. Porträtt av Carl Daniel Ekman på 1860-talet. fö regndisig dag — en typisk höst- dag i London — närmare- bestämt den 19 oktober 1934 lämnade en förhyrd buss Londons City med en samling svenska och engelska herrar i jaquette och hög hatt. En särskild vagn, som medförde en ståtlig samling kransar, prunkade i höstens vackraste blomfär- ger. Vi lämnade London och for genom förstad efter förstad, som vi tyckte i all oändlighet. Långt om länge nådde vi vår mål, en lantlig, stilla kyrko- gård i Northfleet invid Themsen. Vi hade samlats där för att i främmande land hedra minnet av en svensk man och för att på hans grav avtäcka en minnessten av svart svensk granit. I jämnt trettio år hade graven legat där utan sten och utan att de förbipasse- rande hade en aning om «vems stoft, som vilade där. Och dock — där vilar en av vårt lands främsta pionjärer på ingenjörskonstens och industriens fält, Carl Daniel Ekman, den man som först i världen lyckades att i industriell drift använda sulfitmetoden vid framställ- ning av cellulosa. Många tal som höllos; 12 TEKNIK för ALLA och ÄVENTYR Tntendent Ilorsien Alikin ibordättar om berömd felen se er gåvo honom all rättvisa och en senkom- men hyllning för hans betydelsefulla arbete, men det som grep mig mest var de enkla ord, en arbetare, som varit i Ekmans tjänst under hans Englands- tid, sade till mig efter högtidligheterna. Han sade: ”In the first place Mr Ek- man was a gentleman”. Den verksamma delen av Carl Daniel Ekmans liv inföll under 1870—380- och 90-talen. Det var då han fick se fram- gången av sitt banbrytande forskarar- bete, och det var då - han hade möjlig- heter att bygga fabriker i olika länder och sätta i gång industriell tillverkning av den för pappersframställning så be- tydelsefulla sulfitmassan, som numera spelar så stor roll i Sveriges industri- ella liv, men — det var också under denna tid, han fick känna på uppfin- narens hårda öde, då patenttvister för- bittrade hans tillvaro, då motgångar och svårigheter på alla sätt mötte ho- nom, till dess att han gick bort, utan att ha kunnat bärga någon lön för mödan. Snart efteråt var han också glömd utanför en liten krets, som förstod be- tydelsen av hans gärning. Hans liv som uppfinnare och industriman och som människa är i mångt och mycket karak- teristiskt för de öden och äventyr, som falla på uppfinnarens lott. Det livet är i de flesta fall ingen dans på rosor. Den berömde industrimannen och kon- struktören Eugen Langen, grundaren av den stora motorfabriken Deutz utan- för Köln, formulerade sin livserfaren- het så här: ”Uppfinn ständigt och jämt, men bliv för all del icke någon uppfinnare. Sök Din lycka i arbetet, annars svälta Dina barn!” Det ligger säkert mycken bitter erfarenhet bakom de orden, och nära nog de flesta större uppfinnare skulle kunna ha fällt dem. Men varför håller man då på med uppfinnandet och varför tar man icke OC jå uppfinnar e. varning av vad som har skett andra? Det är nog så, att den som är ett tek- niskt geni eller endast begåvats med en aning därav, han ger sig icke på att lösa svåra och invecklade tekniska pro- blem i första hand med tanke på att tjäna pengar och för den egna nyttans skull. Läser man levnadsbeskrivningar över svenska och utländska forskare och uppfinnare så finner man snart, att deras arbete närmast är att jämföra de så med ett konstnärligt skapande, Carl Daniel Ekmans grav på kyrkogår- den vid Northfleet med den av Svenska Cellulosaföreningen den 19 oktober 1934 resta minnesstenen.