a STÖRNINGSFRI RADIO — även i svårt ”dimmiga” zoner e störningsimpulser, som utgå från motorer, högfrekvens- apparater, reklamskyltar, etc., fort- planta sig utefter ledningsnätet och alstra kring detta ett elektriskt fält med alla möjliga frekvenser. De flesta storstadshus ligga i en så- dan ”störningsdimma”, och impul- serna kunna nå mottagaren genom tre olika kanaler: nättilledningen, jordledningen och antennen. Nätet kan man blockera med drosslar och kondensatorer, och jordledningen kan dragas kortaste vägen till en i marken nedgrävd metallplåt. För att förhindra att störningarna komma in över antennen är det emellertid nödvändigt, att anbringa den effek- tiva delen av luftledaren på en så- dan höjd över marken, att den kom- mer utanför störningsfältet, samt skärma nedledningen ända fram till mottagarens antennkontakt. Här- för tillhandahåller radioindustrien speciell högfrekvenskabel med ex- tremt låg egenkapacitet, vilken hål- ler förlusterna inom rimliga grän- ser. En vanlig skärmkabel verkar nämligen som en kondensator, som avleder signalerna till jord. För att ytterligare nedbringa förlusterna, är det lämpligt att för- se nedledningen med speciella hög- frekvenstransformatorer i båda ändarna. Principschemat för en så- dan transformatorantenn visas i fig. 1. Den består av en antenn- transformator A med en primär- spole L;, vars båda ändpunkter an- slutas till antenn och jord. Sekun- Fig. 1. därspolen L3 förbindes genom en skärmad dubbelledare F med mot- tagartransformatorns primärspole Lz. Båda transformatorerna mon- teras i passande skärmburkar och placeras i omedelbar närhet av an- tennen resp. radiomottagaren. Antenntransformatorn lindas på en stomme av trä eller bakelit, och primärspolen L; erhåller 200 varv 0.3 mm tjock emaljtråd, vilken an- bringas i de båda ytterspåren. Se- kundärspolen Lo får 30 varv 0.5 mm :s tråd, som lägges i det mel- lersta spåret. ÅA v skissen i fig. 2 framgår, hur spolen med tillhjälp av en vin- kel a fastskruvas på en rund trä- platta b. Plattans genomskärning väljes lika stor som skärmburkens innerdiameter d. v. s. 70 å 80 mm. Som skärmburk (d) användes en aluminiummugg, på vilken det fast- nitade handtaget borttages. I ena nithålet anbringas en isolerad buss- ning e, genom vilken antennkabeln föres ut, och i det andra hålet fast- skruvas en metallskruv f, som får tjänstgöra som jordkontakt. Sedan de fyra trådändarna för- bundits med resp. kontakter samt med nedledningstrådarna i kabeln g, skjutes träskivan in i skärmbur- ken, i vilken den fastskruvas sta- digt med ett par tumslånga trä- skruvar. Under burken placeras en aluminiumskiva Pp, vilken sättes i ledande förbindelse med skärmka- beln g. Denna kontakt åstadkom- mes enklast med hjälp av en rör- fläns c. Till slut förses plattan med en vinkel k, medelst vilken trans- formatorn fastskruvas vid antenn- masten. För att skydda mottaga- ren mot överspänningar under åsk- väder kan det vara lämpligt att pa- rallellt med spolen Lj ansluta ett ädelgasfyllt urladdningsrör E av samma typ, som användes i prov- glimlampor. Ingenjör Eric Ander- sen ställer här sin sakkunskap till ra- dioamatörernas för- fogande. TEKNIK för ALLA = 23