vara det så länge. Jag undersökte noggrant marken runt den lilla gräsplanen och slösade bort en del tid med att så gott jag kunde fråga några av det lilla folket, som passerade förbi. Men ingen förstod vad jag sade. Några bara tittade på mig, men andra, som trodde, att jag skämtade med dem, skrattade. Jag måste bekärska mig för att inte slå dem. Det var naturligtvis en dåraktig idé av mig, men den demon, som min fruktan och blinda vrede släppt lös, var fortfarande ivrig att begagna sig av min förlägenhet. Då gav gräsmattan mig bättre upplysningar. Jag upptäckte en fåra i marken ungefär mitt emellan sfinxens sockel och de spår efter mina fötter, som uppstått när jag höll på att vända maskinen rätt. Där fanns också andra spår från bortförandet, egendomliga smala fotspår, som liknade dem efter en sengångare. Dessa gjorde, att jag närmare undersökte sockeln. Som jag redan sagt, var den av brons, men inte i ett stycke utan på båda sidor prydd med djupt sittande paneler. Jag gick och knackade på en av dem. Den var ihålig! När jag nu omsorgsfullare under- sökte panelerna, fann jag, att de inte sämmanhängde med ramarna. Det fanns emellertid varken nyckelhål eller handtag på dem, men om de, som jag gissade, voro dörrar, kunde dessa öppnas inifrån. Ma en sak hade jag klar för mig — och det behövdes ingen särskild intelligens för att gissa det — att min maskin fanns inuti sockeln. Men hur den kommit dit, var en annan sak. Jag såg huvudena av två av de små människorna, som kommo genom buskarna. De gingo under de blommande äppelträden och voro klädda i orangefärgade kläder. Jag vände mig leende mot dem och gjorde ett tecken att de skulle komma närmare. När de kommo, pekade jag på bronssockeln och gjorde tecken att jag önskade öppna den. Men vid mitt första tecken blev deras uppförande egendomligt. Jag vet inte riktigt, hur jag skall kunna beskriva det för er. Föreställ er, att ni gjorde en högst oanständig gest åt en blyg kvinna, hon skulle få samma uttryck i sitt ansikte. De gingo ifrån mig med en min, som om jag i högsta grad förolämpat dem. Därnäst gjorde jag ett försök med en rar liten vitklädd gosse, men med samma resultat. Hans uppträdande gjorde, att jag på något vis kände mig generad. Men som ni nog förstår, måste jag ha tag i min tidmaskin, och gjorde ett nytt försök med honom. När han också vände sig om för att gå, rann sinnet över på mig. Med ett språng hann jag upp honom, tog honom i den lösa kappan och började draga honom mot sfinxen. Men då jag märkte hans fasa och avsky, lät jag honom gå. Men ännu gav jag ej upp. Jag slog med mina knytnävar på bronspanelerna och tyckte, att något rörde sig innanför. Jag tyckte det lät som ett fnitter, men jag måste ha misstagit mig. Jag fick fatt i en stor stenskärva från floden och hamrade med den så länge, att jag till sist hade plattat till en slinga i dekorationerna och färgen föll bort i stora flingor. De nätta små människorna måste ha hört bullret av mitt hamrande åtminstone en kilometer åt alla håll, men ingen brydde sig om det. Jag kunde se hur en skara av dem på backsluttningen betraktade mig i smyg. När jag slutligen var både varm och trött, satte jag mig ned för att vakta. Men jag håde inte ro att sitta där och passa länge, jag har inte nog tålamod till det. Att arbeta på lösningen av ett problem i flera år, det kunde jag göra, men inte att sitta sysslolös på det här sättet. Efter en stund steg jag upp och bör- jade att mållöst vandra omkring bland buskarna och upp mot höjden igen. — Tålamod, sade jag till mig själv. Om du vill ha tillbaka din maskin, måste du lämna sfinxen i fred. Om de verkligen ämna föra bort den, så gör det ingen nytta, att du slår sönder panelerna, och om de inte tänka göra det, får du den tillbaka när du vill. Det är hopplöst att sitta på ett sådant främmande ställe och grubbla över en sådan gåta. Det bara gör en galen. Då är det bättre att se världen i ansiktet och studera dess möjligheter samt inte draga några förhastade slutsatser. Ty till sist kommer lösningen av sig själv. Till slut slog det mig hur löjlig hela situationen var: här hade jag i åratal arbetat och strävat för att kunna komma in i framtiden, och nu visste jag inte hur jag skulle komma från den! Och det var jag själv, som gjort iordning denna den mest komplicerade och hopplösa fälla man gärna kan tänka sig. Jag måste faktiskt skratta på min egen bekostnad. När jag senare gick genom det stora palatset, tyckte jag, att de små människorna undveko mig. Jag kanske bara tyckte det, men det kan hända, att mitt hamrande på bronsdörrarna hade något därmed att göra. Det var emellertid ett faktum, att de undveko mig, men jag aktade mig för att visa, att jag märkte det eller att vara efterhängsen. Om ett par dagar var allt som förut igen. Jag förkovrade mig i deras språk så mycket jag kunde och gjorde små utflykter till diverse ställen. Antingen begrep jag inte riktigt hur deras språk var konstruerat, eller också var det så enkelt, att det uteslutande bestod av konkreta substantiv och verb. Det syntes innehålla få eller inga abstrakta ord eller sådana med figurlig betydelse. Satserna voro vanligen mycket enkla och bestodo mest av två ord samt innehöllo, så vitt jag kunde finna, bara enkla påståenden. Jag beslöt att så litet som möjligt tänka på tidmaskinen och hemligheten med bronsdörrarna under sfinxen, tills jag inhämtat så mycket kunskap, att frågan löste sig själv. Men som ni nog kan förstå cirklade mina tankar runt den plats där jag hade landat.

KAP. 8. Förklaringen.

Så vitt jag kunde se, var hela världen full av samma yppiga prakt som Thamesdalen. Från varje kulle jag kom upp på, såg jag samma överflöd av charmanta byggnader med en ändlös variation i material och stilar, samma täta snår av murgröna och samma blommande träd och trädlika ormbunkar. Här och där lyste vattnet liksom silver och där bakom reste sig landet till blå, vågiga höjder, som sedan förtonade sig mot horisonten. En karakteristisk företeelse, som särskilt tilldrog sig min uppmärksamhet, var förekomsten av cirkelrunda brunnar, som syntes vara mycket djupa. En sådan låg vid stigen, som jag följt under min första vandring uppför kullen. Liksom de andra var den försedd med ett egendomligt arbetat brunnskar och skyddad mot regnet genom en liten kupol. Medan jag satt bredvid dessa brunnar och stirrade ned i det svarta djupet, kunde jag varken upptäcka någon glimt av vatten eller någon reflex från sådant, när jag lyste med en tändsticka. Men i alla hörde jag ett underligt ljud, ett dunk-dunk-dunk, likt ljudet av en stor maskin, och genom att lågan på en tändsticka fladdrade, upptäckte jag, att en ständig ström av luft drogs ned i schaktet. Till yttermera visso kastade jag ned en brinnande papperslapp, som i stället för att sakta dala ned sögs ned mycket snabbt och försvann. <tab>(Forts. i nästa n:r.) TfA:s GENGASAGGREGAT för * personvagnar * lastvagnar * motorbåtar Skriv efter ritningar! Pris endast 75 kronor