Tekniska ma Museet a SE STOCKHOLM ang — bang — bang —, tre kraftiga klockslag genljuda i Tekniska Museets stora maskinhall. Det är gruvklockan, som på gammalt vedertaget manér ger signalen, ”allt klart”, till nedstigning i gruvan. Vi ta plats bland en grupp på tio personer som väntar i tur framför ingången till gruvhissen. Hissdörrarna slås upp och vi tränga oss in. Med ett skramlande far den grova plåtdörren igen, och hissföraren ger signal till ned- stigning. Hissen börjar sjunka som det Syns oss med stor hastighet. Efter en halv minut stannar hissen tvärt och vi. stiga ut i en mörk gång, som endast sparsamt upplyses av gruvlampor. Gro- va timringar hålla upp taket i ”ortgi- man”, d. v. s. gruvans: mynning till an- fartsschaktet.. Vi befinna oss vid punkt 2- på kärtan. Efter en stund. ha våra ögon börjat vänja sig vid halvdunklet. Vi få en känsla av att vara djupt under mark- ytan, och av ett anslag se vi att hissen gått med en hastighet, som i en riktig järngruva skulle fört oss 110 m under jorden. I gruvrummet där vi stå, läg- ga vi märke till en kraftig samling ved, som rests mot ortväggen. (Ort kallas på gruvspråk förbindelselederna, ”tunn- larna”, i gruvan). Se vi oss vidare om- kring finna vi skottkärror, spett och verktyg av mycket ålderdomligt slag. Längst in i ortens dunkel synes en gruv- karl i färd med att skjuta en vagn las- tad med malm från brytningsplatsen. Detta är gruvans äldsta del. Här se vi hur man en gång före krutet, spräng- oljan och dynamiten arbetade loss mal- men ur gråberget. Vi få nu förklaringen på den mot bergväggen resta veden. Sprängningen skedde med hjälp av vär- me och kyla. Först upphettades berg- väggen genom antändning av reslavar och sedan avkyldes den med det överallt i gruvan rinnande vattnet. Detta kalla- des ”tillmakning” eller ”eldsättning”, som var den äldsta gruvbrytningstek- niken. I Sverige användes den redan på 1200-talet och höll sig delvis kvar ända Den äldsta gruvbrytningstekniken: till- makning med reslave. mot tröskeln av vårt århundrade, De stora gruvhålen i dagen vid Danne- mora och Falun äro till stor del åstad- komna genom tillmakning, ett mödosamt och för arbetarna farofyllt brytnings- sätt. När vi lämna gruvrummet passera vi en regleringsanordning för draget till eldsättningen (5) och komma med några steg in i en tekniskt sett mera utveck- lad del av gruvan. p Redan vid inträdet i det nya gruv- rummet höra vi ett mycket kraftigt pul- En rundvandring i Tekniska Museet: JÄRNGRUVAN serande ljud... Pumpar —? Jo, det är all- deleés riktigt. Pumpen är en av gruvans: viktigaste maskiner och den saknas icke heller här: (7). Uppe i maskinhallen ha vi nyss sett den jättelika ångpumpma- skinen svänga sin balansarm över gruv- pumpens schakt. Vi kan föreställa oss, att den underjordiska delen av pump- maskinen" påträffas härnere i järngru- van. Vattnet rinner av väggarna och runt pumpens trärör, som bestå av ur- borrade timmerstockar. För övrigt tycks allt, både fast och rörligt, vara timrat av trä i gruvan. Invid pumpen se vi en kraftig — förtimring ' (6), en skjutkoja som gruvfolket säger, skyddsrum skulle vi kalla det för, som bereder skydd för kringflygande -stenflisor under: spräng- ningen, ”skjutningen”, i gruvan. Vi höra nu har borrmaskinerna arbe- ta i en avlägsen ort. Det ekar dovt, hammarslagen ljuda på samma gång skarpt metalliskt och dämpat. Man lik- som känner alla ljud i en gruva. Där vi stå ha gruvingenjörerna ställt upp någ- ra mätinstrument, (8) men av arbets- laget se vi ej ett spår. För att förstå vad de hålla på med behöva vi heller inte se dem. Det sköter gruvans akustik om. Varje tempo av arbetsförloppet illustre- ras noga, och vi höra att det gäller borr- ning av hål för sprängskotten. Pprötsligt vidgar sig den trånga orten till ett rum, som upplyses av skumma gruvlampor. Vi få tänka oss tillbaka före den tid, då elektriciteten tagit hand om gruvornas belysning. Flera gruvkar- lar omge oss. En av dem borrar med 16 TEKNIK för ALLA