Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Tidmaskinen”. En vetenskaplig fantasi, av H. G. Wells - VII. En plötslig chock - VIII. Förklaringen - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara det så länge. Jag undersökte
noggrant marken runt den lilla gräsplanen
och slösade bort en del tid med att så
gott jag kunde fråga några av det lilla
folket, som passerade förbi. Men ingen
förstod vad jag sade. Några bara
tittade på mig, men andra, som trodde, att
jag skämtade med dem, skrattade. Jag
måste bekärska mig för att inte slå dem.
Det var naturligtvis en dåraktig idé av
mig, men den demon, som min fruktan
och blinda vrede släppt lös, var
fortfarande ivrig att begagna sig av min
förlägenhet.
Då gav gräsmattan mig bättre
upplysningar. Jag upptäckte en fåra i
marken ungefär mitt emellan sfinxens
sockel och de spår efter mina fötter, som
uppstått när jag höll på att vända
maskinen rätt. Där fanns också andra
spår från bortförandet, egendomliga
smala fotspår, som liknade dem efter en
sengångare. Dessa gjorde, att jag
närmare undersökte sockeln. Som jag
redan sagt, var den av brons, men inte i
ett stycke utan på båda sidor prydd
med djupt sittande paneler. Jag gick
och knackade på en av dem. Den var
ihålig!
När jag nu omsorgsfullare under-
sökte panelerna, fann jag, att de inte
sämmanhängde med ramarna. Det fanns
emellertid varken nyckelhål eller
handtag på dem, men om de, som jag gissade,
voro dörrar, kunde dessa öppnas inifrån.
Ma en sak hade jag klar för mig —
och det behövdes ingen särskild
intelligens för att gissa det — att min maskin
fanns inuti sockeln. Men hur den
kommit dit, var en annan sak.
Jag såg huvudena av två av de små
människorna, som kommo genom
buskarna. De gingo under de blommande
äppelträden och voro klädda i
orangefärgade kläder. Jag vände mig leende
mot dem och gjorde ett tecken att de
skulle komma närmare. När de kommo,
pekade jag på bronssockeln och gjorde
tecken att jag önskade öppna den. Men
vid mitt första tecken blev deras
uppförande egendomligt. Jag vet inte
riktigt, hur jag skall kunna beskriva det
för er. Föreställ er, att ni gjorde en
högst oanständig gest åt en blyg kvinna,
hon skulle få samma uttryck i sitt
ansikte. De gingo ifrån mig med en min,
som om jag i högsta grad förolämpat
dem.
Därnäst gjorde jag ett försök med en
rar liten vitklädd gosse, men med
samma resultat. Hans uppträdande gjorde,
att jag på något vis kände mig generad.
Men som ni nog förstår, måste jag ha
tag i min tidmaskin, och gjorde ett nytt
försök med honom. När han också
vände sig om för att gå, rann sinnet över
på mig. Med ett språng hann jag upp
honom, tog honom i den lösa kappan
och började draga honom mot sfinxen.
Men då jag märkte hans fasa och avsky,
lät jag honom gå.
Men ännu gav jag ej upp. Jag slog
med mina knytnävar på bronspanelerna
och tyckte, att något rörde sig innanför.
Jag tyckte det lät som ett fnitter, men
jag måste ha misstagit mig. Jag fick
fatt i en stor stenskärva från floden och
hamrade med den så länge, att jag till
sist hade plattat till en slinga i
dekorationerna och färgen föll bort i stora
flingor.
De nätta små människorna måste ha
hört bullret av mitt hamrande
åtminstone en kilometer åt alla håll, men
ingen brydde sig om det. Jag kunde se
hur en skara av dem på backsluttningen
betraktade mig i smyg. När jag
slutligen var både varm och trött, satte jag
mig ned för att vakta. Men jag håde
inte ro att sitta där och passa länge, jag
har inte nog tålamod till det. Att
arbeta på lösningen av ett problem i flera
år, det kunde jag göra, men inte att
sitta sysslolös på det här sättet.
Efter en stund steg jag upp och bör-
jade att mållöst vandra omkring bland
buskarna och upp mot höjden igen.
— Tålamod, sade jag till mig själv. Om
du vill ha tillbaka din maskin, måste du
lämna sfinxen i fred. Om de verkligen
ämna föra bort den, så gör det ingen
nytta, att du slår sönder panelerna, och
om de inte tänka göra det, får du den
tillbaka när du vill. Det är hopplöst att
sitta på ett sådant främmande ställe och
grubbla över en sådan gåta. Det bara
gör en galen. Då är det bättre att se
världen i ansiktet och studera dess
möjligheter samt inte draga några
förhastade slutsatser. Ty till sist kommer
lösningen av sig själv.
Till slut slog det mig hur löjlig hela
situationen var: här hade jag i åratal
arbetat och strävat för att kunna
komma in i framtiden, och nu visste jag inte
hur jag skulle komma från den! Och
det var jag själv, som gjort iordning
denna den mest komplicerade och
hopplösa fälla man gärna kan tänka sig.
Jag måste faktiskt skratta på min egen
bekostnad.
När jag senare gick genom det stora
palatset, tyckte jag, att de små
människorna undveko mig. Jag kanske bara
tyckte det, men det kan hända, att mitt
hamrande på bronsdörrarna hade något
därmed att göra. Det var emellertid ett
faktum, att de undveko mig, men jag
aktade mig för att visa, att jag märkte
det eller att vara efterhängsen. Om ett
par dagar var allt som förut igen. Jag
förkovrade mig i deras språk så mycket
jag kunde och gjorde små utflykter till
diverse ställen. Antingen begrep jag
inte riktigt hur deras språk var
konstruerat, eller också var det så enkelt, att
det uteslutande bestod av konkreta
substantiv och verb. Det syntes innehålla
få eller inga abstrakta ord eller sådana
med figurlig betydelse. Satserna voro
vanligen mycket enkla och bestodo mest
av två ord samt innehöllo, så vitt jag
kunde finna, bara enkla påståenden.
Jag beslöt att så litet som möjligt
tänka på tidmaskinen och hemligheten med
bronsdörrarna under sfinxen, tills jag
inhämtat så mycket kunskap, att frågan
löste sig själv. Men som ni nog kan
förstå cirklade mina tankar runt den
plats där jag hade landat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
