snart vi kommer till laboratoriet. Vi kan kanske ha nytta av det vid våra egna experiment. — Det har ni rätt i, Yatahira. På det viset kan vi snabbare komma under- fund med blandningens kritiska punkt. De skyndade på sina steg och kommo till sitt laboratorium några minuter innan Thiessen gick ut med sina assi- stenter för att leta efter glasskärvorna: + — När vi nu äro ensamma, mina her- rar, så ut med språket! Vad har hänt här? Detta sade dr Thiessen så snart chef- ingenjör Grabbe hade lämnat hallen och såg därvid omväxlande från den ene till den andre av sina båda assistenter. När han inte fick något svar, fortsatte han i skarpare ton: — Det finns bara två möjligheter att välja på: felaktig blandning eller fel- koppling. Det var ni herr Hegemiller som skötte kopplingen, men gjorde ni blandningen tillsammans? Nu först fick dr Stigel mål i mun- nen. — Jag var inte där, herr Thiessen, försvarade han sig. Jag var och hämta- de en annan bunsenbrännare i Riegers laboratorium, och medan jag var borta gjorde herr Hegemiller i ordning bland- ningen. — Jaså, på det viset! Då faller hela ansvaret på er, sade Thiessen och vän- de sig till dr Hegemiller. — Det är bäst ni bekänner edra synder, fortsatte han när han såg att Hegemiller rodnade, Nu frågar jag er inte i egenskap av för- man, utan som en kamrat, och vad ni säger kommer att stanna oss emellan. — Jo, det var på det viset, att jag långsamt skulle öka tillsatsen, men vid det senaste försöket lade jag i tio gån- ger mer än förut. Dr Hegemäiller andades lättare efter denna bekännelse och det blev en stunds fullständig tystnad. — Tiodubblat . . . Människa! Begri- per ni vad det betyder . ..? Har ni inte tänkt på, för vilken fara ni utsätter både Värdet av ett gott minne kan ej överskattas. Ingen kan vinna framgång i det praktiska livet utan ett gott minne. Ett gott minne är en av de viktigaste förutsättningar för ett gott tankearbete. Ju bättre minne, desto bättre arbete. — Har Ni ett dåligt minne kan Ni öva upp det till skärpa och säkerhet genom att studera Atkin- sons: Handbok i Minnets utbildning, fullst. lärobok i att till en otrolig grad uppöva sitt minne, koncentrationsför- måga, viljekraft, självbehärskning och karaktär. Pris pr ex. 3 kr. K. H. Grahnquist, Ålem 10. 20 TEKNIK för ALLA er själv och oss? Det är inte mer än en halvtimme sedan Liidinghausen varnade er . . . ja, han till och med påpekade, att ni bara fick sätta till det där ämnet milligramvis — och ni ökar dosen till det tiodubbla! Ni kan tacka Gud för att ni fortfarande är vid liv. — Det har ju ingenting särskilt hänt, herr Thiessen, sade Hegemiäller urskul- dande och icke utan en viss nonchalans. Litet glas har visserligen flugit omkring och ett rör har gått åt skogen, men så ha vi också kommit ett bra stycke på väg. — Ni är då oförbätterlig, Hegemiäl- ler, sade Thiessen och skakade på huvu- det. — Jag spår, att om ni håller på så där, så flyger ni i luften en vacker dag. Atomenergi är ingenting att leka med. Jag har lovat, att den här historien skall stanna oss emellan, men håll er för framtiden noga till föreskrifterna. Därmed var saken utagerad vad dr Thiessen beträffade och han vände sin uppmärksamhet mot den lilla biten ka- todmetall, som var kvar efter det sön- dersprängda röret. — Nu ska vi ta en titt på vad ni har kokat ihop där, fortsatte han med vän- ligare röst. — Men vi måste vara för- siktiga nu också. Jag förmodar att bi- ten är starkt radioaktiv och sänder ut mycket strålar. Under de närmaste timmarna