hon ryckvis fram med en has- tighet av 24 ryck i sekunden, men "alla dessa ryck samman- smältas av våra ögon till en lugn och harmonisk rörelse. För nästa ”fenomen” ta vi fram ett för- storingsglas och se på ett fotografi här i TfA. Vi lägga snart märke till, att bildytan är uppdelad i små punkter och vi se också att där ytan är ljus äro punkterna små och där ytan är mörk äro punkterna stora. Om vi sätta oss i ett mörkt rum med fotografiet framför oss och låta en ljusstråle lika stor som en av bildpunkterna fara över bil- den, först översta radens punkter, så nästa och så vidare, så verkar det, om ljusstrålen rör sig tillräck- ligt snabbt, som om hela bilden vo- re jämnt belyst. Det är dessa prin- ciper som televisionen använder sig av. Man delar in rörelseförloppet i ett visst antal stillastående bilder per sekund, sönderlägger så varje bild -i smådelar, bildelement, och sänder ut impulser svarande mot varje element. Dessa impulser ploc- kas sedan ihop till bilder i televi- sionsmottagaren. Det amerikanska rundradiobolaget N. B. C:s paussignal. Tack vare de vertikala och horisontala linjerna kan man se om mottagaren är rätt inställd. Vad är ett ikonoskop? Det finnes för närvarande flera olika metoder för sönderläggningen av bilden till elektriska impulser, men här skall endast redogöras för en, nämligen ikonoskopmetoden, som först angavs av Zworykin (be- römd polsk-amerikansk fysiker, specialist på fotocellproblem.). Om ljus faller på en s. k. fotokatod, så frigöres från denna elektroner, som ju äro negativt laddade elektriska ”partiklar”, och elektronernas an- tal är inom vissa gränser direkt proportionellt mot ljusstyrkan, med vilken fotokatoden belyses. En fo- tocell består av en glaskolv, inne- hållande en fotokatod och en anod, t. ex. en metallstav, som har en spänning av ungefär + 100 volt i förhållande till fotokatoden. Om vi belysa denna, så frigöras elektro- ner, vilka sedan attraheras till me- tallstaven — anoden. På detta sätt uppkommer en ström anod — ka- tod och den är, som ovan sagts, inom rimliga gränser proportionell mot belysningen. Fig. 1 visar ett ikonoskop. På mosaikskärmen, som vanligen ut- göres av en glimmerskiva, sitter en mängd små silverkorn, isolerade från varandra, ”mosaiken”. Sil- verkornen äro preparerade med exempelvis alkalimetalloxider och varje korn utgör en liten fotokatod. På baksidan av glimmerskivan läg- ges en metallhinna och mellan hin- nan och kornen uppstår en konden- satorverkan. När mosaiken belyses och elektroner frigöras från de pre- parerade silverkornen, så bindas tack vare detta lika många elektro- ner i metallhinnan. Till vänster synes en televisionsupptagning och till höger se vi samma bild på skärmen i kontrollrummet. 4 TEENIK för ALLA