- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 2. 10 jan. 1941 /
6

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från kinesisk linborrning till diamantborrning - Telegrafi på millimetervåglängd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PRPRENE TR

Vid dessa borrningar uppgives håldia-
metern ha varit 225 mm. Det förefal-
ler emellertid som om speciellt 92-meters-
hålet icke skulle ha utförts med nämn-
värd noggrannhet, ty efter de genom-
gångna kvartära jordlagren på 20 meters
mäktighet upptager rapporten av ge-
nomborrade 72 meter helt summariskt
61.62 meter sandsten. I ett borrhål som
utförts i närheten hade de genomgång-
na lagren blivit mera omsorgsfullt iakt-
tagna och bestämda, så att sju skilda
lager lera och en kolrand kunde angi-
vas omväxla med sandstenslagret.

Under åren 1872—75, då intresset var
som livligast för djupborrningar i Skå-
ne, utfördes diamantborrningar på 8 å
10 platser med ett sammanlagt djup av
c:a 1.000 meter.

Kostnaderna blevo emellertid höga.
Medelkostnaden per borrad meter upp-
gives till närmare 120 kronor, ett pris
för vilket vid denna tid schaktsänknin-
gar gjordes. ”Någon benägenhet kunde
derföre ej gärna uppstå i våre bergs-
lager för användning af diamantborr-
maskiner”, förklarade också våra sven-
ska gruvkarlar, då de närmare studerat
de tunga engelska och tyska diamant-
borrningsmaskinernas arbetssätt och
borrningskostnader.

p Im

&

Pig. 5. Köbrichs kombinerade maskin för
diamant- och stötborrning.

Vid slutet av 1870-talet stodo sålun-
da i de Iedande industriländerna tven-
ne borrmetoder mot varandra, dels den
äldre stötborrningen och dels den nyare
diamantborrningen. Den svenska bergs-
hanteringens män togo med stort intres-
se del av de sparsamma meddelandena
i fackpressen om försöksborrningar med
diamanter. Och även om, som av Nyss-
nämnda citat framgår, hela frågan be-
traktades rätt så pessimistiskt, frågade
man sig dock om denna metod inte skul-
le visa sig användbar för svenska för-
hållanden och bliva billigare än de un-
dersökningsmetoder som man sedan
gammalt begagnat, framhålles i Sven-
ska Diamantborrnings A.-B:s historik.

De svenska gruvägarna skulle emel-
lertid få vänta till slutet av 1880-talet,
innan de fingo den diamantborrnings-
maskin och den metod som voro lämpli-
ga för deras förhållanden.

Till de storartade insatser det sven-
ska diamantborrningsbolaget sedermera
kom att göra, kanske vi få tillfälle att
återkomma i ett annat sammanhang.

6 TEKNIK för ALLA

TELEGRAFI ’

på millimetervåglängd

IDE är omöjligt, utbrister radio-
fackmannen. Så korta vågor som på en
millimeter är praktiskt taget omöjligt
att framställa. Därtill skulle fordras
anläggningar av sådan styrka och fre-
nesi som man ännu icke hört talas om.

Det är fullkomligt riktigt. Ännu är
det omöjligt för tekniken att åstadkom-
ma radiovåglängder av så oerhört små
svängningstal som en millimeter. Men så-
dana vågor finnas likväl och användas
mycket flitigt i naturen. På vad sätt de
framställas är emellertid än så länge en
gåta.

Man har nämligen trott sig finna, att
insekterna korrespondera med varandra
genom ett slags radiosändare, som arbe-
ta på ytterligt små våglängder. Det är
allom bekant, att insekterna ha ett sätt
att meddela sig med varandra. Vid ex-
periment har otaliga gånger kunnat på-
visas, huru insekter i fångenskap till-
kallat andra insekter. Det mest kända
av dessa experiment är kanske det som
gäller den sällsynta fjärilen. En veten-
skapsman fångade en mycket sällsynt
fjäril och medförde den hem. Här för-
varades fjärilen under en glaskupa, ma-
tades och pysslades om. Mellan fångvak-
taren och fjärilskupan var ett par mils
avstånd. Det dröjde emellertid inte län-
ge förrän vetenskapsmannen till sin för-
våning fann en likadan sällsynt fjäril
komma flygande in genom sitt öppna
fönster med rak kurs på fjärilskupan.
Och kort därpå kom ytterligare en lika
sällsynt fjäril samma väg. Den fångade
fjärilen hade otvivelaktigt tillkallat sina
vänner, vilka skyndade till undsättning
— eller kanske ännu hellre av rent bio-
logiska instinkter, könsdrift eller Jik-
nande kommo farande till sin fångne
kamrat. Orsaken är likgiltig. Det kvar-
står emellertid det faktum att fången på
något sätt kommit i förbindelse med de
andra. Här är icke fråga om instinkt,
Spionage eller annat nonsens utan om ett
rent signalsystem, som varit i funktion.

