likaledes olika sätt att garva och dekorera läder. Tyvärr är detta ma- terial ömtåligt, och därför är blott ett ringa antal äldre läderföremål kvar, som bevarats under särskilt gynnsamma omständigheter. Ori- entalerna ha varit och äro än i dag mycket skickliga läderdekoratörer. Vid medeltidens slut och nyare ti- dens början importerades på de vanliga vägarna över Venedig bl. a. rikt dekorerade bokband, som bi- drogo till införandet i Europa av en här då helt ny ornamentik, mores- ken. Också över Spanien eller från Spanien ägde en import rum och denna är betydligt äldre. Redan på tiohundratalet försåg kalifatet i Kordova (av detta stadsnamn här- ledes ordet ”karduan”) Frankrike och Italien med förgyllda och för- silvrade läderarbeten. Dessa kalla- 4 TEKNIK för ALLA Ruta av flerfärgat gyllenläder, Hults bruk, Östergötland. (Foto: Nordiska Museet). des ”guadamaciles”, vilket givit vis- sa författare anledning att härleda produkten från Guadamés i Libyen. Det är från dessa förgyllda och för- silvrade läderarbeten, vilka redan då tjänade som vägg- och golvbe- klädnad, man har att härleda sena- re tiders gyllenläder. Innan vi ingå härpå kan det vara "skäl att påpeka att man under fjor- ton- och femtonhundratalen kan påvisa en mycket högtstående lä- derdekoration i Holland, Frankri- ke och Italien. Som exempel på denna kunna vi ta ett franskt skrin från 1400-talets slut i Musée de Clermont-Ferrand och en italiensk sköld i Livrustkammaren. I båda dessa fall ha figurerna åstadkom- mits genom verktyg av järn, hårt trä eller ben. Sådana läderföremål synes ha varit mycket uppskattade och förekommo i de förnämsta mil- jöer. Florentinska och venetianska ädlingars svärdslidor och vissa bok- band voro dekorerade på samma sätt. Västeråsbiskop ger råd för skunnberedning. NE ha i ett föregående nummer av denna tidskrift gjort bekant- skap med biskopen i Västerås, Pe- der Månsson, som under en långva- rig vistelse i utlandet särskilt i Rom skaffade sig mångahanda erfaren- heter inom mycket varierande om- råden, vilka legat till grund för ett för sin tid omfattande författar- skap. Hans skrifter på svenska publicerades av svenska forn- skriftssällskapet åren 1913—135. En av dessa handlar om skinnbered- ning och ”Sätherwärkskonst”, d. v. s. tygtryck. De 19 första kapitlen äro tyvärr förlorade och även par- tier i mitten och slutet på arbetet, som är sammanställt ur tre bevara- de av författaren själv i Rom egen- händigt skrivna böcker, av vilka två förvaras i Kungl. biblioteket i "Stockholm, den tredje i Linköpings stiftsbibliotek. I dessa få vi nu lära öss ”Gwlskins oe selff skins Konst”, d. v. s. med ett modernare uttryck att tillverka gyllenläder. Enligt Peder Månsson tar man härtill barkgarvat skinn, av vilket håret är så väl avtaget att ingen rispa gjorts i narven. Detta lägges i blöt, varefter man på ett bord stryker ut alla veck och rynkor med handen eller med ett spadfor- mat järn, varmed också vattnet pressas ut ur skinnet. Därefter dränkes det in med tunt lim, varpå man belägger skinnet med mycket tunt utslagna silverblad, placerade kant i kant. Som läggare använder man ett dubbelvikt papper och pla- cerar silverbladen så att en remsa därav hänger utanför kanten. Sil- verbladen tryckas fast vid: limmet med ”enne räffwarwnno”, en rä- varumpa, d. v. s. ett stycke räv- svans eller en pensel av rävhår. Ef- ter denna procedur tar man upp skinnet försiktigt från bordet, så att det icke veckas och hänger upp det till torkning inomhus. Den slut- liga torkningen sker utomhus i so- len sedan skinnen spikats på små bord eller bräden.