År uma Museet = REN STOCKHOLM är vi sist träffades i Tekniska Museet, var det för att göra en ned- stigning i Järngruvan. Denna gång fort- sätta vi vår rundvandring genom den avdelning, som bär namnet Järn och Stål. Vi samlas emellertid även denna gång vid en gruva, nämligen museets stenkolsgruva. För att komma till denna behöver vi ej göra någon nedfart i hiss som sist, (Se TfA nr 23) utan gå 1 tr. ned i sto- ra trapphallen, varvid vi passera kol- gruvan. Här få vi se ett snitt i full skala genom ett linjebrott med kolhug- gare i färd med att bryta loss stenkol. Bredvid linjebrottet finns en samling redskap, bilder av brytmetoder samt kartor från Höganäsdistriktet i Skåne, där ju våra kolgruvor äro belägna. De vägledande texterna påpeka en sak, som man i allmänhet ej tänker på, men som hör samman med de svenska kolgruvor- na. Det är, att kolen hos oss bryts till- sammans med en eldfast lera av allra yppersta kvalitet och att brytningens ekonomiska resultat helt vilar på möjlig- heten att få växelverkan till stånd mel- lan kol och lera. Det går så till, att det mesta av kolen användes för bränning av eldfast tegel, som kan säljas med vinst och på så sätt ge lön för mödan att bryta kolen. Våra kollager äro ej av imponerande mått. De bästa kolen ligga i ett lager, som endast är c:a 10 cm. tjockt. Vi se detta lager glimma som ett svart band och bli förvånade, när vi höra, att det i Sverige per arbetare räk- nat bryts 3 ggr så mycket kol som i gru- vorna i England och 2 ggr. så mycket som i Tyskland trots våra kollagers obe- tydlighet. I gengäld äro brytningsför- hållandena i övrigt gynnsammare hos oss. Det är t. ex. ytterst sällan olycks- tillbud inträffa, och de svenska kolgru- vorna ha heller aldrig blivit föremål för sådana svartmålningar som «vissa ut- ländska gruvfält. Från kolgruvan passera vi ett par svängdörrar och stå i avdelningen Järn och Stål. För att börja ordentligt från början studera vi en tabell på den första väggyta, vi passera. Den omfat- tar vissa data av järnets historia, som kan vara roliga att kvarhålla i minnet: år 1500 f. Kr. börja de första ansatser- na till järnframställning i hettiter-riket i Mindre Asien. (Norr om Syrien, den nuv. krigsskådeplat- sen). I Tut-anch-amons grav har hittats en dolk av stål, gåva från en het- titerkonung. » 700 f. Kr. importeras järn- och stålföremål = till vårt land. » 150 f. Kr. börjar våra förfäder, svionerna, själva utvin- na järn ur sjö- och myr- malm. » 1100 e. Kr. har brytningen av järn- malm nått en viss orga- nisation i vårt land. Från denna tidiga järnutvinning ha Modell av gammal masugn, s. ki mulltimmerhytta. 16 TEKNIK för ALLA En rundvandring I Tekniska Museet: KOLGRUVAN, JÄRN och STÅL vi talrika spår i form av rester av de ugnar, i vilka malmen dels nedsmältes och dels förvandlades till smidbart järn, ”färskades”. En sådan primitiv ugn finnes i modell på museet. Den är gjord av en dalmas, Tenn-Lars från Älvdalen, som i sin ungdom träffat gamla gubbar, som varit med om arbetet vid sådana primitiva ”myrblästor”. Dessa enkla ugnar användes förvånansvärt sent i vissa landsändar, t. ex. i västra Dalarna. Den «konservativa <bondebefolkningen använde myrmalmen ända fram mot mit- ten av förra århundradet och smälte ned den i ugnar, som de själva murade en- ligt urgamla metoder... Det järn, som framställdes i dessa blästerugnar runt om i vårt land, var på sin tid en stor ex- portvara. En del av det järn landet ex- porterade gick under namn av osmund- järn. Den gamla stångjärnstillverkningen alltifrån Gustaf Vasas dagar ha vi del- vis bibehållit. Tysksmidet, som han in- förde, har dock försvunnit och efterträd- des av vallon- och lancashiresmide, En modell av den gamla, berömda vallon- smedjan vid Österby Bruk har här en hedersplats, och dess härdar kan man fortfarande få se upplysta. Dess vatten- hjul och hammare kunna av museibesö- karen sättas igång. En hammarsmedja i rekonstruerat skick i full skala har ock- så byggts på museet, där smeden i sin långa vita blaggarnsskjorta framför härden bryter upp det nedsmälta tack- järnet. Bredvid härden syns den vat- tendrivna hammaren, under vilken smäl- tan smiddes ut till stångjärn. Vi få en påminnelse om den roll Sveri- ges rikedomar på träkol alltid spelat för järnförädlingen genom väggtavlor- nas bilder och statistik, som säger oss, att träkol så gott som undantagslöst an- vänts i våra masugnar och färskhärdar. Detta var länge vår styrka och gav oss ett stort övertag över andra länder. I början av 1800-talet lärde man sig emel- lertid i andra länder att färska tack- Järnet med hjälp av stenkol. Den nya metoden, puddlingsmetoden, vann snabbt insteg i England och på kontinenten, och vi befunno oss under en lång tid i fara att bli utkonkurrerade från våra största marknader. Hur en puddéelugn ser ut, få vi en klar bild av genom både modeller och ritningar samt en fullstän- dig samling av de tunga och ohanterliga redskap, som användes. Vad som också kan vara lugnande att veta, är att pudd- lingen ej lämnade samma kvalitetsjärn som våra träkolsmetoder, varför Sve- rige inom de mest kvalitetsbetonade marknaderna lyckades bibehålla sin ställning. I våra dagar är emellertid både väll-