Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En rundvandring på Tekniska Museet: Kolgruvan, järn och stål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
År
uma Museet
= REN STOCKHOLM
är vi sist träffades i Tekniska
Museet, var det för att göra en ned-
stigning i Järngruvan. Denna gång fort-
sätta vi vår rundvandring genom den
avdelning, som bär namnet Järn och
Stål. Vi samlas emellertid även denna
gång vid en gruva, nämligen museets
stenkolsgruva.
För att komma till denna behöver vi
ej göra någon nedfart i hiss som sist,
(Se TfA nr 23) utan gå 1 tr. ned i sto-
ra trapphallen, varvid vi passera kol-
gruvan. Här få vi se ett snitt i full
skala genom ett linjebrott med kolhug-
gare i färd med att bryta loss stenkol.
Bredvid linjebrottet finns en samling
redskap, bilder av brytmetoder samt
kartor från Höganäsdistriktet i Skåne,
där ju våra kolgruvor äro belägna. De
vägledande texterna påpeka en sak, som
man i allmänhet ej tänker på, men som
hör samman med de svenska kolgruvor-
na. Det är, att kolen hos oss bryts till-
sammans med en eldfast lera av allra
yppersta kvalitet och att brytningens
ekonomiska resultat helt vilar på möjlig-
heten att få växelverkan till stånd mel-
lan kol och lera. Det går så till, att det
mesta av kolen användes för bränning
av eldfast tegel, som kan säljas med
vinst och på så sätt ge lön för mödan
att bryta kolen. Våra kollager äro ej
av imponerande mått. De bästa kolen
ligga i ett lager, som endast är c:a 10
cm. tjockt. Vi se detta lager glimma som
ett svart band och bli förvånade, när vi
höra, att det i Sverige per arbetare räk-
nat bryts 3 ggr så mycket kol som i gru-
vorna i England och 2 ggr. så mycket
som i Tyskland trots våra kollagers obe-
tydlighet. I gengäld äro brytningsför-
hållandena i övrigt gynnsammare hos
oss. Det är t. ex. ytterst sällan olycks-
tillbud inträffa, och de svenska kolgru-
vorna ha heller aldrig blivit föremål för
sådana svartmålningar som «vissa ut-
ländska gruvfält.
Från kolgruvan passera vi ett par
svängdörrar och stå i avdelningen
Järn och Stål. För att börja ordentligt
från början studera vi en tabell på den
första väggyta, vi passera. Den omfat-
tar vissa data av järnets historia, som
kan vara roliga att kvarhålla i minnet:
år 1500 f. Kr. börja de första ansatser-
na till järnframställning
i hettiter-riket i Mindre
Asien. (Norr om Syrien,
den nuv. krigsskådeplat-
sen). I Tut-anch-amons
grav har hittats en dolk
av stål, gåva från en het-
titerkonung.
» 700 f. Kr. importeras järn- och
stålföremål = till vårt
land.
» 150 f. Kr. börjar våra förfäder,
svionerna, själva utvin-
na järn ur sjö- och myr-
malm.
» 1100 e. Kr. har brytningen av järn-
malm nått en viss orga-
nisation i vårt land.
Från denna tidiga järnutvinning ha
Modell av gammal masugn, s. ki mulltimmerhytta.
16 TEKNIK för ALLA
En rundvandring
I Tekniska Museet:
KOLGRUVAN,
JÄRN och STÅL
vi talrika spår i form av rester av de
ugnar, i vilka malmen dels nedsmältes
och dels förvandlades till smidbart järn,
”färskades”. En sådan primitiv ugn
finnes i modell på museet. Den är gjord
av en dalmas, Tenn-Lars från Älvdalen,
som i sin ungdom träffat gamla gubbar,
som varit med om arbetet vid sådana
primitiva ”myrblästor”. Dessa enkla
ugnar användes förvånansvärt sent i
vissa landsändar, t. ex. i västra Dalarna.
Den «konservativa <bondebefolkningen
använde myrmalmen ända fram mot mit-
ten av förra århundradet och smälte ned
den i ugnar, som de själva murade en-
ligt urgamla metoder... Det järn, som
framställdes i dessa blästerugnar runt
om i vårt land, var på sin tid en stor ex-
portvara. En del av det järn landet ex-
porterade gick under namn av osmund-
järn.
Den gamla stångjärnstillverkningen
alltifrån Gustaf Vasas dagar ha vi del-
vis bibehållit. Tysksmidet, som han in-
förde, har dock försvunnit och efterträd-
des av vallon- och lancashiresmide, En
modell av den gamla, berömda vallon-
smedjan vid Österby Bruk har här en
hedersplats, och dess härdar kan man
fortfarande få se upplysta. Dess vatten-
hjul och hammare kunna av museibesö-
karen sättas igång. En hammarsmedja i
rekonstruerat skick i full skala har ock-
så byggts på museet, där smeden i sin
långa vita blaggarnsskjorta framför
härden bryter upp det nedsmälta tack-
järnet. Bredvid härden syns den vat-
tendrivna hammaren, under vilken smäl-
tan smiddes ut till stångjärn.
Vi få en påminnelse om den roll Sveri-
ges rikedomar på träkol alltid spelat
för järnförädlingen genom väggtavlor-
nas bilder och statistik, som säger oss,
att träkol så gott som undantagslöst an-
vänts i våra masugnar och färskhärdar.
Detta var länge vår styrka och gav oss
ett stort övertag över andra länder. I
början av 1800-talet lärde man sig emel-
lertid i andra länder att färska tack-
Järnet med hjälp av stenkol. Den nya
metoden, puddlingsmetoden, vann snabbt
insteg i England och på kontinenten,
och vi befunno oss under en lång tid i
fara att bli utkonkurrerade från våra
största marknader. Hur en puddéelugn
ser ut, få vi en klar bild av genom både
modeller och ritningar samt en fullstän-
dig samling av de tunga och ohanterliga
redskap, som användes. Vad som också
kan vara lugnande att veta, är att pudd-
lingen ej lämnade samma kvalitetsjärn
som våra träkolsmetoder, varför Sve-
rige inom de mest kvalitetsbetonade
marknaderna lyckades bibehålla sin
ställning.
I våra dagar är emellertid både väll-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
