(Cs +300rT +200T +700+ -200 + -200- I -300f = =400- =500k I =6001 I = HO - 8001 - 900! -7000t Fig. 2. misstag, som i sinom tid rättades av Robert Mayer genom upptäck- ten av värmeekvivalenten, hade dock Carnot även gjort den vik- tiga upptäckten, att temperaturen var värmeenergiens intensitetsfak- tor på samma sätt som höjden är tyngdenergiens intensitetsfaktor. Under tiden hade genom Gay- ussacsk (EIt//ySdarSsOT studier över ”luftarter” vid konstant tryck upptäckts, att alla ”luftarter” hade samma utvidgningskoefficient. Om därför en ”luftart” avkyldes mer och mer vid konstant tryck, så måste denna volym slutligen bli noll. Begreppet volym tillåter ej, att den kan bli negativ. Den tem- peratur vid vilken en ”Iluftarts” volym blir noll måste sålunda vara den lägsta temperatur som finnes. Det befanns, att denna temperatur i vår nuvarande temperaturskala Wen Ce — an (Ch (Gas G enom sina undersökningar på kolsyra 1869 kom emellertid An- drews (f. 1813, d. 1885) till den uppfattningen, att luftarterna kon- denserade innan deras volym blev noll, och detta bevisades experi- mentellt av fransmannen Cailletet 1877. Kurvan för volymminsknin- gen blev därför helt förändrad, (fig T2): När en ”luftart” kondenserade, minskade volymen vid konstant temperatur. Därpå avkyldes vät- skan, varvid linjens riktning ten- derade mot en vida lägre tempera- tur än — 2732 C. Slutligen frös vätskan, varvid volymen minskade eller ökade vid konstant tempera- tur. När slutligen den fasta krop- pen avkyldes tenderade linjen åter mot en vida lägre temperatur än — 2732 C. Denna temperatur — 2732 kunde därför ej vara den läg- sta tänkbara. Utvecklingen av termodynamiken under senare hälften av 1800-talet gav emellertid trots detta vid han- den att — 273? C. var en tempera- tur av fundamental betydelse. Då ingen kropp kunde avkylas vare sig i gasformigt, flytande eller fast tillstånd till volymen noll, så var även utdragandet av lutningslin- jerna i fig. 2 en otillåten extrapole- ring som gav ett meningslöst re- sultat. Gradtalet — 2732 C. fick av dessa skäl benämningen tempe- raturens absoluta nollpunkt. -200 o/ 42200 +400 +600 +800C. ä | 1 L il 1 I 1 i ” I ” 295 Temperofurskala (Celsius ) Tem perotur Fig. 3. Nu veta vi, att vår sols tempera- tur är omkring 6000? eller mera över celsiusskalans nollpunkt. Huru kan det då vara möjligt, att tem- peraturen plötsligt kan ”taga slut” vid 273? under samma nollpunkt? Förklaringen härtill gives ge- nom den tyske vetenskapsmannen Nernsts arbeten år 1906. Dessa arbeten föra till det förbluffande resultatet, att temperaturens abso- luta nollpunkt c:a — 2732 C., är en ouppnåelig temperatur; den kan på inga vägar och med inga medel uppnås. Tillämpa vi termo- dynamikens satser på kyltekniken, finna vi även, att det för att föra en värmeenhet (v. e.) från en läg- re till omgivningens temperatur fordras allt större arbetsmängder ju lägre denna temperatur är, ett resultat, som väl överensstämmer med verkligheten. Kunde vi emel- lertid tänka oss, att en v. e. be- funne sig vid absoluta nollpunkten så skulle det erfordras oändligt mycket arbete för att transportera denna v. e. till omgivningens tem- peratur eller vilken som helst tem- peratur över — 273? C., vilket så- lunda även betyder, att det är omöjligt att transportera värme från — 2732 C. till en mätbart hög- re temperatur. Dessa resultat kun- na vi endast tolka sålunda, att — 2732 C. måste vara en oändligt låg temperatur, en oändligt avläg- sen punkt, ty blott det oändligt avlägsna kan vara ouppnåeligt. V i få nu betänka, att den skala vi valt för att mäta temperaturen är en fullkomligt godtyckligt vald skala, och att den ej har något som helst att göra med tempera- turen som sådan. Men denna skala är lyckligt vald så till vida, att vi erhålla mycket enkla ekvationer. Skalpunkten — 273? C. skall nu mot- svara en oändligt låg temperatur. Tänka vi oss ett koordinatsystem där ordinatan är temperatur som sådan, och abskissan är den av oss valda skalan, så kan sambandet mellan temperatur och skala re- presenteras av en kurva av något visst utseende, t. ex. det i fig. 3, om vilken kurva vi blott veta, att den skall förlöpa asymptotiskt till ordinataxeln. Då kommer skal- (Forts. sid. 28.) Svensk fysiker. (1732—1796). TEKNIK för ALLA 5