henne. Jag hade fått en så låg tanke om hennes släkte, att jag inte väntade mig någon tacksamhet från henne. Men häri misstog jag mig. Detta hände på morgonen. På eftermiddagen mötte jag henne — jag antar, att det var en hon — när jag återvände till gräsplanen efter en exkursion i omnejden. Hon mottog mig med glädjerop och gav mig en stor girlang av blommor, som hon tydligen bundit enkom för min räkning. Jag kände mig verkligen rörd, ty det är nog inte utan att jag känt mig ensam. I alla händelser gjorde jag mitt bästa för att visa min tacksamhet för gåvan. Snart sutto vi tillsammans på en liten stenbänk och pratade med varandra, huvudsakligen med tillhjälp av leenden. Den lilla varelsens vänlighet rörde mig på samma sätt som ett barns tillgivenhet skulle gjort. Vi gåvo varandra blommor, och när hon kysste mina händer, gjorde jag detsamma med hennes. Sedan försökte jag tala med henne och kom underfund med, att hennes namn var Weena, vilket jag tyckte passade henne, fast jag inte visste, vad det betydde. Så började en egendomlig vänskap, som varade en vecka och slutade — som jag sedan skall berätta för er. Hon var precis som ett barn och ville ständigt vara i min närhet. Hon försökte följa mig vart jag gick, och på mitt nästa strövtåg gjorde det mig riktigt ont, när hon inte orkade följa med utan jag måste lämna henne efter mig, trots att hon bönfallande ropade efter mig. Jag hade ju så mycket annat att tänka på, ursäktade jag mig själv med, och inte hade jag gjort denna resa in i framtiden för att hålla på med en barnslig kurtis. Men hennes sorg, när jag lämnade henne, var mycket stor och hennes förebråelser vid avskedet voro ibland så ursinniga, att hennes vänskap var lika mycket till besvär som till tröst. Men i alla fall var hon en liten tröstarinna, det måste jag bekänna. Jag trodde, att det endast var barnslig tillgivenhet, som gjorde att hon hängde mir så i hälarna, och inte förrän det var för sent, förstod jag hur plågad hon kände sig, när jag gick ifrån henne. Ty bara genom att hon på sitt vaga, barnsliga sätt visade att hon höll av mig, kände jag nästan som om jag kommit hem, var gång jag återvände till närheten av den vita sfinzen. Så fort jag kommit över kullens krön, brukade jag spana efter hennes lilla gestalt i vitt och guld. Det var av henne jag också lärde mig, att fruktan inte hade försvunnit ur världen. Hon var orädd nog i dagsljuset och hade ett kolossalt förtroende för mig. En gång när jag i min dumhet gjorde några hotande grimaser åt henne, bara skrattade hon. Men hon var rädd för mörkret, skuggorna och allt svart. Mörkret var för henne det enda farliga i världen. För det visade hon en passionerad skräck, som gjorde mig fundersam och vaksam. Jag upptäckte då bland annat, att de små människorna efter mörkrets inbrott samlades i de stora husen och sovo hoptals tillsammans. Om man kom in till dem utan ljus, sprungo de förvirrade upp. Jag såg aldrig någon av dem utomhus efter mörkrets inbrott eller någon, som låg och sov ensam. Men i alla fall var jag fortfarande alltför trögtänkt att ta varning av deras rädsla, och trots Weenas oro fortfor jag att sova för mig själv. Detta gjorde henne mycket bekymrad, men slutligen segrade hennes gamla tillgivenhet till mig, och under de fem sista nätterna av vår samvaro — den sista inberäknad — sov hon med huvudet på min arm. Men jag kommer från min berättelse, när jag börjar tala om henne. Det måste ha varit natten innan jag räddade henne som jag väcktes i dagningen. Jag hade sovit oroligt och drömt, att jag drunknade och att maneter ströko mig över ansiktet med sina mjuka tentakler. Jag spratt till i sömnen och vaknade med känslan av, att något gråaktigt djur just rusat ut ur