MES glömmer tydligen ald- rig det till synes ouppnåeliga målet att kunna hålla sig svävande i luften utan maskinkraft. Att hon emellertid kommit ett gott stycke på väg bevi- sar bäst segelflygningens vackra re- sultat sedan fredsfördraget i Versail- les 1918, som framtvingade denna re- nässans inom aviatiken och gav den — bokstavligt talat — ny luft under vingarna. Tyskarna ha värit före- gångsmän på detta område, och när de genom fördraget förbjödos att bygga och använda flygmaskinsmo- torer, 'kastade "de sig i stället in på den motorlösa glid- och segelflygnin- gen, och med Lilienthal som god fö- rebild hade de snart konstruktionen klar. Men apparaten var naturligt- vis inte därmed färdig — det gick åtskilliga år innan man kommit fram Start med bröderna Wrights ligg-glidare vid Kitty Hawk år 1903. Glidflygningens fader, tysken Otto Lilienthal, + 1848 T. 1896. till den eleganta typ, som nu begag- nas, i vilken piloten har sin relativt bekväma sittplats, skyddad för väder och vind, och inte behöver — som förr i hängglidarna — med kroppen sköta om balansen och avvägnigen. De första praktiska försöken med en ving- eller hängglidare utfördes av tysken Otto Lilienthal redan 1891. Hans apparat bestod av en trästomme plus ett par stora vingar, vars av- balansering och styrning åstadkoms genom kroppens eller rättare sagt be- nens förskjutning åt olika håll? Med dylika hängglidare, som icke voro vidare bekväma för piloten, lyckades han företaga flera flygningar på ett hundratal meter och lärde sig därvid att navigera i luftströmmarna, så att han efter behag kunde styra sin appa- rat och slutligen återvända till ut- gångspunkten. Lättningen tillgick så att han sprang med glidaren placerad över sina axlar mot vinden utför en brant kulle eller ett berg tills den fick tillräckligt med luft under vingarna och gled i väg nedåt. Sedan han upp- nått tillräcklig skicklighet i detta kun- de han begagna sig av de olika luft- strömningarna och virvlarna för att komma uppåt eller åtminstone en liten bit horisontellt, varigenom färden för- längdes. År 1895 hade Lilientahl gjort mer än två tusen lyckade luftglidningar och konstruerade nu ett slags biplan, som han trodde skulle kunna hålla ho- nom uppe i minuter i stället för se- kunder. När han året därpå den 6 augusti skulle provflyga ett dylikt bi- plan, förlorade han emellertid balan- sen” och störtade på 20 meters höjd och blev så svårt skadad att han avled dagen därpå. T Otto Lilienthal i sin enkla häng-glidare år 1895. 8 TEKNIK för ALLA En intressant återblick på segelflygningens utveckling Av Harald Martin RE försök och teorier övergåvos i Tyskland, men i Eng- land återupptogs hans arbete av Per- cy Pilcher, vilken likväl också förolyc- kades. I Amerika byggde sedan Langley, Chanute och bröderna Or- , ville och Wilbur Wright vingglidare delvis på Lilienthals erfarenheter. Det var år 1896 som Octave Chanute be- slöt sig för att i Amerika fullfölja det arbete, som med Lilienthals död hade blivit avbrutet. Denne ameri- kanske vetenskapsman, som vid ifrå- gavarande tidpunkt var över sextio år gammal, begränsade sig till att syste- matiskt övervaka och leda de glidflyg- ningar som han lät utföra av tvenne unga män, Herring och Avery från några höjder i närheten av Michigan- sjön. ; Den första glidapparat som-Chanu- te lät utföra var en ren kopia av Li- lienthals sista biplan, men efter en se- rie försök byggde han år 1900 en glid- apparat med bärplanscell och stjärt- parti, vars bärplansproportioner myc- ket nära stämde överens med de som sedan kom att användas på biplan. Huvudsakligen påverkade av Li- lienthals och Chanutes energiska ar- bete beslöto tvenne unga cykelfabri- kanter i Dayton, Arville och Wilbur Wright att lära sig flyga i början av år 1900. För detta ändamål konstru- erade de själva en maskin försedd med lämpliga styranordningar genom vilka föraren kunde sätta erforderliga