- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 3. 17 jan. 1941 /
11

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidmaskinen. En äventyrsroman, av H. G. Wells - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

henne. Jag hade fått en så låg tanke
om hennes släkte, att jag inte väntade
mig någon tacksamhet från henne. Men
häri misstog jag mig.

Detta hände på morgonen. På
eftermiddagen mötte jag henne — jag antar,
att det var en hon — när jag återvände
till gräsplanen efter en exkursion i
omnejden. Hon mottog mig med glädjerop
och gav mig en stor girlang av blommor,
som hon tydligen bundit enkom för min
räkning. Jag kände mig verkligen rörd,
ty det är nog inte utan att jag känt mig
ensam. I alla händelser gjorde jag mitt
bästa för att visa min tacksamhet för
gåvan.

Snart sutto vi tillsammans på en liten
stenbänk och pratade med varandra,
huvudsakligen med tillhjälp av leenden.
Den lilla varelsens vänlighet rörde mig
på samma sätt som ett barns
tillgivenhet skulle gjort. Vi gåvo varandra
blommor, och när hon kysste mina händer,
gjorde jag detsamma med hennes. Sedan
försökte jag tala med henne och kom
underfund med, att hennes namn var
Weena, vilket jag tyckte passade henne, fast
jag inte visste, vad det betydde. Så
började en egendomlig vänskap, som varade
en vecka och slutade — som jag sedan
skall berätta för er.

Hon var precis som ett barn och ville
ständigt vara i min närhet. Hon försökte
följa mig vart jag gick, och på mitt
nästa strövtåg gjorde det mig riktigt ont,
när hon inte orkade följa med utan jag
måste lämna henne efter mig, trots att
hon bönfallande ropade efter mig. Jag
hade ju så mycket annat att tänka på,
ursäktade jag mig själv med, och inte
hade jag gjort denna resa in i framtiden
för att hålla på med en barnslig kurtis.

Men hennes sorg, när jag lämnade
henne, var mycket stor och hennes
förebråelser vid avskedet voro ibland så
ursinniga, att hennes vänskap var lika
mycket till besvär som till tröst. Men i
alla fall var hon en liten tröstarinna, det
måste jag bekänna. Jag trodde, att det
endast var barnslig tillgivenhet, som
gjorde att hon hängde mir så i hälarna,
och inte förrän det var för sent, förstod
jag hur plågad hon kände sig, när jag
gick ifrån henne. Ty bara genom att
hon på sitt vaga, barnsliga sätt visade
att hon höll av mig, kände jag nästan
som om jag kommit hem, var gång jag
återvände till närheten av den vita
sfinzen. Så fort jag kommit över
kullens krön, brukade jag spana efter
hennes lilla gestalt i vitt och guld.

Det var av henne jag också lärde mig,
att fruktan inte hade försvunnit ur
världen. Hon var orädd nog i dagsljuset
och hade ett kolossalt förtroende för
mig. En gång när jag i min dumhet
gjorde några hotande grimaser åt
henne, bara skrattade hon. Men hon var
rädd för mörkret, skuggorna och allt
svart. Mörkret var för henne det enda
farliga i världen. För det visade hon en
passionerad skräck, som gjorde mig
fundersam och vaksam. Jag upptäckte då
bland annat, att de små människorna
efter mörkrets inbrott samlades i de stora
husen och sovo hoptals tillsammans. Om
man kom in till dem utan ljus, sprungo
de förvirrade upp. Jag såg aldrig någon
av dem utomhus efter mörkrets inbrott
eller någon, som låg och sov ensam. Men
i alla fall var jag fortfarande alltför
trögtänkt att ta varning av deras
rädsla, och trots Weenas oro fortfor jag att
sova för mig själv.

Detta gjorde henne mycket bekymrad,
men slutligen segrade hennes gamla
tillgivenhet till mig, och under de fem sista
nätterna av vår samvaro — den sista
inberäknad — sov hon med huvudet på
min arm.

Men jag kommer från min berättelse,
när jag börjar tala om henne.

Det måste ha varit natten innan jag
räddade henne som jag väcktes i
dagningen. Jag hade sovit oroligt och drömt,
att jag drunknade och att maneter
ströko mig över ansiktet med sina mjuka
tentakler. Jag spratt till i sömnen och
vaknade med känslan av, att något
gråaktigt djur just rusat ut ur rummet. Jag
försökte somna igen, men kände mig
orolig och obehaglig till mods.

