Lips för fotoamaltörer: Det händer ofta, att man skulle vilja fotografera en person eller ett föremål i en. situation eller omgivning, som är onaturlig eller rent av omöjlig. Då man icke kan utföra en sådan fotografering direkt, tillgriper man andra hjälpmedel. 24 ooTEKNIK för ALLA En mycket vanlig metod är att i en bild klistra in andra bilder, varefter den så uppkomna bilden reproduceras, d. v. s. avfotograferas. . | Först bestämma vi oss för 'de motiv, som vi vilja arbeta med. Vi kunna kan- ske välja ut något eller några passan- de negativ ur vårt negativregister, men resultatet torde säkert bli bättre, om vi redan vid negativtagningen inrikta oss på uppgiften. Vi välja alltså motiv och fotografera som vanligt. Vad vi därvid särskilt ha att ge akt på är följande: Belysningen måste vara i möjligaste mån likartad och komma från samma sida. Vi kunna inte passa ihop två bil- der, varav den ena är tagen i solljus och den andra i mulet väder, lika litet som vi kunna få en motljus- och en med- ljusbild att passa ihop med varandra. Vi måste också se till, att vi få samma fotograferingsriktning på de olika bil- derna. Då vi fått negativen färdiga, göra vi oss en förstoring av huvudmotivet på blankt eller halvblankt papper. Ju stör- re denna bild är, desto lättare går ar- betet. Av den eller de andra bilderna gö- ra vi också kopior i lämpligt format: vi kunna prova ut storleken genom att lägga huvudbilden under förstoringsap- paraten och projiciera på den. Alla bil- derna måste ha samma gradation och yta, annars skulle ingreppet, som vi nu tänker göra, synas för mycket. Och nu börjar den egentliga monterin- gen. Med ett rakblad skära vi ut de bilder som vi tänka klistra in i huvudbilden. Var mycket noga med att följa kontu- rerna och håll gärna bladet litet snett, så att det bildas en liten egg av själva skiktet på bilden. Då kommer den vita smittytan på papperet att döljas. Sedan vi skurit ut bilden, skärfla vi av bak- sidan, så att nästan bara bildskiktet är kvar. Ju tunnare denna bild är, desto bättre blir resultatet. Med en bit fin 2 FOTOMONTAGE smärgelduk kan vi putsa av baksidan, så att den blir slät och kanterna tunna. Då vi hunnit så långt, stryka vi på ett tunt lager av klister på baksidan av de utskurna bilderna och placera dem på sin plats i huvudbilden. Klistret bör helst vara vattenfast med hänsyn till den efterföljande behandlingen av bil- den. Tills vidare nöja vi oss med att läg- ga bilden i press under några tunga böcker tills den torkat. Nu är det egent- liga fotomontaget färdigt, och vi ha en bild, som vi mycket väl skulle kunna använda. Hur tunna vi än ha fått de inklistrade bilderna, så synas de emel- lertid som en upphöjning på bilden. För att komma ifrån denna olägenhet måste vi reproducera bilden. Om vi inte ha tillgång till erforderliga hjälpmedel för detta, så be vi fotohandlaren göra oss ett negativ av vår bild. Om vi inte ha lust att göra en repro- duktion av bilden kunna vi tillgripa ett annat sätt för att minska det störande intrycket av de inklistrade bilderna. Ett blad vanlig tunn färglös cellofan, nå- got större än bilden; lägga vi i kallt vatten i tio minuter. Sedan lägga vi upp det på en vanlig glansplåt och åka över det med en gummivals. Samtidigt som cellofanbladet lägges i kallt vatten lägga vi ned den färdiga bilden i en annan skål med ganska varmt vatten, cirka 50—60”. Efter en stund ta vi upp bilden och lägga den med bildsidan mot cellofanbladet och pressa 'den med gum- mivalsen, så att alla luftblåsor försvin- na. «Ett par tjocka läsk- eller filter- papper läggas över sedan vi torkat bort det mesta vattnet. Därefter pressas alltsammans under en trave tunga böc- ker, där bilden får ligga tillsden torkat. En på så sätt behandlad bild förlorar alla spår efter det klister, som gärna vill flyta ut vid kanterna på de inklist- rade bilderna. Den blir dessutom lätta- re att reproducera. St.