rummet. Jag försökte somna igen, men kände mig orolig och obehaglig till mods. Det var just i morgongryningen när föremålen börja bli synliga i den gråaktiga dagern och allting verkar färglöst och med skarpa konturer men likväl overkligt. Jag steg upp och gick ned i den stora hallen samt ut på den stenbelagda gården framför palatset. Jag beslöt mig för att göra en dygd av nödvändigheten och betrakta soluppgången. Månen höll just på att gå ned, och det bleknande månskenet blandade sig med den första gryningen till en spöklik halvdager. Buskarna voro kolsvarta, marken daskigt grå och himlen färglös och dyster. Och uppe på kullen tyckte jag mig se spöken. Tre olika gånger såg jag vite skepnader på sluttningen, och två gånger tyckte jag, att jag såg en ensam apliknande figur, som ganska snabbt sprang upp för sluttningen. Och slutligen såg jag en gång en skara av dem bärande på en mörk börda. De rörde sig mycket hastigt, och jag kunde inte se, vart de togo vägen. Det såg ut som om de försvunnit bland buskarna. Det var inte riktigt dager än, förstår ni, och jag kände mig så där halvvaken och ruskig som man kan göra om morgnarna, och jag trodde faktiskt inte mina ögon. När himlen började ljusna i öster och morgonrodnaden än en gång återgav världen dess klara livliga färger, undersökte jag omgivningarna på det noggrannaste. Men inte ett spår syntes av de vita figurerna. — Det måste ha varit spöken, sade jag; undrar just vilken tidrymd de kommo från. Jag kom att tänka på ett lustigt uttalande av Grant Allen. Om varje generation, som dör, efterlämnar spöken, resonerar han, så blir världen till sist överbefolkad av dem. Enligt denna teori skulle den blivit det på dessa åttahundratusen år, och därför var det ju inte underligt, om jag såg fyra i taget. Men detta skämt kunde inte lösa gåtan, och jag tänkte på de där skepnaderna hela morgonen, ända till Weenas räddning kom mig att glömma dem. På något oklart sätt satte jag dem i förbindelse med de vita djur, som jag skrämde bort under mitt första förtvivlade letande efter tidmaskinen. Men Weena var en behaglig avledare. Det var likväl bestämt, att de snart nog skulle behärska mina tankar på ett långt fasansfullare sätt. Jag vill minnas, att jag talat om, hur mycket varmare klimatet var i den gyllene tidsåldern än i vår egen tid. Jag kan inte lämna någon förklaring, varpå det berodde. Kanske solen var varmare Läroböcker Ritningar Vid självstudium erbjuda nedanstående handböcker den allra bästa hjälpen. Innehållet är instruktivt och värdefullt, samt utgör varje bok ett avslutat helt. I den förklarande texten ingår bilder, planscher och teckningar. Teckningsböckerna äro utarbetade av artisten och teckningsläraren V. Björkman. Böckerna kunna anskaffas genom närmaste bokhandel eller direkt från förlaget, Clas Ohlsson & C:o, Insjön, genom att insända nedanstående kupong. Stryk över det som ej önskas, häftad eller inbunden. Sänd mig mot postförskott följande böcker: .... ex. Konstmålning, pastellmålning, akvarellmålning, oljemålning, häft 2.35, inb. 3.25. .... ex. Landskapsteckning, häft. 2.25, inb. 3.15 .... ex. Frihandsteckning, häft. 2.35, inb. 3.25 .... ex Figur- & porträtteckning, häft. 2.35, inb. 3.35. .... ex. Tuschteckning, häftad 1.85. .... ex. Lärobok i textning, häft. 2.25. .... ex. Möbelmålning med färgplanscher, häft. 1.75. .... st. Radioritning till en-rörs batteriapparat 0.50. .... st. Radioritning till två-rörs batteriapparat, 1.4 volts rör, 0.75. .... st. Radioritning till tre-rörs batteriapparat, 1.4 volts rör, 1.25. .... ex. 100-sidig katalog över ritningar, handböcker, radiodelar, grammofondelar, verktyg, leksaker, artistmateriel, fotoart., experimentart. m. m. gratis. Namn: ..... Adress: .....