Det var just i morgongryningen när
föremålen börja bli synliga i den
gråaktiga dagern och allting verkar
färglöst och med skarpa konturer men
likväl overkligt.

Jag steg upp och gick ned i den stora
hallen samt ut på den stenbelagda
gården framför palatset. Jag beslöt mig för
att göra en dygd av nödvändigheten och
betrakta soluppgången.

Månen höll just på att gå ned, och det
bleknande månskenet blandade sig med
den första gryningen till en spöklik
halvdager. Buskarna voro kolsvarta,
marken daskigt grå och himlen färglös
och dyster. Och uppe på kullen tyckte
jag mig se spöken. Tre olika gånger såg
jag vite skepnader på sluttningen, och
två gånger tyckte jag, att jag såg en
ensam apliknande figur, som ganska
snabbt sprang upp för sluttningen. Och
slutligen såg jag en gång en skara av
dem bärande på en mörk börda. De
rörde sig mycket hastigt, och jag kunde inte
se, vart de togo vägen. Det såg ut som
om de försvunnit bland buskarna. Det
var inte riktigt dager än, förstår ni, och
jag kände mig så där halvvaken och
ruskig som man kan göra om morgnarna,
och jag trodde faktiskt inte mina ögon.

När himlen började ljusna i öster och
morgonrodnaden än en gång återgav
världen dess klara livliga färger,
undersökte jag omgivningarna på det
noggrannaste. Men inte ett spår syntes av
de vita figurerna.

— Det måste ha varit spöken, sade
jag; undrar just vilken tidrymd de
kommo från. Jag kom att tänka på ett
lustigt uttalande av Grant Allen. Om
varje generation, som dör, efterlämnar
spöken, resonerar han, så blir världen till
sist överbefolkad av dem. Enligt denna
teori skulle den blivit det på dessa
åttahundratusen år, och därför var det ju
inte underligt, om jag såg fyra i taget.
Men detta skämt kunde inte lösa gåtan,
och jag tänkte på de där skepnaderna
hela morgonen, ända till Weenas
räddning kom mig att glömma dem. På
något oklart sätt satte jag dem i
förbindelse med de vita djur, som jag
skrämde bort under mitt första förtvivlade
letande efter tidmaskinen.

Men Weena var en behaglig avledare.
Det var likväl bestämt, att de snart
nog skulle behärska mina tankar på ett
långt fasansfullare sätt.

Jag vill minnas, att jag talat om, hur
mycket varmare klimatet var i den
gyllene tidsåldern än i vår egen tid. Jag
kan inte lämna någon förklaring, varpå
det berodde. Kanske solen var varmare

Läroböcker
Ritningar


Vid självstudium erbjuda nedanstående
handböcker den allra bästa hjälpen.
Innehållet är instruktivt och
värdefullt, samt utgör varje bok ett
avslutat helt. I den förklarande texten
ingår bilder, planscher och teckningar.
Teckningsböckerna äro utarbetade av
artisten och teckningsläraren V.
Björkman. Böckerna kunna anskaffas
genom närmaste bokhandel eller direkt
från förlaget, Clas Ohlsson & C:o,
Insjön,
genom att insända nedanstående
kupong. Stryk över det som ej
önskas, häftad eller inbunden.

Sänd mig mot postförskott följande
böcker:

.... ex. Konstmålning, pastellmålning,
akvarellmålning, oljemålning,
häft 2.35, inb. 3.25.

.... ex. Landskapsteckning, häft. 2.25,
inb. 3.15

.... ex. Frihandsteckning, häft. 2.35,
inb. 3.25

.... ex Figur- & porträtteckning,
häft. 2.35, inb. 3.35.

.... ex. Tuschteckning, häftad 1.85.

.... ex. Lärobok i textning, häft. 2.25.

.... ex. Möbelmålning med
färgplanscher, häft. 1.75.

.... st. Radioritning till en-rörs
batteriapparat 0.50.

.... st. Radioritning till två-rörs
batteriapparat, 1.4 volts rör, 0.75.

.... st. Radioritning till tre-rörs
batteriapparat, 1.4 volts rör, 1.25.

.... ex. 100-sidig katalog över
ritningar, handböcker, radiodelar,
grammofondelar, verktyg,
leksaker, artistmateriel, fotoart.,
experimentart. m. m. gratis.

Namn: .....

Adress: .....

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:12 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-3/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free