Enligt gammal teori skulle insekter
och andra djur kanske också äga förmå-
gan att frambringa läten, som icke upp-
fattas av människoörat. Som belägg
härför har man anfört syrsans sång.
Denna kan icke uppfattas av alla öron.
Mången är döv för så höga toner som
denna. Med utgångspunkt härifrån har
man velat göra gällande, att andra in-
sekter skulle frambringa så höga ljud
att de ej kunnat uppfattas av örat och
därmed varit framme vid den felaktiga
slutsatsen, att luften skulle vara full av
ljud från insekternas samspråk men lik-
väl förefalla den uppmärlksamme lyss-
naren tyst så när som på en eller annan
lägre ton från syrsor, huralor, getingar
och liknande.

Man har emellertid nu kommit den
rätta lösningen på spåren. Insekterna
telegrafera ”med- varandra på mycket
låga våglängder: Det har till och med
varit möjligt att uppfatta dessa signaler
med synnerligen känsliga apparater. Det
är varken Marsinvånare eller solfläckar,
som åstadkomma de uppfattade ljuden,
utan det är helt enkelt våra egna jordi-
ska insekter.

Flertalet insekter äro utrustade med
kånselspröt. Benämningen är fullkomligt

felaktig. ”Antenner” är bättre uttryck.
Ty dessa pannspröt och utskjutande
spön fylla uppgiften såsom ett slags ra-
dioantenner. De äro pejlingsorgan, sän-
dare och mottagare. Titta på en fjäril,
som sitter i fönstret. Spröten i dess pan-
na vibrera och vändas i olika riktnin-
gar. De ställas in bakåt, framåt och åt
sidorna. Där pågår sändning. Fjärilen
har alls ingen mening .med sprötens rö-
relser att orientera sig i fönstret. Den
känner sig inte för i den mening att den
skulle av känslan i spröten dra vissa
slutsatser om var den befinner sig. El-
ler titta på myrorna. De hejda sig
ibland. Så kilar myran vidare och stan-
nar efter en stund igen för att ta pej-
ling. Det är samma telegrafi.

Men det behövs ström för att kunna
hålla utsändning i gång. Varifrån ta in-
sekterna den? Man har funnit att de
själva alstra den sändarström de behö-
va. De ha ackumulatorer i bakbenen och
litet var stans på kroppen. Det är en
gammal missuppfattning att flugorna
gnida benen mot varandra i renlighets-
iver eller att syrsan spelar sin entonigt
gnisslande melodi för att locka bekanta
till sig. Det är elektricitetsverket, som
är i gång. Genom gnidningen alstras en
svag statisk elektricitet, som ackumule-
ras i håren på ben och kropp. Denna
ström användes för radioanläggningen.

Det är fullkomligt felaktigt att här
tala om någon slags radioanläggning.

-Men populärt sett må det vara tillåtet.

Ty funktionerna synas i stort sett vara
desamma. De radioanläggningar, som
vi begagna oss av, äro klumpiga anord-
ningar, som ofullkomliga människor ha
totat till. Insekternas radioapparater
äro danade av naturen själv och inrät-
tade på helt andra sätt. Det är inte fem-
tio år sedan vi upptäckte möjligheterna
att signalera per etervåg, att flyga i luf-
ten och att göra båtar, som kunna dyka
ned under vattnet. I naturen har allt
detta varit känt och gammalt sedan åär-
tusen tillbaka. Vi ha endast gjort otymp-
liga efterbildningar och därvid mången
gång stulit erfarenheter från djuren, av
deras flykt, deras simsätt och annat.

Flugans radioaparat är utomordent-
ligt smnrik och effektiv. Man har ännu
icke Iyckats lösa problemet i dess kon-
struktion och inte heller lyckats efter-
bilda ens den våglängd på vilken den ar-
betar. Men man har lyckats uppsnappa
dess sändningar.

Ingen insekt gnuggar benen, då den
använder sina vingar. Det är endast då
den sitter stilla detta sker. Under flykt
verka vingarna såsom generatorer för
sändarströmmen. Humlans surr är lju-
det av en liten laddande elektrisk gene-
rator och gräshoppans violoncellsolo är
en annan generator i arbete.

Man har emellertid av nu översiktligt
skildrade "undersökningar dragit den
slutsatsen, att vissa strålar ha betydelse
för insekternas radieringsverksamhet.
Dessa strålar, övervägande värmestrå-
lar, alstra en reagens, som är av bety-
delse för sändningen. Flugorna på den
varma husväggen sitta sålunda inte och
värma sig enbart för den goda värmens
skull utan även för att ladda upp sina

(Forts. å sid. 18.)

SER

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:09 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-2/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free