Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Läderplastik. En exposé över ett intressant konsthantverk, av Torsten Lenk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skinnen’ poleras
fe silverbeläggningen kommer
”Brwnera” = polera skinnen.
Man lossar skinnet från brädan och
lägger det på en slät stenskiva. ”Oc
haffwis en sten kallas ametitus oc
är til sin lith (färg) maxan swarth-
blaa”, d. v. s. man tager en mörk-
blå ametist, som är fastsatt på mit-
ten av ett trästycke så att styckets
ändar bilda handtag. Med detta
verktyg gnides den silverbelagda
sidan av skinnet till dess det blir
blankt. Man kan också tennbelägga
skinnet, men med sämre resultat.
Guldfärgen fås genom att överdra
den polerade silverytan med en fer-
nissa gjord av linolja, vit tallkåda,
”aloe epatico”, gummi arabicum,
”vernice de grano” och sönderstött
glas, som kokas samman med iakt-
tagande av stränga försiktighets-
mått för eldfarans skull och av att
de skilda ämnena tillsättas linoljan
i viss bestämd ordning. Denna
guldfärg strykes på först sedan
man givit den polerade ytan ett
mönster, vilket sker med tryck-
stockar på samma sätt som vid tyg-
tryck. Färgen blandas av kimrök
och linolja ”oc läggis paa stokken
mMädh twem ballom swa som the
haffwa thär stämpla beläthi äller,
böker haffwandis affwan eth
skaffth och mällen träd oc lädhrit
bomwll”, d. v. s. med färgbollar:
Skinnet lägges på den så infärgade
tryckstocken och man pressar med
en rulle på köttsidan så att färgen
tar jämnt överallt. Torkningen bör-
jar inomhus. När färgen är halv-
torr spikas skinnet åter på bräda
och bäres ut i solskenet. Där läg-
ges nu den gula färgen med handen
ut i små klickar. Den får icke stry-
kas eller gnidas ut utan klappas,
”swa som flathkakwr plägha klap-
pas wth j dalommen, oc norghe”
(så som man klappar ut tunnbröd i
Dalarne och Norge). Där man vill
ha vit färg (silver) skrapar man
av fernissan med en kniv. Så tor-
kas skinnet helt i solen. För att
guldfärgen skall bli tillfredsställan-
de lägges den på ytterligare en gång
och torkas på samma sätt.
När skinnet är alldeles torrt ges
mönstret plastisk form medelst
järnpunsar av en handbredds längd
på vilka man slår med en träklub-
ba. Detta sker på en slät stenskiva.
Härvidlag är att märka att man
måste hålla punsarna rätt upp och
ned annars skära de sönder skin-
net. Löv, blommor och figurer må-
las ”mädh färgho, rödho eller grö-
no oc andro färgho” som framstäl-
les av fernissa, linolja och malen
färg. Även ovanpå denna färg an-
bringas fernissa på sätt som redan
är sagt.
”Swa ärw the skinnen redho til
at göra aff them althara prydilse
hyginde, eller bonada sömandis
them samman”. (Så äro skinnen
färdiga att av dem göra altarpryd-
nader, dynor eller väggbonader se-
dan man sytt ihop dem).
”Göra på skinnen
damaska blommor”
anken att forma hela mönstret
JA en gång måste ha kommit
mycket snart, när man ville deko-
rera flera skinn med identiskt sam-
ma mönster såsom till väggbekläd-
nad: Peder Månsson beskriver den-
na teknik under rubriken ”Göra på
skinnen damaska blommor”. Den-
na rubrik talar om för oss att man
ville efterlikna textilier i ett mera
hållbart material. Samma vittnes-
börd ges av bevarade gyllenläder.
Den principiella skillnaden mel-
lan de båda teknikerna är att man
Gyllenläderstillverkning i Frankrike i slutet av 1700-talet. Efter Diderot &
d’ Alembert, (Encyklopedie) Suite du Recewil de Planches.
rv
TEKNIK för ALLA 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
