Bockort med tappgluggar. handslägga och navare, så kallas borr- stålet (11). Bredvid och på marken har han sina grejor, och i bergväggen synes en serie halv- och färdigladdade spräng- hål. (12) En av hans kamrater kommer fullastad med verktyg upp på en stege från ett underliggande rum i gruvan. (10) Båda männen äro klädda i gruvar- betarkläder från Dannemora, och där- ifrån äro också de flesta verktygen och redskapen. Efter sprängningen släpades och bars malmen fram till ”korgstaden” och las- tades där i en tunna eller ”balja” (9). I gamla tider hissades inte blott malmen upp ur gruvan i dessa tunnor, utan även det vatten som samlade sig i bottnen på gruvan. Ofta följde också gruvarbetarna med för att bespara sig den mödosamma klättringen uppför de sviktande stegar- na. Malmtunnorna hissades vanligen upp med hjälp av hästvandring, ”hästvind”. Bönderna läto sina hästar och drängar ”köra i vind” som det heter, vilket be- tydde välkomna extraförtjänster i bergs- lagen. Troligen kan uttrycket ”kör i vind sa” Blomster” sättas i samband med dessa gruvhissar. Vi lämna arbetslaget och tränga ihop oss. i en trång gång (13), där tak och väggar äro stöttade med grova bockar, en ”bockort”;:Tiden kommer bokstavligen talat rusande emot oss; vi gå genom år- hundradens mödosamma tekniska ut- veckling. Vi se det först på att bock- orten börjar upplysas med gammaldags koltrådslampor, och att halv- eller hel- automatiska borrmaskiner börja komma ibruk. På denna punkt av gruvan börjar även ett rälsspår på ortens botten” sulan”. Man snavar lätt på slipers och vändski- vor. De små gruvvagnarna köra upp un- der tappgluggar, ”slasarna”, som för den lossbrutna malmen från de jättelika brytningsmagasinen över och vid sidorna av. orten. Grovarbetarna slå undan de grova trälämmarna i tappgluggarna varpå malmen hastigt rasar ned i vag- narna, som forsla den vidare antingen till störtschakt (5) eller gruvhissar (21). Den ort vi gå i är huvudsakligen dri- ven i gråberg, som på sina ställen bil- dar ett dåligt tak; berget är lossnigt, säger gruvarbetarna. Det stöttas där- för med träbjälkar, ”stämplingar”, för att förhindra ras. Trots alla försiktig- hetsmått kunna dock sådana förekomma, och ett ras stöta vi också på vid vår vandring (17). Från taket har en stor sten lossnat och hamnat på sulan. En arbetare är i färd med att borra spräng- hål i stenen, som kallas för ”skuta”. Bredvid står en stenpelare kvar, och denna har bergmästaren, som utövar Stämplingar mat tak- och sidotryck i ort. kontroll över alla gruvor, försett med sitt bergmästaretecken, för att utmär- ka att just den pelaren ej får bortsprän- gas, vilket skulle äventyra driften i gruvan. är vi gå genom den långa utfrakts- orten närma vi oss även hastigt vår egen tid. Föremålen börja se alltmer tidsenliga ut, och slutligen stå vi inför en gruvarbetare av i dag. Han bär på huvudet en svartlackerad hjälm, med en liten elektrisk lampa. Trots sitt stadiga yttre är hjälmen ej av järnplåt, utan i stället av pressad trämassa av mycket motståndskraftigt slag. Arbetaren skö- ter två borrmaskiner, mellan vilka han tagit plats. De äro av allra modernaste slag av den typ som brukar kallas tele- skopmatningsborrar. Borrstålen äro ihå- liga och genom dem pressas vatten, som dels avkyler stålspetsarna och därige- nom hindrar dem från att mjukna och dels för med sig det bortborrade sten- mjölet. Sådana borrar arbeta med en förvånansvärd hastighet. Den gamla mö- dosamma <:borrningen med handslägga och navarstål förekommer ej längre i våra gruvor. Att maskinerna lyft en tung börda från människornas axlar blir ingenstädes så tydligt som vid genom- vandringen av denna gruva. Klarast kommer det till uttryck, om vi stanna i gruvans förråd, som ligger omedelbart före gruvuppgången (2). Där hänger på väggen en sats handborrar avsedda för borrning av rör till gruvpumparna. Borrarna äro smidda av järn, över 6 m långa, med c:a 1/2 m långa ”borrsko- por”, d. v. s. skärande delar, och avsedda att för hand dragas genom de ofta upp till 10 m långa timmerstockarna. Nu väntar oss uppfarten från gru- van. (22) Den sker ej med hiss, utan vi gå genom ett trappgalleri upp till den sist — färdigställda museiavdelningen, som fått namnet ”Järn och Stål”. Glöm inte att kasta en blick i förbifarten på Sveriges största vykort, som är monte- rat just i denna trappa, 6 kvm stort. Det föreställer dagbrytning vintertid i Kirunavaara och är monterat på ett sätt som påminner om ett gammaldags titt- skåp. Några av sällskapet, som äro in- tresserade att närmare fördjupa sig i den del av gruvan vi passerat, stanna vid en genomskärningsritning av den- samma på väggen. Andra intressera sig mer för en liten modellframställning som visar hur smålandsbönderna i gamla ti- der ”fiskade” malm från botten av sina sjöar. Det kunde ske både sommar- och vintertid och vi bli förvånade, när vi höra att sådant järnmalmsfiske före- kom ännu för blott några år sedan. Sjö- malmen nedsmältes tillsammans med annan malm på vanligt sätt i masugnar. Därmed äro vi inne på ett nytt område, nämligen järnförädlingstekniken, som vi närmare skola bekanta oss med i nästa rundvandring genom Järn och Stål. Gamla malmbaljor. TEKNIK för ALLA 17: