120 åäå 150 mm. Över
borrstången insattes ett borrlås, direkt
anslutet till en stållina, som över ett
block i borrtornet gick till lintrumman.
Stållinan var fästad i ena ändan av en
vågrätt liggande balans, vars motsatta
ända sattes i upp- och nedåtgående rö-
relse av en vevstake förbunden med en
ångmaskin. Borrlinan och borrverkty-
gen lyftes och sänktes härvid i motsva-
4 TEKNIK för ALLA
rande grad. Medelst en skruvinrätt-
ning förlängdes linan allt efter som
borrmejseln arbetade sig ned i berget.
Det löshuggna bergartsmaterialet, borr-
slammet, upphämtades på samma sätt
som vid stångborrningsmetoden medelst
sandpumpen, vilken manövrerades med
särskild stållina. - Vid borrningen kun-
de provstycken på ända upp till. 30 mm
storlek erhållas. :
År 1882 utfördes tre större linborr-
ningar i Skåne. ’Sammanlagt torde hit-
intills omkring 1.000 borrningar efter
stenkol ha utförts i denna provins.
I Sverige, norr om Skåne, utfördes un-
der 1860-talet undersökningsborrningar
efter bergolja i silurområdena i Öster-
götland och Dalarne. Särskilt upp-
märksammade voro de borrningar, som
under en f. d. sjökapten C. G. Lund-
borgs ledning gjordes med en linborr-
ningsmaskin av amerikansk typ vid Bo-
da Kapell nära Rättvik, där ett av borr-
hålen nådde ett djup av 164,8 meter. I
medeltal borrades här 0,96 meter per
10 timmar. Maximieffekten steg till
1,48 meter, under det att minimieffek-
ten -var 0,80 meter. Sans
Den Mortensenska vattenborren.
År 1872 infördes vid de skånska kol-
borrningarna en ny metod, den danska
Mortensenska borrmetoden. Denna nya
metod tillämpades vid undersökningar i
trakten av Ängelholm. Under de när-
maste åren framåt vann denna metod
stor användning.
Den Mortensenska borren, ”vatten-
borren”, bestod av en ihålig borrstång
av 1”—2” järnrör, vilken omväxlande
lyftes och fick fritt falla ned, samtidigt
som en vattenström pressades ned ge-
nom röret. Vattnet spolades härvid
upp till markytan. I fig. 2, som är teck-
nad av P. Röding år 1887 efter en
skiss av E. Erdmann, visas en vatten-
borr i arbete. = :
Fram till denna tid hade djupborr-
ningarna i Sverige kommit till ånvänd-
ning huvudsakligen för undersökningar
av stenkolsfältens djup och utsträck-
ning, för anskaffning av vatten för
allmänt och privat bruk samt vid för-
beredande undersökningar för anlägg-
ningar av nya schakt.
Vid undersökning från markytan av
malmfyndigheter, som icke gingo i da-
gen, hade man hittills använt sig av
sänknings- eller schaktningsarbeten. I
enstaka fall, då de lokala förhållandena
voro sådana att undersökningsarbetena
kunde göras med ortarbeten från dagen,
drevos s. k. dagorter eller stollar. Un-
der jord verkställdes undersökningarna
med ortdrivning eller schaktning. Ef-
tersom denna undersökningsmetod en-
dast passade för gruvor där malmerna
lågo så nära varandra, att man hade
utsikt att med ett dylikt borrhål nå
fram till ny malm, fick metoden en be-
gränsad användning. Provborrningar
för hand med vanlig mejselborr till 12 å
15 meters djup omtalas dock ha blivit
gjorda i Dalkarlsberg på 1850-talet.
Rudolf Leschot och hans maskin.
Inom Kantorps malmfält i Söderman-
land användes 1873 iden Mortensenska
borrmetoden vid undersökning av en del
svartmalmer, vilka genom magnetiska
mätningar påvisats böra ligga under 10
å 15 meter mäktiga lager av sand och
lera. Med tillhjälp av vattenspolning
och mejsling neddrevos rören till fasta
berget, varefter man genom fortsatt
mejselborrning sökte erhålla prov "av
underliggande berggrund. i
Rördrivningen uppgives ’ ha gått
snabbt, men så snart man kommit ned
i berget sjönk effekten till 1 å 1,5 dm
på 12 timmar. I undantagsfall borra-
des 4 å 5 dm per skift. Eftersom prov
endast togos från själva bergytan, bor-
rades i allmänhet icke mer än omkring
en halv meter i berget. Dessa, under-
sökningar "uppgivas ha lämnat ganska
tillfredsställande resultat, och följden
blev därför att ett flertal andra gruv-
fält,. bl. a. Striberg, Bispberg och Fa-
lun även provade metoden. 1
Intresset för denna undersökningsme-
tod ’ svalnade emellertid ganska snart,
enär det visade sig vara förenat med
betydande svårigheter att komma ned
genom morän och andra jordlager med
större stenar. – Stötborrningsmetodens
nackdelar: visade sig även vid bergsborr-
ning för sprängningsändamål.. :
De gigantiska ’sprängningsarbetena
för Mont Cenis-tunneln hade tagit sin
början år 1858. Under hårda påfrest-
ningar på såväl folk som materiel drevs
1 + stora tunneln sakta framåt. Hand-
borrningen hade här efterföljts av
tryckluftsdrivna borrmaskiner av Som-
meilliers uppmärksammade konstruk-
tion. Men materialslitningen var oer-
hörd. För varje borrmaskin som var i
arbete, måste 8 å 10 maskiner hållas i
reserv för att arbetet skulle kunna fort-
gå obehindrat. Den schweiziske: ingen-
jören Rudolf Leschot, som hade tillfäl-
le att närmare följa borrningsarbetena
och de svårigheter man hade, kom då på
tanken att för borrning av spränghålen
konstruera en maskin med ett roteran-
de, ihåligt borr. Detta borr avslutades
med en rördel, den s. k. borrkronan, i
vars nedre ända insatts svarta diaman-
ter, carbons. .. Sådana Hade länge an-
vänts för slipningsändamål, och då de
vid denna tid voro billigare än vita
diamanter, låg det nära till hands för
Leschot att använda carbons.
Den första maskinen ritades och
byggdes åren 1862—63, varvid Leschot
hade värdefull Hjälp av en mekaniker
vid namn Pihet: $
Denna, den första diamantborrmaski-
nen, var sålunda avsedd att användas
J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>