elden var varm och torr luften var fuktig och varm vattnet var kallt och fuktigt jorden var torr och kall. Men även egenskaperna måste förklaras. Vad var värme oc kyla? Plutarch anför: | ”Har väl kylan, så som elden är för värmet, en första kraft och substans, genom vars närvaro och meddelande alla andra kroppar bli avkylda, eller består kylan blott av en frånvaro av värme, på sam- ma sätt som man betecknar mör- ker och vila såsom frånvaro av ljus och rörelse? Kylan synes verkligen stå i samband med vila och värmet med rörelse. Avkyl- ningen: av varma kroppar försig- går ej under inverkan av någon som helst kraft, utan genom bort- gående av värme; ty så fort detta försvinner. i större mängder, så kallnar dén kvarblivna kroppen, och de dunster, som uppstiga från kokande vatten, sjunka åter genast ned, då värmet försvinner. Härav förklaras, att kropparnas storlek avtager vid avkylning; värmet har gått bort och ej ersatts av något annat. Denna iakttagelse talar för antagandet att kyla blott består i en förlust av värme.” Vi må beundra skarpsinnet i både iakttagelse och slutlednings- förmåga hos dessa forntidens tän- kare. Vi finna även, att man nu ansåg kyla vara frånvaro av värme. Värme och kyla' voro även lätt iakttagbara fenomen. Man kunde mäta dem med känseln. Man kände om ett föremål var mycket varmt, varmt, mindre varmt, varken varmt eller kallt, litet kallt, kallt eller mycket kallt. Men man fann även tidigt, att denna mätmetod var i hög grad osäker... Kom man från ett varmt bad kunde ett före- mål kännas kallt, men om man i stället förut hållit i ett stycke is, kändes samma föremål varmt. En så skarpsinnig naturiakttagare och kritisk tänkare som Galilei insåg olägenheterna av detta tänkesätt. Han sökte i början av 1600-talet studera värmet, och för detta än- damål utförde han åt sig ett 'in- strument, ett till en kula utblåst glasrör, vilket till en del fylldes med en vätska, därpå vändes helt' om och med sin öppna ände ned- 4 TEKNIK för ALLA sattes i en skål med samma vät- ska. Med denna apparat ville han studera värmetillståndet hos den kropp, som omgav kulan. Vad som därvid skulle förstås med värme- tillstånd, var dock fullkomligt oklart. Att Galileis instrument påverkades ej blott av temperatu- rens utan även av lufttryckets växlingar kände han ej till, ty först senare upptäckte Toricelli atmo- sfärens tryck. Okänt eller i varje fall högst oklart var för Galilei ännu temperaturbegreppet. Sadi Carnot, fransk fysiker. (1796—1832). Först vid början av 1700-talet lyckades Amontons göra ett in- strument, som var relativt obero- ende av atmosfärtrycket. Han skaffade sig även en fixpunkt på instrumentet, vilken han förlade till vattnets kokpunkt. Instrumen- tet bestod av en kula, från vars undre del utgick ett smalt rör, vilket sedan böjde uppåt. En del av kulan och röret voro fyllda med kvicksilver. Den övre delen av kulan var fylld med luft. Vid olika värmetillstånd ändrade luften volym och försköt kvicksilverpela- ren, varigenom <värmetillståndet bestämdes. Värmetillståndet noll skulle angiva den största tänkbara kyla, vilket skulle representeras av kvicksilverpelarens ställning då gasen i kulan avkylts så mycket att dess volym blev noll. Instrumentet angav sålunda vad vi numera kalla temperaturen, men denna innebär, som vi veta, ej en uttömmande uppgift om värmetillståndet. Detta insåg även Amontons, under det att alla andra på denna tid ansågo att termometern mätte den abso- luta värmemängden. Under förra hälften av 1700- talet utvecklades !'termometern emellertid till stor fulländning såsom temperaturmätningsinstru- ment, varvid olika godtyckligt val- da temperaturskalor kommo till an- vändning. Först den skotske kemisten B. J. Black, James Watts vän, lyc- kades att år 1760 under omsorgs- fullt isärhållande av fenomenen klart skilja mellan temperatur och värmemängd, varpå den svenske fysikern Jr. CIaNVilcker (EI T732, rd: 1796) av smältningsvärmet drog den slutsatsen, att värmemängden ej kan mätas av temperaturen me- delst termometern. Först nu voro de svåråtkomliga begreppen tem- peratur, värmemängd och speci- fikt värme klarlagda. (DG tiden hade ångmaskinen uppfunnits och utvecklats till en betydande fulländning. Med geni- alt djup och enastående originali- tet betraktar den unge ingenjör- officeren Sadi Carnot (f. 1796, d. 1832) ångmaskinens problem, eller som han kallar det ”eldens rörelse- kraft” i den berömda skrift som den då 28-årige mannen utgav 1824. Att med en ångmaskin kun- de alstras arbete var ett känt fak- tum, men frågar han sig, huru kommer sig detta? Han iakttog att den ånga, som avgick: från en ångmaskin, då arbete avgavs, all- tid var kallare än den som till- strömmade maskinen. Härav drog han den slutsatsen, att värme kan alstra arbete, om det får sjunka från högre till lägre temperatur; att villkoret för att med värme alstra arbete med andra ord var, att värmet sjönk från högre till lägre temperatur. Ehuru häri låg ett 1 +3001T +200t +2700 I 4) - 200 I Era SAM -273 LE