HUR BLIR JAG | segelflygare? (Forts. fr. sid. 6.) distanser, som över huvud taget kunde tillryggaläggas, voro redan på förhand begränsade just genom beroendet av terrängen. Segelflygningen hade därför en kritisk period att genomkämpa un- der åren 1924—1926. Många anså- go då att den råkat in i en åter- vändsgränd och att den redan sett sina bästa dagar. Äran att krisen slutligen ledde till att intresset blossade upp på nytt torde nog få tillskrivas den entusiastiske mete- orologen professor Walter Georgii. Och den följande utvecklingen har lett till, att segelflygningen numera ej längre anses som en nödfallsut- väg utan räknas som en med mo- torflygningen iämställd art av flyg- sport. Vad som medfört så stora verk- ningar är upptäckten och utveck- lingen av de termiska segelflyg- möjligheterna. Som namnet anger innebära dessa, att man för segel- flygning utnyttjar de vertikala luft- strömmar, som äro betingade av värmefördelningen i atmosfären. De termiska uppvindarna bildas på grund av markens olikformade uppvärmning. Ett typiskt och all- mänt känt fenomen av denna art är den s. k. morgonbrisen. När so- len börjar skina uppvärmes mar- ken hastigare än vattnet och som följd härav blir luften över land varmare än luften över vattnet. Den varma luftmassan stiger upp- åt och måste på något sätt ersättas, vilket sker genom att luft tillföres utifrån vattnet och på så vis bildas morgonbrisen vid kusterna. En motsvarande luftmängd bortföres ju emellertid från vattnet, vilken i sin tur måste ersättas. Detta sker uppifrån och över vattnet härskar följaktligen fallvind. När solen se- dan går ned avkyles marken forta- re än vattnet, och till slut blir luf- ten över vattnet varmare än luften över land. Förloppet blir då rakt motsatt mot på morgonen: kvälls- brisen börjar. Motsvarande fenomen uppträda även över land beroende på mar- kens olika karaktär. Som regel gäl- ler därvid, att torr mark eller torr markbetäckning vid solstrålning ger uppvind medan fuktig terräng ger fallvind. Grönskande växtlighet är svalare än torr, och sandmark blir mer uppvärmd än sumpmark. Luften innehåller ju alltid en viss fuktighet, och ofta utfaller denna: på en viss höjd i form av moln. Dessa s. k. ”vackertväders- moln” eller cumuli kan man näs- tan alltid iakttaga under soliga da- gar, och de bildas just på grund av uppåtstigande luftströmmar. Äro dessa moln skarpt begränsade på undersidan och torna upp sig kraf- tigt på höjden — s. k. stackmoln — kan man vara säker på att un- der dem härskar uppvind. Men ej endast under utan även inuti dem härskar uppvind. Av denna or- sak söker sig också segelflygaren gärna in i molnen i motsats till mo- torflygaren, och därför kan heller ingen nå toppen inom segelflygnin- gens svåra konst utan att fullt be- härska blindflygning, som även in- går i undervisningen i den avance- rade segelflygningen. Nor en möjlighet till se- gelflygning erbjuda de s. k. åsk- fronterna eller värmeåskmoln, vil- ka uppstå på grund av att en kall luftmassa tränger fram emot en varm. Den kalla luften kilar därvid in sig under den varma och pressar denna våldsamt i höjden. Fuktig- heten i den varma luften kondense- ras därvid, och man kan iakttaga en väldig molnbank: ett åskväder är i annalkande. Strax framför och inuti denna molnbank härskar kraftig uppvind, vars styrka kan uppgå ända till 15 meter i sekun- den, d. v. s. storm rakt uppåt. Vad kan en segelflygare mer begära? Följden är också att åskvädren äro synnerligen efterlängtade av segel- flygarna, även detta i motsats till motorflygaren. En annan fördel med dessa åskfronter är att de ofta förflytta sig över väldiga sträckor (man har kunnat iakttaga en så- dan, som förflyttat sig ända från Island och ned till Turkiet), och de erbjuda därför stora möjligheter till distansflygningar. TIPS For MODELLBYGGARE Kurvlösning för modellsegelplan. E' modellsegelplan måste kunna kret- sa i vida svängar efter starten. Detta för att gripas av eventuell termik. Men då ett dylikt plan måste vara mycket stabilt i starten, fordras det någon sorts anordning på rodret, som träder i funk- :tion först sedan modellen släppt start- kroken. I allmänhet har man använt sig av s. k. tidsinställningsur m. m. Men dessa bli både dyra och tunga att an- vända sig av. Vår skiss visar en både enkel och sinn- rik metod för kurvlösning. Startkroken är lagrad i ett mässings- rör och kan höjas och sänkas. Dess övre ända är böjd till en ögla, i vilken ett litet gummiband sitter fast. Detta bands andra ände är i sin tur fäst vid en an- nan ögla, som sitter högre upp på span- tet. Spänningen i gummibandet måste vara så kraftig, att bandet förmår dra- ga in startkroken i kroppen efter star- ten. Vid öglan på startkroken är dess- utom en tråd fästad. Denna tråd går, via ett par lager, genom kroppen fram till rodret, som är rörligt fästat vid fenan. På rodrets motsatta sida finnes ett litet gummiband anbragt. Hela anordningen kommer att fungera på följande sätt: Vid stärten drages startkroken ut, varvid tråden sträckes i kroppen. Rörelsen fortplantar sig se- dan till rodret, som inställes neutralt. På rodrets motsatta sida spännes då det lilla gummibandet. När så startlinan släppt kroken åker denna in i kroppen, varvid tråden slappnar. Det lilla gummi- bandet på rodret pressar då detta åt si- dan, och modellen börjar att segla i vida cirklar. Spänningen i det gummiband, som sit- ter på rodret måste vara noga avvägd. Ty det får icke bli för stort utslag. Ge- nom att fästa en liten graderad cellu- loidskiva på rodret kan man inställa mo- dellen på önskad sväng. SecriboVolo. LAGER FOR TRÅD, LAGER FOR TRÅD HASSINGSROR RK STARTKROK TRÅD FRÅN STARTKROKEN TILL RopAET) —HURVLÖSNING för MODELLSEGELFLYGPLAN. — FODER GUMMIBAND, ; FENA a, FODER TRÅD TILL STARTAROKEN TEKNIK för ALLA = 27 |