Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Lilienthal till Ålleberg. En intressant återblick på segelflygningens utveckling, av Harald Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HULEBERG
krafter i funktion för att kunna hål-
la balanasen. Lilienthl och Chanute
hade styrt och balanserat sina maski-
ner genom att flytta förarens kropps-
vikt. Det föreföll bröderna Wright
emellertid icke möjligt att tillämpa
denna metod för större förhållan-
den. För att tillgodose behoven för
större maskiner ville de därför an-
vända ett system, varigenom föraren
efter behag kunde förändra anfalls-
vinklarna vid olika delar av vingen,
så att han därigenom kunde använda
luftkraften för att upprätthålla den
stabilitet, som vinden själv söker stö-
ra. Detta kunde lätt ernås, ansågo
bröderna, genom att använda skev-
ningsbara vingar, och genom att in-
föra reglerbara ytor i form av ro-
der. De upptäckte en lyckad anord-
ning, varigenom det till synes stela
Systemet av över varandra placerade
vingar skevades effektivare, än man
någonsin väntat sig. Vingarna kun-
de genom detta nya system ges olika
anfallsvinkel på vänster och höger
sida. Denna anordning tillsammans
med ett framtill placerat vridbart ro-
der karakteriserade bröderna Wrights
första glidapparat.
Mias och Arville började sina
praktiska försök i oktober 1900 vid
Kitty Hawk i Nord-Carolina. De
använde först sin maskin som drake,
men Öövergingo så småningom till
glidflygningar, då denna metod var
den enda, som gav dem övning i att
balansera maskinen. Efter endast
några minuters praktik voro de i
stånd att utföra glidflygningar av
över 10 meters längd, och efter några
få dagar kunde de manövrera med
säkerhet vid en vindstyrka av 12 me-
ter i sekunden. Under dessa försök
gjorde de många oväntade rön. Bland
annat upptäckte de, att de ge-
nom införandet av en samverkan
mellan skevningen av vingarna och
rodren kunde upprätthålla hastighe-
ten bättre än eljest vid kurvflygning.
I september och oktober 1902 gjor-
de bröderna Wright nära 1.000 flyg-
ningar, av vilka ett flertal voro av
över 180 meters längd. Några av
dessa flygningar, som företogos vid
en vindstyrka av 12 m/sek. gåvo be-
vis för effektiviteten av den wright-
ska styranordningen. Med denna ma-
skin, som var en ligg-glidare, d. v. s.
föraren intog liggande ställning
ovanpå undre bärplanet, gjorde brö-
derna Wright hösten 1903 en mängd
flygningar, vid vilka de höllo sig i
luften under mer än en minut, och
ofta höllo de sig därvid svävande
över samma plats under längre tid
utan att sänka sig. Det var den ma-
skin, som sedan i slutet av 1903 gav
upphovet till den första motordrivna
flygmaskinen. De båda bröderna
byggde in en motor i sin glidapparat
och gjorde därmed sina kända, lycka-
de flygningar vid Kitty Hawk.
Sedan det motordrivna flygplanet
blivit verklighet kom glidflygningen
emellertid mera i skymundan. Först
1911 upptogos glidflygningsexperi-
menten på nytt av några studenter i
Lilienthals hemland, och som övnings-
terräng valde de den senare så be:
römda trädlösa höjden Wasserkuppe
i Rhön — segelflygningens egentliga
födelseort. De höllo på med sin öv-
ningar varje sommar, ända till världs-
krigets utbrott, men det var ingen
som ägnade dem någon uppmärksam-
het.
DD var som förut nämnts tyskar-
nas nödsakade läge genom fredsför-
draget som gjorde att glidflygningen
eller, som den nu kallas segelflygnin-
gen, år 1920 levde upp på nytt. Det
TEKNIK för ALLA "9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
