för spränghålsborrningar under jord och fick därför en sådan utformning att den lämpligen kunde uppställas i en tunnel, ort eller dyl. Den hade en höjd av 2,3 meter och var monterad på en av platt- och vinkeljärn hopfogad kolonn, som spändes fast mellan ortens tak och sula. " De roterande delarna vi- lade på en släde som var höj- och sänk- bar utefter två kuggstänger, fastsatta på kolonnen. Såväl den roterande rö- relsen som frammatningen av borröret överfördes genom «utväxling från en vevanordning, driven för hand av två man. Maskinens närmare konstruktion framgår av fig. 3. De borrkronor som först användes, hade en inre diameter av 30 mm och en godstjocklek av 5 å 6 mm och voro genom bajonettlås fastsatta direkt på borröret, vars hela längd torde ha va- rit 1,5 meter. Vatten för bortspolning av borrslammet erhölls endera från en handdriven tryckpump eller från en be- hållare, placerad hözre än maskinen. En fin nyhet på Paris-utställningen. År 1864 publicerade H. Tresca vid Conservatoire des arts et métiers i Pa- ris en beskrivning över undersökningar, som han utfört med denna maskintyp. Därvid hade med en rotationshastig- het på borrkronan av 30 varv/min. bor- rats i genomsnitt 25—30 cm/tim. i hård granit. Borrhålsdiametern var 43 mm och de erhållna kärnornas diameter 31 mm. Den erhållna borreffekten ansågs vara mycket god i förhållande till den effekt på endast 7—10 em/tim som vid denna tid presterades vid handborrnin- gar. Eftersom diamantslitningen var låg och borrkronorna endast kostade 50 å 75 kronor per styck i nuvarande penningvärde, ansåg Tresca den nya maskinen ha goda framtidsutsikter. Re- dan samma år funnos också 10 stycken Leschotmaskiner i arbete i Frankrike och dess grannländer. På världsutställningen i Paris 1867 utställde Leschot en diamantborrmaskin driven med ånga och konstruerad för en rotationshastighet på borrkronan av 250 varv/min. Maskinen väckte stort intresse. Patenten på densamma för- värvades inom kort av för diamantborr- ningar intresserade amerikanare, före- trädda av en ingenjör Bullock. Sanno- likt förutsågo dessa amerikanare redan - de möjligheter denna maskintyp skul- e få. Medan stötborrning endast kunde ske vertikalt, kunde diamantborrning äga rum i alla riktningar. Samtidigt er- hölls en borrkärna som utgjorde ett sammanhängande prov av de genombor- rade bergarterna. Redan år 1870 hade amerikanarna en maskin av Leschot-typ i marknaden (fig. 4), speciellt avsedd för gruvunder- sökningar. Konstruktionen hade för- bättrats i flera avseenden. Frammat- ningsanordningen hade utförts på så- dant sätt, att hastigheten i viss ut- sträckning kunde rättas efter berggrun- dens motstånd. Borrspindeln hade gjorts ihålig, så att borröret kunde pas- sera genom densamma och förlängas allt efter som borrningen fortskred. Spolvattnet infördes genom en roteran- de koppling mellan borröret och pum- pens tryckslang. Längden på borrkro- nan hade ökats till 100 mm. Som borr- rör användes s. k. gasrör med inre kopplingar. Maskinen drevs av en ång- maskin på 5—7 hkr. Borrmaskinen ha- de en rotationshastighet på kronan av ända . upp till 360 varv/min. Tryck- pumpen som levererade vatten, drevs även med ångkraft. Under 1870-talet fick diamantborr- ningsmetoden god vind i seglen i U. S. A., och ett flertal firmor upptogc till- verkningen av maskiner. Utvecklingen i Europa gick som ofta numera är fallet i stort sett efter andra linjer än i Förenta Staterna. Medan de amerikanska borrmaskinskonstruktörer- na inriktade i D aski lämpliga för undersökningsborrningar med små håldiametrar till relativt ringa djup i hårt berg samt lätta att trans- portera i oländig terräng, så inriktade man sig i Europa på att få fram dia- mantborrningsmaskiner med villa man Fig. 