fessorn medan ett knappt märkbart le- ende gled över hans drag. — Om vi visste det, så skulle vi ju snart få tag i den. Låt oss nu resonera logiskt. Om vi anta, att den okände gärningsmannen flög i väg från verket vid midnattstiden och landade en halv timme senare, så hade han ännu åtta timmar på sig in- nan arbetet började. Om vi nu vidare anta, att han måste tillryggalägga vä- gen tillbaka till fots, så kan raketen inte vara mer än trettio kilometer härifrån. — Ä, javisst, sade Grabbe och kliade sig i huvudet. Den måste således finnas inom en cirkel med trettio kilometers radie, vilket gör en yta av nära tretusen kvadratkilometer. Det är en förbaskat kinkig sak, att hitta vår raket på en så stor yta. — Kanske inte så svårt som det först ser ut, fortfor Liidinghausen. Det finns två möjligheter: Antingen har maski- nen landat på fria fältet eller också i skogen. På fria fältet kan man se den på långt håll, men om den är dold av skogen, så är saken svårare. Mian Lidinghausen höll på med att lugnt och sakligt avhandla frågan, blev Hegemiller allt oroligare. Till slut kun- de han inte styra sig längre utan sade: — Om den har landat på öppna fältet och någon kringvandrande får se den, stiger in i den och drar i spakarna, vå- gar man knappt tänka på vad som kan ha hänt. — Lugna sig, doktorn, sade Grabbe medan Lidinghausen gick till telefonen och satte sig i förbindelse med myndig- heterna runt omkring och påpekade att det var en farlig :sak, som under vissa omständigheter kunde explodera, men att det var en raket nämnde han inte. — Så där ja, nu ha vi satt dem på spåret. Vad kan vi göra mer? — Söka efter den själva i en flyg- maskin, föreslog Hegemiäller. — Utmärkt, doktorn! sade Liäding- hausen, verkets flygmaskin och pilot står till ert förfogande. Tag med er ett par man som vet hur raketen ser ut och ge- nomsök trakten. Medan Hegemiller var på väg till flygmaskinen; tog Liidinghausen fram en karta över Gorlas omgivningar och kunde snart konstatera att det fanns minst ett dussin större och mindre sko- gar inom området där raketen kunde ha gått ner. — Förargligt det här, brummade Grabbe, det kommer att ta lång tid att undersöka alla dessa platser grundligt. — Det kan inte hjälpas, svarade Li- dinghausen. Om vi inte få tag i raketen på öppna fältet, så måste vi göra oss det besväret. Vid samma tid gick en bonde genom samma skog som de båda teknikerna be- traktade på kartan. Han tänkte inte så mycket på bokskogen, i vars kronor mor- gonsolens sneda strålar formade grön- gula ljusfläckar. Hans tankar gingo snarare till hans vid skogskanten beläg- na havreåker, där fåglarna hade härjat. Medan han så vandrade genom skogen fick han vid sidan av vägen syn på nå- got vitt, som låg bland buskarna. När han kom närmare upptäckte han att' det var hopsnodda delar av under- kläder. Han funderade inte på hur de hade kunnat komma dit, men när han såg dem fick han en annan idé. Trasorna skulle han använda som fågelskrämma. Han började genast veckla upp byltet och märkte då att det var linne, som egent- ligen var alldeles för fint att använda a Ole 'v = Jag medarbetar nu Permanent varje vecka som alla tiders seriefigur I det läsvärda Högaktningsfullt SAP fed 20 TEENIK för ALLA till en fågelskrämma om det inte varit sönderrivet på flera ställen. Framemot klockan elva ingick medde- lande till Lidinghausen att lantpolisen ingenting påträffat, och strax efter lan- dade Hegemiller likaledes utan att ha sett något av sin raket. — Då gömmer sig den sabla inrätt- ningen i alla fall i en skog någonstans, sade Lidinghausen till Grabbe. — Vi måste söka systematiskt. Vad Grabbe svarade hörde han inte ty han hade re- dan småsvärjande lagt på luren. et är möjligt, att chefingenjören inte Di stängt fönstret kvickt nog när Hegemäller första gången anmälde att raketen var försvunnen och då orden ”stulen” och ”bortrövad” hade undslup- pit honom. Från avdelning till avdel- ning och från det ena laboratoriet till det andra spred sig ryktet och antog allt större proportioner. När det hade kom- mit till Thiessens avdelning, där dr Stiegel och Saraku just höllo på med att förbättra en tusen hästkrafters strål- turbin, kunde det redan förmäla, att det var utländska spioner, som hade brutit sig in och lagt sig till med raketen samt obehindrat lyckats komma över gränsen. Ett bud som lämnade posten i Thies- sens avdelning, uppehöll sig längre än nödvändigt och hade något att viska i örat på laboratorievaktmästaren. N ågon annan skulle kanske inte lagt märke där- till, men Villari gjorde det och flyttade sig närmare för att söka uppsnappa nå- got av vad de hade att säga. Denna mor- gon hade han kommit till arbetet upp- rörd och sliten av tvivel. Det var med möda han kunde ta på sig en likgiltig min cch varje ögonblick var han beredd på att det kunde komma larm från nå- got håll. Den spänning han befann sig i var olidlig. Raketen måste man ju ha saknat för länge sedan, och utan tvivel måste ver- kets egen polis ha underrättats och vid- tagit sina anstalter. Vid varje blick, som träffade honom och varje ord man sade till honom, måste han ta sig i akt så att han inte förrådde sin skuld. För hundra- de gången önskade han, att han aldrig inlåtit sig på äventyret . . . och nu stod de där båda och viskade, och, som han inbillade sig, kastande forskande blickar på honom. Kunde man ha kommit ho- nom på spåren? H an ansträngde hörseln och tyckte att han uppfångade sådana brottstycken som ”polisen alarmerad”, ”omgivningar- na -kring Gorla undersökas”... ”dr He- miller på väg med flygmaskin . . .” När han hörde detta glömde han näs- tan att andas. Från en flygmaskin kun-