den grad, att avdelning CIII knappt skulle ha känt igen den. Borrhålen blevo till lufttäta bussnin- gar genom vilka kraftiga stålstänger ledde. Utvändigt buro stålstängerna sto- ra plåtytor av tjock järnplåt, men inne i kammaren slutade de i handtag, var- igenom man kunde vrida stängerna och därmed även plåtarna, som på ena sidan voro belagda med ett tjock skikt av strålämnet. D essa arbeten lät dr Hegemiiller ut- föra med så litet buller som möjligt och på övertid, medan han själv sysslade i laboratoriet med sitt ordinarie arbete. Då och då smet han ut för att se hur arbetet fortskred. Arbetet hade pågått ungefär en vecka och om två dagar be- räknade han att allt skulle vara färdigt. Men då fordrade Avdelning C III sin kammare tillbaka. : Nu voro goda råd dyra! Hans enda utväg var att ställa Grab- be inför ett fullbordat faktum. Morgo- nen därpå måste det nya maskineriet vara färdigt för besiktning. Inte förrän frampå småtimmarna lämnade han arbetsplatsen, och då hade han för sista gången provat detta under- bara, efter hans idéer och planer utför- da maskineri. Han öppnade dörren till kammaren och steg in i det inre. Här rörde han vid diverse hävstänger och handtag och kontrollerade, att de reage- rade för det lättaste tryck. — Var har ni er kammare frågade chefingenjör Grabbe, som fått klagomål från avdelning III att inrättningen icke blivit tillbakalämnad. ; — Den står i uppställningshallen, herr Grabbe. Jag tyckte det var bäst att göra försöken på en plats där inga obehöriga kunde få reda på vad jag hade för mig. — I uppställningshallen? Hm . ..en egendomlig plats. Låt oss ta en titt på den, dr Hegemäller. Det var begripligt att chefsingenjören inte kände igen kammaren, så som He- gemäller hade ändrat den. Vad han nu såg framför sig var inte den släta cylin- der han hade föreställt sig. Ty den dol- des av minst ett dussin större och min- dre, lodrätt och vågrätt ställda stålplå- tar, som vid första anblick verkade för- virrande. — Ni har talat om för mig, att ni be- hövde kammaren för strålningsförsök och det fick ni naturligtvis endast under förutsättning, att den lämnades tillba- ka i samma skick . . . men vad har den här inrättningen med mätningar att göra? — Javisst, mätningar av strålnings- trycket, herr Grabbe. Var god och följ med mig. Han öppnade dörren till kam- maren och bjöd med en handrörelse sin chef att stiga in, varpå han åter stäng- de dörren. Förvånad betraktade Grab- be de många hävstängerna och handta- gen medan FEEENer fortsatte sin för- klaring. — Jag vet apparatens vikt, herr Grabbe. Tillsammans väger vi båda un- gefär 150 kilo skulle jag tro. Nu gäller frågan hur mycket strålningstryck det behövs för att kompensera den vikten. Här har jag nu anbragt dessa ytor, som nu är ställda lodrätt med de strålande sidorna mot varandra. Men när de stäl- las mer eller mindre vågrätt, med den här hävstången, kan strålningstrycket verka fritt . SAL å Jag medarbetar nu permanent varje vecka som alla tiders seriefi igur 1 det läsvärda Högaktningsfullt TevN-Akfped 20 TEENIK för ALLA Medan Hegemäller demonstrerade det- ta, rörde han vid en hävstång, och i samma ögonblick genomfors kammaren av en lätt darrning. — Hegemiäiller! Vad gör ni? Har ni blivit galen? ropade Grabbe, medan han tittade ut genom ett av fönstren. Genom detsamma kunde han se, hur hallväggen långsamt rörde sig nedåt och redan syn- ter överkanten på ett fönster och strax därefter takrännan när Hegemiller åter vred på hävstången. (CK saktade kammaren farten och stannade strax därefter alldeles stilla. Därpå sänkte den sig åter tills den med en darrning åter stod på marken. Grabbe var mållös, men Hegemiäller sade: — Jag ville inte gå högre vid dagsljus emedan obehöriga hade kunnat se strålraketen, och då hade hemligheten inte varit någon hemlighet längre. — Det var som tusan, Hegemiller, var det enda Grabbe fick fram, och han stod fortfarande och sökte efter ord när Hegemäiller fortsatte: — Vi kunde ha stigit snabbare, men plattorna var endast utsvängda 30 gra- der. Full kraft lämnar de inte förrän vid 180 grader. — Sluta upp människa, avbröt honom Grabbe, men Hegemiller lät sig inte störas: — Vi har snart fullmåne. Vad sägs om en liten nattutflykt till stratosfären? — Tack för den vänliga inbjudningen, doktor Hegemäiller, svarade Grabbe iro- niskt. Jag tänker inte våga skinnet i onödan. Jag tror nog, att ni skulle kun- na komma upp i stratosfären med ert improviserade åkdon, men om ni kan komma tillbaka, är inte så säkert. Ni kan ju inte orientera er nedåt. -— Förlåt, det är misstag, herr Grab- be, sade Hegemäiller och sköt en lucka i bottnen åt sidan. Under skymtade ett i bottnen insatt fönster. — Hm .:;. jaså, på det viset... Ni har tänkt på det också! Inte illa. Schnei- der kommer att bli glad, när han får sin kammare tillbaka. — Den får han aldrig tillbaka mer, sade Hegemiller med en så övertygad min, att Grabbe trots allt måste småle. — Ja, gärna för mig! Vi få väl göra en ny kammare åt herr Schneider. Men ni min bäste herre får inte ställa till med några halsbrytande försök med det där åkdonet; följ med mig till kontoret, så få vi talas vid närmare om saken. På Grabbes kontor hade de sedan en längre överläggning. Grabbe hade vis- serligen många invändningar, men He- gemäller kunde nästan alltid vederlägga