ELEKTRISK BOSTADSUPPVÄRMNING? NES redan förut knappa försörjning med importbränsle — stenkol, koks och olja — har genom den senaste utveck- lingen av stormaktskriget blivit ännu mera problematisk. Allt tyder på att vi under det kommande bränsleåret bli i ännu högre grad än under det gångna hänvisade till egna resurser. Mången frågar sig säkert inför dessa utsikter, om våra inhemska tillgångar verkligen endast bestå av ved, torv och oljeskiffer. (Vi bortse i detta sammanhang från sulfitsprit och träkol, som sakna betydelse för bostadsuppvärmning.) Skulle ej vår vattenkraft, menar man, kunna förse oss med värmeenergi i sådan omfattning, att den blir användbar även för bostadsuppvärmning? Denna fråga är ganska naturlig. Tyvärr måste den av flera skäl besvaras nekande. Det kan vara av intresse att något redogöra för dessa skäl, då bostadsuppvärmningen för nästkommande kalla årstid torde kunna betraktas som ett aktuellt spörsmål, fastän vi nu befinna oss mitt i sommar- värmen. Till att börja med måste vi då lämna några sifferuppgifter. . Värmevärdet mätes vanligen i kilokalorier, vilken enhet är den värmemängd, som erfordras för höjning av temperaturen hos 1 kg vatten 1” C. För stenkol kan värmevärdet anses ut- göra i genomsnitt 6400, för koks 6700 och för brännolja 10000 kilokalorier per kg. En kilowattimme elektrisk energi mot- svarar 860 kilokalorier. Man finner härav, att värmeinnehållet hos 1 kg stenkol teoretiskt motsvarar c:a 71/2, hos 1 kg koks ungefär 7 3/4 och hos 1 kg brännolja i runt tal 11 1/2 kilowattimmar. I praktiken ställer sig dock saken fördelaktigare för den elektriska energien på grund av den högre verkningsgrad, med vilken denna energiform kan omvandlas till värme. Man bru- -kar sålunda räkna med att 1 kg kol motsvarar 3—6 kilowatt- timmar. ÅA r 1939 importerade vi ungefär 6 mill. ton stenkol, 2.2 mill. ton koks och 0.7 mill. ton brännolja. Man ser genast, att om dessa omkring 9 mill. ton importbränsle skulle ersatts av elektrisk energi, hade åtgången blivit 27—54 milliarder kilo- wattimmar. Vad detta betyder inses lätt, om man erinrar därom, att hela vår elektriska energiproduktion förlidet år utgjorde 9 milliar- der kilowattimmar, och att våra samtliga vattenkrafttillgån- gar beräknas motsvara 32 1/2 milliarder. Dessa siffror illustrera ett skäl för att vi aldrig kunna tänka oss att ersätta allt importbränsle med elektrisk energi. Vår vattenkraft räcker helt enkelt ej till. Visserligen kan man mot ovanstående mycket summariska kalkyl anmärka, att en del av importbränslet användes för kraftändamål, och att den elektriska energien är mycket konkurrenskraftigare på kraft- än på värmeområdet. I själva verket användes emeller- tid den allra övervägande delen av det importerade bränslet för värmeändamål, varför de anförda siffrorna ej behöva re- duceras så särdeles mycket för att motsvara de verkliga för- hållandena. Det kan i detta sammanhang vara av intresse att anföra några uppgifter från Schweiz, vars vattenkraft i stor utsträck- ning har höga fallhöjder och därför är billig att utbygga. Man har där påpekat, att en fullt genomförd elektrisk bostadsupp- värmning skulle förutsätta 4 gånger så mycket vatten som landet har kvar att utnyttja. I Schweiz har man också för. att för menige man göra klart, vilka energimängder uppvärm- ningen slukar, framhållit, att med den ström, som åtgår för belysning av 50 hus, kan man endast uppvärma ett enda. Ett annat skäl mot den allmänna elektriska bostadsupp- värmningen är, att vi ej kunna producera energien till ett för detta användningssätt konkurrenskraftigt pris. Man anser hos oss, att under normala tider får strömmen för bostads- uppvärmning ej kosta mera än omkring 1 öre per kilowatt- timme. Så billigt kunna icke kraftverken i vårt land leverera elektrisk energi. Norge ser man något annorlunda på den elektriska bostads- I uppvärmningen. En orsak härtill torde vara de norska vattenfallens ofta stora fallhöjder, som göra maskinutrustnin- gen billig, så att strömmen kan säljas till mycket lägre priser än hos oss. Det är nämligen så, att ju högre fallhöjden är, desto större hastighet få turbiner och generatorer i kraftver- ken. Och ju fortare dessa maskiner rotera, desto mindre och därför billigare kunna de byggas för en viss given effekt. Även om vår vattenkraft räckte till och även om vår elektri- ska energi kunde produceras till ett för bostadsuppvärmning konkurrenskraftigare pris, skulle en allmän användning av elvärme för dylikt ändamål stöta på andra svårigheter. Att leda sådana väldiga energimängder till husen skulle innebära strömstyrkor, för vilka ledningsnäten i regel skulle visa sig alldeles för klena. Detta gäller såväl distributionsledningarna på landet som kabelnäten i städerna och även stigarlednin- garna i husen. Som bekant råder f. n. knapphet på både koppar och gummi, varför det är uteslutet att nu räkna med någon förstärkning av ledningsnäten för ett sådant ändamål som en genomförd elektrisk bostadsuppvärmning. Det förtjänar även påminnas därom, att utbyggnad av vat- tenkraft är ej gjord i en handvändning, utan tar flera år i anspråk. Och om den framtida utvecklingen av vår bränsle- försörjning utifrån vet man nu rakt ingenting. Det finns ett annat elvärmeområde, där Norge och Schweiz kommit längre än vi. Det är den s. k. elektrotermiska indu- strieh, som arbetar med mycket höga temperaturer. Denna industri kräver så låga energipriser, att de endast i begränsad omfattning kunna presteras av våra kraftverk. Något annorlunda ställer det sig däremot med den elektriska matlagningen. Man har beräknat, att elspisarna endast ta omkring 1/5 av elkaminernas effekt i anspråk, om hänsyn tages till den s. k. sammanlagringen. Detta betyder, att en elektrifiering av köken ligger inom ramen av de möjligheter, som vår vattenkraft erbjuder, vilket ju alltid är någon tröst. T—s. KK TEKNIK för ALLA 9