Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värme och kyla. Olika tiders uppfattning om temperaturbegreppet, av E. Hubendick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
elden var varm och torr
luften var fuktig och varm
vattnet var kallt och fuktigt
jorden var torr och kall.
Men även egenskaperna måste
förklaras. Vad var värme oc
kyla? Plutarch anför: |
”Har väl kylan, så som elden är
för värmet, en första kraft och
substans, genom vars närvaro och
meddelande alla andra kroppar bli
avkylda, eller består kylan blott
av en frånvaro av värme, på sam-
ma sätt som man betecknar mör-
ker och vila såsom frånvaro av
ljus och rörelse? Kylan synes
verkligen stå i samband med vila
och värmet med rörelse. Avkyl-
ningen: av varma kroppar försig-
går ej under inverkan av någon
som helst kraft, utan genom bort-
gående av värme; ty så fort detta
försvinner. i större mängder, så
kallnar dén kvarblivna kroppen,
och de dunster, som uppstiga från
kokande vatten, sjunka åter genast
ned, då värmet försvinner. Härav
förklaras, att kropparnas storlek
avtager vid avkylning; värmet har
gått bort och ej ersatts av något
annat. Denna iakttagelse talar för
antagandet att kyla blott består i
en förlust av värme.”
Vi må beundra skarpsinnet i
både iakttagelse och slutlednings-
förmåga hos dessa forntidens tän-
kare. Vi finna även, att man nu
ansåg kyla vara frånvaro av värme.
Värme och kyla’ voro även lätt
iakttagbara fenomen. Man kunde
mäta dem med känseln. Man kände
om ett föremål var mycket varmt,
varmt, mindre varmt, varken
varmt eller kallt, litet kallt, kallt
eller mycket kallt. Men man fann
även tidigt, att denna mätmetod
var i hög grad osäker... Kom man
från ett varmt bad kunde ett före-
mål kännas kallt, men om man i
stället förut hållit i ett stycke is,
kändes samma föremål varmt. En
så skarpsinnig naturiakttagare och
kritisk tänkare som Galilei insåg
olägenheterna av detta tänkesätt.
Han sökte i början av 1600-talet
studera värmet, och för detta än-
damål utförde han åt sig ett ’in-
strument, ett till en kula utblåst
glasrör, vilket till en del fylldes
med en vätska, därpå vändes helt’
om och med sin öppna ände ned-
4 TEKNIK för ALLA
sattes i en skål med samma vät-
ska. Med denna apparat ville han
studera värmetillståndet hos den
kropp, som omgav kulan. Vad som
därvid skulle förstås med värme-
tillstånd, var dock fullkomligt
oklart. Att Galileis instrument
påverkades ej blott av temperatu-
rens utan även av lufttryckets
växlingar kände han ej till, ty först
senare upptäckte Toricelli atmo-
sfärens tryck. Okänt eller i varje
fall högst oklart var för Galilei
ännu temperaturbegreppet.
Sadi Carnot, fransk fysiker.
(1796—1832).
Först vid början av 1700-talet
lyckades Amontons göra ett in-
strument, som var relativt obero-
ende av atmosfärtrycket. Han
skaffade sig även en fixpunkt på
instrumentet, vilken han förlade
till vattnets kokpunkt. Instrumen-
tet bestod av en kula, från vars
undre del utgick ett smalt rör,
vilket sedan böjde uppåt. En del
av kulan och röret voro fyllda med
kvicksilver. Den övre delen av
kulan var fylld med luft. Vid
olika värmetillstånd ändrade luften
volym och försköt kvicksilverpela-
ren, varigenom <värmetillståndet
bestämdes. Värmetillståndet noll
skulle angiva den största tänkbara
kyla, vilket skulle representeras av
kvicksilverpelarens ställning då
gasen i kulan avkylts så mycket att
dess volym blev noll. Instrumentet
angav sålunda vad vi numera kalla
temperaturen, men denna innebär,
som vi veta, ej en uttömmande
uppgift om värmetillståndet. Detta
insåg även Amontons, under det
att alla andra på denna tid ansågo
att termometern mätte den abso-
luta värmemängden.
Under förra hälften av 1700-
talet utvecklades !’termometern
emellertid till stor fulländning
såsom temperaturmätningsinstru-
ment, varvid olika godtyckligt val-
da temperaturskalor kommo till an-
vändning.
Först den skotske kemisten B.
J. Black, James Watts vän, lyc-
kades att år 1760 under omsorgs-
fullt isärhållande av fenomenen
klart skilja mellan temperatur och
värmemängd, varpå den svenske
fysikern Jr. CIaNVilcker (EI T732, rd:
1796) av smältningsvärmet drog
den slutsatsen, att värmemängden
ej kan mätas av temperaturen me-
delst termometern. Först nu voro
de svåråtkomliga begreppen tem-
peratur, värmemängd och speci-
fikt värme klarlagda.
(DG tiden hade ångmaskinen
uppfunnits och utvecklats till en
betydande fulländning. Med geni-
alt djup och enastående originali-
tet betraktar den unge ingenjör-
officeren Sadi Carnot (f. 1796, d.
1832) ångmaskinens problem, eller
som han kallar det ”eldens rörelse-
kraft” i den berömda skrift som
den då 28-årige mannen utgav
1824. Att med en ångmaskin kun-
de alstras arbete var ett känt fak-
tum, men frågar han sig, huru
kommer sig detta? Han iakttog
att den ånga, som avgick: från en
ångmaskin, då arbete avgavs, all-
tid var kallare än den som till-
strömmade maskinen. Härav drog
han den slutsatsen, att värme kan
alstra arbete, om det får sjunka
från högre till lägre temperatur;
att villkoret för att med värme
alstra arbete med andra ord var, att
värmet sjönk från högre till lägre
temperatur. Ehuru häri låg ett
1
+3001T
+200t
+2700 I
4)
- 200 I Era
SAM
-273 LE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
