att jag i det tilltagande månljuset såg att den hånlog åt min förtvivlan. Jag kunde kanske ha tröstat mig med inbillningen, att de små människorna satt in maskinen i något skjul åt mig, om jag inte bestämt vetat, att de både fysiskt och intellektvellt vore ur stånd att göra något sådant. Vad som mest oroade mig var känslan av att någon okänd makt hade att göra med min maskins försvinnande. Men om en sak var jag säker, nämligen att om inte en exakt kopia av min maskin framställts i någon annan tidsålder, så kunde den inte ha flyttat sig i tiden. Sättet för hävstängernas fastsättande — jag skall sedan visa er detta — hindrade att någon konstrade med maskinen, sedan de borttagits. Den hade visserligen flyttats och gömts, men endast i rummet. Nu var frågan var kunde den finnas? Jag antar, att jag greps av något slags raseri. Jag kommer ihåg, att jag rusade vilt hit och dit bland de månbelysta buskarna kring sfinxen och skrämde upp något vitt djur, som jag i den oklara belysningen tog för ett rådjur. Jag kommer också ihåg hur jag sent på natten slog omkring mig i buskarna med knutna händer tills knogarna gingo sönder och blödde av de avbrutna kvistarna. Rasande och snyftande av ångest gick jag sedan ned till den stora stenbyggningen. Den stora hallen låg mörk, tyst och övergiven. Jag halkade på det ojämna golvet och föll över ett av malakitborden, varvid jag nästan bröt benet av mig. Jag strök eld på en tändsticka och gick igenom de dammiga förhängen, som jag redan talat om. Där påträfade jag en annan stor hall rikligt försedd med kuddar, på vilka bortåt ett tjog av de små människorna låg och sov. Utan tvivel funno de mitt andra uppträdande på scenen bra underligt, där jag gick i mörkret med en sprakande tändsticka i handen och utstötande oartikulerade utrop. — Var är min tidmaskin? tjöt jag liksom ett ursinnigt barn, och skakade vem jag fick fatt i. De måste tyckt att mitt uppträdande var mycket egendomligt. Några skrattade, men de flesta sågo förskrämda ut. Då kom jag äntligen att tänka på hur dumt det var, att sådana som omständigheterna voro, uppväcka känslan av fruktan hos dem. Ty att döma av deras uppträdande i dagsljuset, förmodade jag de hade glömt vad rädsla var. Jag kastade hastigt stickan ifrån mig och, knuffande omkull en av dem i förbifarten, trevade jag mig ut igen till den stora matsalen och därifrån ut i månskenet. Jag kunde höra hur de skreko av förskräckelse och sprungo fram och tillbaka. Vad jag sedan tog mig till medan månen steg allt högre, kommer jag inte ihåg. Jag förmodar att den oförmodade förlusten av min maskin gjorde mig från mina sinnen. Jag kände mig så hopplöst avskuren från min egen värld — ett underligt djur i en okänd värld. Jag måste ha irrat fram och tillbaka, fördömande Gud och ödet. Jag kommer ihåg, att jag var oerhört trött, när denna långa förtvivlans natt äntligen nalkades sitt slut. Jag minns hur jag letade på de mest omöjliga ställen, trevande mig fram bland månbelysta ruiner och snuddande vid egend liga varelser bland skuggorna. Slutligen lade jag mig på marken nära sfinxen och grät förtvivlat över min dumhet att lämna maskinen Jag var djupt olycklig. Sedan somnade jag ifrån allt ihop och vaknade inte förrän det var ljusan dag. Några sparvar hoppade omkring mig så nära, att jag skulle ha kunnat ta dem med händerna. Jag satte mig upp i den friska morgonluften och försökte dra mig till minnes, hur jag kommit dit och varför jag kände mig förtvivlad och övergiven. På en gång mindes jag allt klart. I det klara, nyktra dagsljuset, kunde jag lugnt överväga, vad jag borde göra. Jag insåg hur dumt jag burit mig åt genom att råka i raseri. — Antag att det värsta hänt — tänkte jag för mig själv — och att maskinen är totalt förlorad eller kanske förstörd. Då gäller det, att jag håller mig lugn och sansad och sätter mig in i folkets levnadsförhållanden, så att jag på något sätt får klarhet hur bortrövandet kunnat ske. Kanske det skulle vara möjligt att skaffa material och verktyg, varmed jag kunde göra en ny maskin. Detta var mitt enda hopp — ett klent hopp visserligen, men i alla fall bättre än förtvivlan. Och trots allt var världen skön och underbar. Men troligen hade maskinen bara blivit undangömd. I alla fall måste jag vara lugn och tålmodig och försöka lista ut gömstället för att sedan återtaga den med list eller våld. När jag kommit så långt i mitt resonemang, sprang jag upp och tittade mig omkring efter ett ställe, där jag kunde få ett bad. Jag kände mig både trött, stel och dammig efter resan, och morgonens svalka kom mig att längta efter att känna mig lika sval. Jag orkade inte vara upprörd längre, och var förvånad över, hur jag kunnat PRENUMERERA på Teknik för Alla 1941! Som prenumerant riskerar Ni inte att gå miste om något nummer, utan tidningen kommer varje vecka som utgivarekorsband. Prenumeration är BILLIGAST! BEKVÄMAST! SÄKRAST! Prenumerationspriset är ENDAST: Helår ... Kr. 13:— Halvår ... » 6:50 Kvartal ... » 3:50 INBETALA AVGIFTEN PÅ POSTGIROKONTO 157992 — eller insänd nedanstående kupong, så uttaga vi avgiften mot postförskott. Men gör det GENAST! Till Teknik för Alla, Pren.-avd., Box 3023, Stockholm 3. Undertecknad prenumererar härmed på Teknik för Alla under 1941 för — 1 helår — 1 halvår — 1 kvartal. Stryk det ej önskade. Avgiften kr. ... + postförskottsavgiften torde uttages genom postförskott. Namn: ..... Bostad: ..... Postadress: ..... SKRIV TYDLIGT!