3. Leschots borrmaskin. kunde borra stora djup och med grova håldiametrar. Det senare var särskilt önskvärt vid undersökningar efter kol, kalisalter etc. i Mellaneuropas yngre och lösare berggrund. Diamantborrningsmaskiner tillverka- des vid denna tid i Europa endast i England och Tyskland. I England in- fördes = diamantborrningsmetoden år 1872 av en major Beaumont. Tillverk- ningen av maskiner upptogs bl. a. av Continental Diamond Rock Boring Co. i London. Med den engelska maskin- typen utfördes år 1875 en rekordborr- ning vid Böhmische-Brod i Böhmen till 697,5 meters djup, påbörjad med 130 mm håldiameter. Borreffekten uppgi- ves ha varit 2,22 meter per 112 timmar total arbetstid och effektiva borrtiden 25 proc. av den totala tiden. Borrnin- gen utfördes genom sandsten, kvartsit och skiffer. Diamantborrningen slår igenom. Den engeiska maskintypen var emel- lertid ur många synpunkter mindre lyc- kad och är sedan lång tid tillbaka ur marknaden. De tyska konstruktörerna konstruera- de sina maskiner på sådant sätt, att de skulle kunna användas för såväl dia- mantborrning som stötborrning. Fig. 5 visar en dylik maskin konstruerad av en på sin tid berömd borrtekniker vid namn Köbrich och avsedd för borrning till 2.000 meters djup. Rotationsanord- ningen placerades här tillsammans med drivmaskineriet på en träbädd över markytan och ofta på hjul. Därigenom kunde maskineriet lätt transporteras till och från de olika borrhålen. Borrspin- delas nedre del var infästad i slagan- ordningen, vilken tjänstgjorde som ett slags motvikt mot rören vid större djup. Borrningarna med denna maskintyp på- börjades vanligen med stötborrmaterie- len. Så snart hårt berg påträffades övergick man till diamantborrning för att event. återgå till stötborrning, om berget åter blev lösare och lämpligt för denna metods användning. Samma borr- rör användes ofta för såväl diamant- borrning som stötborrning. I motsats till de engelska och amerikanska kon- struktörerna drev Köbrich sin maskin med ett varvtal på borrkronan av en- dast 150—250 per minut. : Härigenom kunde slitage och kraftförbrukning hål- las låga. Med Köbrichs maskin utför- des år 1886 vid Schladebach nära Mag- deburg en rekordborrning till 1.748 me- ters djup. Detta hål påbörjades med 200 mm håldiameter och hade vid borr- ningens slut en diameter av endast 31 mm. Under 1870-talet utfördes i England och Mellaneuropa ett stort antal dia- mantborrningar, i flera fall till avse- värda djup, och den nya borrningsme- toden hade sålunda på kort tid fått en omfattande användning i Europas kol- fält och saltgruvor. De första diamantborrningarna i Sverige. Till Sverige infördes diamantborrnin- gen från England år 1872. Det första diamantborrhålet ansattes under vintern 1872—73 c:a 600 meter nordväst om Väl- lufs kyrka i Skåne och nedborrades till 180 meters djup. På uppdrag av herrar J. C. Billow och C. af Ekström i Stockholm utfördes detta arbete av det engelska bolaget Continental Diamont Rock Bo- ring Co. under ledning av den engelske ingenjören H. Rowe. Borrningen om- gavs med stor hemlighetsfullhet och meddelanden om bergets beskaffenhet och lagerföljd offentliggjordes icke. Ett engelskt konsortium, vars huvud- intressenter voro Mr m. Cochrane, Newcastle, och Mr Bainebridge Shef- field, utförde därefter vid Påarp i sam- ma socken tvenne borrhål till 160 resp. 294 meters djup. Inom Norra Vrams-området lät vid samma tid Skånska Kolbrytningsaktie- bolaget i trakten av Gunnarstorps sta- tion den tyska firman Internationale Bohrgesellschaft, Erkelenz, borra två hål till resp. 128 och 92,2 meters djup. B oo Oo or000 [I o ofto Oo C D z 3) fe] (I 0 0) HB KH a ol Oo Ol o Oo o o jo [2 oj fe = Oo Fig. 4. Leschots di tb ki Amerikanska typen. TEKNIK för ALLA 5