Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SR erövrar rymden, av Hans Dominik - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SESENIIEEEEKSEISN
ERE
Dr Hegemiller ryckte till när han
märkte det. Skulle han nu tömma till-
baka ämnet och väga upp det på nytt . .
eller skulle han taga det som en ödets
vink? Samma tankar, som han under de
senaste veckorna tänkt mer än en gång,
foro genom hans huvud . .. vi kommer
inte ur fläcken med den här takten .
kanske andra förekomma oss, om vi inte
riskera något.
Liksom driven av ett tvång, skakade
han allt på vågen liggande tillsatsämne
till det redan uppvägda metalldammet,
blandade det omsorgsfullt och hällde
det i en pressform. När dr Stiegel kom
tillbaka med en annan brännare, låg den
nya antikatoden redan färdig på bor-
det.
— Är den redan färdig? frågade
han, då är det bara att gå på vidare.
Thiessen kan komma tillbaka från kasi-
not vilket ögonblick som helst. Snabbt
och exakt utförde han samma handgrepp
som han gjort hundratals gånger förut.
I en kvicksilverpump gjordes rören luft-
tomma och smältes sedan åter snabbt
igen.
— Så där ja, nu ha vi kommit så
långt, sade dr Stiegel medan han släckte
bunsenlågan. Nu kunna vi sätta rören
under högspänning.
— Det är bra! Hegemiller var redan
på väg till en instrumenttavla och bör-
jade manipulera med <hävstänger och
regleringsmotstånd.
— Pass på, Stiegel, nu släpper jag på
strömmen genom rören, ropade han och
lade om den sista spaken i samma ögon-
blick som dörren öppnades och chefin-
genjören i sällskap med dr Thiessen kom
in i hallen. I nästa ögonblick stannade
de liksom förhäxade av det skådespel
som rullades upp inför deras ögon.
Stålrören hade lyst med mattgrönt
sken, och nu glödde antikatoden till en
början med rödaktigt och gult sken för
att strax övergå till bländvitt.
— Slå från strömmen! tänkte Thies-
sen just ropa, men det var redan för
sent. Med en kort och skarp knall explo-
derade glaskolven och översållade rum-
met med splittrat glas. Ett tyngre styc-
ke flög upp igenom hallens glastak.
Thiessen och Grabbe blev fullständigt
bländade och det tog dem flera minu-
ter att hämta sig och åter bli herrar
över sina sinnen.
Hur olyckan tillgått fick man ingen
förklaring på, ty i den första förskräc-
kelsen hade dr Hegemiller tumlat mot
instrumenttavlan och därvid rubbat om-
kastarna, varför det inte längre var
möjligt att: säga, vilken spänning som
hade rått när explosionen inträffade.
— Ni har gjort någon felkoppling,
kollega! Ni har säkerligen haft för hög
spänning på rören, sade Thiessen. Men
Hegemäiller tillbakavisade denna förmo-
dan, och Thiessen hade inga bevis att
komma med. Under tiden hade chef-
ingenjören tagit skadorna i närmare be-
traktande. Några på golvet kringströd-
da glasskärvor var det enda som var
kvar av rören. Bland dem fanns det en
som var något större och i en urholk-
ning i densamma låg en vitskimvande
metallklump av en valnöts storlex.
— Vart har resten tagit vägen? frå-
gade Thiessen. Katoden i röret måste
ha varit minst tio gånger så stor.
Hegemäller pekade uppåt. — Det har
farit ut genom taket. Vi kan säkert hitta
det någonstans därute.
— Det är viktigt, att vi få tag i de
andra styckena, det vore inte bra om det
kom i fel händer, sade chefingenjören.
Gör vad ni kan för att hitta dem!
— Låt oss leta efter dem! sade Thies-
sen vänd till Hegemiller. — Skärvorna
ha knappast kunnat flyga så långt. Jag
tror att vi hitta dem därute i närheten
av hallen.
Hallen, i vilken dr Thiessens labora-
torium var beläget, stod fritt på den
stenlagda gården, varför det inte var
svårt att undersöka marken runt den-
samma. Dr Stiegel och Hegemiller hit-
tade också en hel del skärvor och tänk-
te noggrant uppsamla dem. Men de fles-
ta splittrorna härrörde från hallens
glastak och mycket få från rören. Det
som de emellertid ivrigast letade efter,
nämligen katodmetallen, stod ingenstans
att upptäcka: den var och förblev för-
svunnen,
Lå
Yatahira och Saraku gingo, sedan de
lämnat kasinot, till sin arbetsplats, som
låg omkring hundra meter från Thies-
sens laboratorium.
— Vad är er mening om Lidinghau-
sens yttrande? frågade Yatahira sin
landsman medan de voro på väg.
— Han har berömt oss mer än vi för-
tjäna, Yatahira. Jag såg nog, att dok-
tor Thiessen inte var enbart angenämt
berörd.
Yatahira nickade. — Det är begrip-
ligt, Saraku. Thiessen kunde taga det
sagda som en förebråelse mot sig själv
och sitt folk.
— Ni menar den förebråelsen, att
han på bekostnad av säkerheten går
fram litet för snabbt.
— Det är just vad jag menar, Sara-
ku. Doktor Thiessen ville gärna pres-
sa fram ett snabbt resultat. Jag tror att
han ser med oblida ögon, att vi arbeta
på samma problem som han.
— Det skulle vara bra, om vi kunde
förekomma honom. Det skulle vara en
stor triumf för vårt land och för vår
vetenskap och inte minst för oss själva,
Yatahira. Kanske skulle man kalla oss
till något universitet i Nippon, om vi
lyckades lösa den uppgiften.
— Det har ni rätt i, Saraku, men
så som vi gå tillväga och enär vi obe-
tingat måste följa Liädinghausens anvis-
ningar, kunna vi svårligen komma först.
Saraku stod just i begrepp att svara,
när ett klirrande ljud fångade hans upp-
märksamhet. Även Yatahira tittade upp,
och såg hur några rutor i hallens glas-
tak splittrades. Saraku och han växlade
blickar.
— Liidinghausens varning var berätti-
gad. Hos Thiessens har man överskridit
det kritiska blandningsförhållandet . .-
men vad är det här för något?
Japanen böjde sig ned och tog upp en
liten skålformad skärva, som fallit ned
framför hans fötter. — Titta, Yatahira!
Det här stycket ser ut som om det bru-
tits loss från ett stålrör. Det sitter till
och med kvar en smula metall på glaset.
Det är tydligen ett rör, som exploderat
hos Thiessens.
Yatahira tog den lilla glasskärvan och
lät den försvinna i fickan.
— Vad skall ni ha den till? frågade
Saraku.
— Jag tänker undersöka den och det
med detsamma. Kom så gå vi! Ingen har
sett, att jag stoppade på mig biten. Vi
undersöker blandningsförhållandet så
Ta chansen
att förtjäna
pengar:
Bliv ombud för
Teknik för Alla,
veckotidningen
för praktiskt folk.
Till "Teknik för Alla.
Box 3023, Stockholm 38.
Undertecknad önskar få sig till-
sänt ombudsvillkor och material:
Namn:
Bostad:
Adress:
eo esor ser PP sk
TEKNIK för ALLA 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
