HR TfA:s följetong Sammandrag av det föregående. Tyska vetenskapsmän ha vid atomspjälk- ningsförsök upptäckt ett nytt strålningsämne, som besitter de mest fantastiska egenskaper. Av diverse anledningar kommer upptäckten till några italienares kännedom, och två japa- ner, som arbeta i tyskarnas laboratorium lyc- kas få med sig en skärva av den mystiska strålningsmetallen till Japan, där de fortsätta experimenten med stor intensitet. Tyskarna fortsätta sina experiment, och en av dem kon- struerar en raket, varmed man tror sig kunna uppnå fantastiska höjder och hastigheter. Även japanerna ha gjort goda framsteg vid sina experiment. Så småningom enas man om samarbete, och såväl japaner som italienare sändas till Gorla-verken för att fortsätta ex- perimenten. En natt försvinner den av tys- karna byggda raketen. Villari, italienaren, ämnar utforska den närmare. Han företar en nattlig flygfärd men lyckas inte landa på sam- ma ställe, varifrån han startat. Mysteriet med raketens försvinnande vållar tyskarna stort huvudbry, men inom kort ha de konstruerat en ny raket, med vilken nya försök göras. Emellertid ha japanerna hunnit ännu längre med sina experiment. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Äntligen tycktes vännen Hegemil- ler ha tagit sitt förnuft till fånga, tänk- te han medan landskapet där nere tog hans uppmärksamhet i anspråk. Redan lågo husen i Gorla som leksaker i en bygglåda under honom. Gårdar och byar lågo som utströdda av en jättehand här och där mellan åkrar och ängar. Nu kunde han i det blånande fjärran svagt utskilja kammen på de höga bergen och hade svårt att slita blicken från den omväxlande utsikten. Och likväl hade det varit bättre att han tagit en titt på mätinstrumenten i stället för på landskapet utanför, ty en 18 TEKNIK för ALLA liten men icke oviktig detalj hade där- igenom undgått hans uppmärksamhet. Genom den av Hegemiäller valda inställ- ningen av drivytorna ökades raketens hastighet endast obetydligt, men öknin- gen fortskred ständigt. Till en början hade den knappt varit snabbare än en spårvagns, när den går från en håll- plats, men efter en minut for den redan genom luften med en hastighet av hund- ra meter i sekunden. Medan Grabbe höll på med att betrak- ta landskapet och Hegemiller stod vid sina spakar, hade Saraku släppt ut an- tennen som höll dem i förbindelse med radiostationen. Torrstationen kom in och dess apparat började ticka. Saraku läste på den lö- pande pappersremsan: ”KI1I. 2.17. Hur går flygningen. Var äro ni?” Ovillkorligen gingo hans blickar till klockan på väggen. Det stämde — en- dast några minuter hade de varit på väg. ”Var äro ni?” Han tittade på höjdmätaren och kunde knappt tro sina ögon. Visaren visade tolv kilometer och innan Saraku tagit blicken från den, ha- de den klättrat upp ytterligare en kilo- meter. Verkets station hade nu ställt in sig på mottagning och han började knac- ka: ”Allt väl hittills. Vi befinna oss på 13 kilometers höjd”, vilket han om en sekund ändrade till 14 kilometer. Han lät nyckeln vila och ställde in apparaten på mottagning. Hans hjärna ville inte fatta, vad hans ögon såg på mätinstru- menten på väggen. Vilken rasande van- vettig flykt! Redan visade höjdmätaren på tjugo kilometer. Han tänkte just säga något, när Grabbe vände sig om och