TfA:s följetong:

TIDMASKINEN

En äventyrsroman av H. G. WELLS

</img>

Sammandrag av det föregående:

En engelsk vetenskapsman, för korthetens
skull kallad Tidfararen, har lyckats
konstruera en egendomlig maskin, med vilken han
efter behag kan förflytta sig framåt eller
tillbaka i tiden. Han demonstrerar en modell av
maskinen för några av sina vänner, som dock
alla ställa sig mycket tvivlande beträffande
”tidmaskinens” möjligheter. Han beslutar sig
emellertid för att bevisa riktigheten av sina
teorier och startar en ”tidresa”. Han har just
uttröttad återkommit från en färd in i
framtiden och uppfordras av sina vänner, som
inbjudits till middag i hans hem, att berätta
om sina märkvärdiga upplevelser. Han hade
med maskinens hjälp förflyttat sig ett par
hundra år in i framtiden och beskriver hur
degenererat och småväxt människosläktet
blivit genom frånvaro av någon kamp för
tillvaron. Han upptäcker till sin förskräckelse,
att tidmaskinen försvunnit! Dessutom
upptäcker han, att underjorden är genomdragen
med tunnlar i vilka ett ännu mer
degenererat, ljusskyggt släkte fär utföra arbetet
åt ytbefolkningen.

(Forts. från föreg. nummer.)

Sedermera kom jag att sätta dessa
brunnar i förbindelse med höga torn,
som stodo här och där på sluttningarna,
ty över dem syntes en sådan dallring i
luften, som man kan se över en solstekt
sandstrand. Genom att lägga det ena
till det andra drog jag slutligen den
slutsatsen, att det måste finnas ett
vidsträckt underjordiskt ventilationssystem,
vars ändamål jag emellertid inte kunde
fatta.

Till en början trodde jag att det hade
något att göra med renhållningen, vilket
låg nära till hands att misstänka, men
där hade jag alldeles fel!

Nu måste jag bekänna, att jag under
min vistelse här i den verkliga framtiden
lärde känna mycket litet om
avloppsledningar och trummor eller om
transportmedel och dylikt. I en del av de
fantasier om det kommande Utopien, som
jag läst, har det förekommit en massa
detaljer om byggnader och sociala
inrättningar m. m. Men ehuru det är lätt
att fantisera ihop sådant, äro de svåra
att påträffa i verkligheten, särskilt på
det ställe, där jag nu befann mig. Tänk
er hur en afrikansk neger skulle
beskriva London när han kom hem, om
han aldrig sett det förut! Vad skulle
han kunna veta om järnvägsbolag,
sociala rörelser, om telefon- och
telegraftrådar, om expressbyråer och
postförskott etc.? Och ändå skulle vi gärna
velat stå honom till tjänst med alla
upplysningar han önskat.

Och även om han själv begrep det,
hur mycket skulle han kunna förklara
för sina landsmän och bliva trodd?
Betänk då hur litet det är som skiljer en
neger och en vit man åt i jämförelse
med det gap som existerade mellan mig
och dessa varelser från den gyllene
tidsåldern! Jag var medveten om mycket
som i osynlig måtto bidrog till mitt
välbefinnande, men med undantag av ett
allmänt intryck av en automatiskt
arbetande organisation, är jag rädd att jag
har mycket litet att berätta för er.

Vad begravningsväsendet beträffar, så
syntes inga spår av krematorier eller
gravar. Men jag tänkte, att det kanske
fanns sådana på ställen, där jag inte
hade varit. Jag funderade mycket över
detta, men jag var ändå mer förvånad
över att det inte fanns några gamla
eller hjälplösa människor här.

Jag måste bekänna, att min
tillfredsställelse med mina första teorier om en
automatiskt verkande civilisation och en
degenererad mänsklighet inte varade
länge. Men något annat kunde jag inte
fundera ut.

Låt mig förklara mina svårigheter. De
många palatsen, som jag hade
undersökt, voro helt simpelt stora boningshus,
stora matsalar och sovrum och jag såg
aldrig till några maskiner eller
apparater av något slag. Och likväl voro
människorna klädda i fina tyger, som
tydligen ej kunde vara outslitliga, och
ehuru deras sandaler ej voro utsirade,
voro de av ganska komplicerat
metallarbete. Någonstans måste ju dessa
saker ha tillverkats, men hos de små
människorna syntes inga spår av hantverk
av något slag. Där funnos inga butiker,
inga verkstäder och inga tecken på att
något importerades. De tillbringade
hela sin tid med att leka, bada i floden,
kurtisera varandra litet barnsligt, äta
frukt och sova. Jag kunde inte begripa,
hur allt kunde hållas i gång.

Men för att återgå till tidmaskinen.
På något sätt — jag vet inte hur —
hade maskinen förts in i sfinxens
ihåliga sockel. Varför? Om det gällt
livet, hade jag inte kunnat fundera ut
det. Och de vattenlösa brunnarna och
de dallrande luftpelarna? Jag vet inte
hur jag skall beskriva mina känslor.
Antag, att ni skulle träffa på inskriptioner
på god engelska och, blandade med
dessa, andra på ett fullkomligt okänt
språk! Nåväl, på detta sätt kände jag
mig på tredje dagen av mitt besök i
världen av år 802,701!

Den dagen förvärvade jag också på
sätt och vis en vän. Det tillgick på det
sättet, att medan jag satt och såg på
hur några av de små människorna
badade i en grund vik, en av dem fick
kramp och började driva med
strömmen. Denna var ganska stark i mitten,
fast inte starkare än att en ordinär
simmare skulle ha klarat sig. Det kan
därför ge er en föreställning om dessa
varelser, när jag säger, att ingen gjorde
minsta försök att rädda den ömkligt
ropande lilla varelsen, som höll på att
drunkna mitt för ögonen på dem.

När jag förstod detta, kastade jag
hastigt av mig kläderna, vadade till ett
ställe litet längre ned, fick tag i den
lilla stackarn och bar henne i land.
Sedan jag gnidit hennes lemmar litet
grand, kom hon snart till sig, och jag
kunde med tillfredsställelse märka, att
hon var pigg och kry innan jag lämnade