var dr Thiessen och hans båda assistenter sys- selsatta med att undersöka ämnet. Re- dan vid en flyktig undersökning kunde de fastställa att det sände ut en så stark strålning, att de ansåg det säkrast att använda <laboratoriets tjockaste bly- skydd. De upprepade gång på gång sina mät- ningar, emedan de erhållna värdena fö- reföllo dem otroliga, och alltjämt upp- täckte de att ämnet hade oväntade, hit- tills aldrig förr observerade egenskaper. Thiessen avbröt inte arbetet förrän fabriksvisslan förkunnade att arbetsti- den var slut. Han var röd i ansiktet och hans ögon glänste feberaktigt när han började tala till Hegemiller. — Ni har sannerligen riskerat liv- hanken, kollega, men resultatet rättfär- digar risken. Vi ha verkligen gjort ett stort framsteg. Jag säger framsteg, ty vi äro ännu inte vid målet. Det behövs många fler och, som jag befarar, icke alldeles ofarliga experiment innan vi når det. Framför allt ber jag er båda att hålla absolut tyst om våra upptäckter. Ett enda oförsiktigt ord kan ställa till stora skador. Först voro de förvånade över hur iv- rig han var, men när de märkte allvaret bakom hans ord, gåvo de honom sitt he- dersord på att ingenting förråda, — Jag gläder mig åt de kommande veckornas arbete, mina herrar, sade Thiessen på väg från laboratoriet. Jag tror att det kommer att skapa nya möj- ligheter. Jag vill inte vara närgången, Hegemiller, men jag kan inte hjälpa att jag kom att tänka på den blinda hönan, som hittade ett korn. Dr Hegemäller höll tillbaka vad han ämnade svara. Jag har inte arbetat i blindo, min käre professor, tänkte han. Jag har nog vetat både vad jag ville och vad jag riskerade, och jag anar nog vilka möjligheter du nyss talade om. &x — Varför gör ni så där? frågade Sa- raku när han såg att Yatahira låste dörren till deras gemensamma arbets- rum. Yatahira ändrade inte en min och hans ansikte verkade nästan så stelt som en mask när han i likgiltig ton sva- rade: — Vi ha blivit störda förut när vi hållit på med vägningen. Någon kan oväntat komma och öppna dörren. Den känsliga vågen rubbas genom de ound- vikliga skakningarna, varigenom mätre- sultaten bli otillförlitliga, och det måste vi undvika. Medan Yatahira talade tog han skär- vorna ur fickan och betraktade dem prö- vande genom en lupp. — Det här var inte mycket, Saraku, sade han efter att ha granskat dem en stund. Metallhinnan på glaset är så tunn som en imma. Alltsomallt kan det inte väga mer än några milligram, och det blir inte lätt att få reda på hur blandningen är sammansatt. Saraku kunde inte dölja sin missräk- ning. — Bara några milligram alltihop, började han tveksamt, men där ute såg det ut att vara mer. — Dagsljuset var nog bedrägligt, Sa- raku. I solen sågo vi metallhinnan glän- sa och tänkte inte på, hur tunn den var. — Säger ni, att det inte väger mer än några milligram. Då måste vi ta till- vara och väga något av det. Yatahira fick tag i en glasmästaredia- mant, drog ett tag över skärvan och bröt av ett stycke. — Vi börja med det här provet, fortsatte han och gick till en hyl- la med kemikalier, bland vilka han efter långt sökande utvalde en flaska inne- hållande en vattenklar vätska. — Tänker ni använda flytande kol- väte på provet? frågade Saraku osäkert. — Det är just vad jag ämnar göra, ty därmed bör man i första han kunna fälla ut tillsatsämnet ur metallen. Yatahira gick till verket med metodisk noggrannhet och hällde en ringa mängd av innehållet i flaskan i en glasskål och vägde det noga, Innan Saraku hann