TA:s följetong (Forts. fr. föreg. n:r.) Det var ingen lätt uppgift att hissa ombord raketen. Från tre av lastbom- marna måste de tjocka trossarna firas ut och läggas om raketkroppen. Sedan måste de tre däckswinscharna arbeta samtidigt och lika fort, men icke desto mindre bågnade masterna under den tunga lasten. Det var spännande mi- nuter innan den väldiga raketen låg på ångarens däck. Det fanns ingen svetsapparat ombord och därför gingo matroserna löst på raketen med mejslar och hammare. Marzano, som stod och tittade in ge- nom en av ventilerna sade: — Mannen där inne har kommit till liv igen och sitter nu och ser sig om. Detta sporrade matroserna att arbeta till det yttersta, och till sist hade de lyc- kats hugga ett hål, stort nog för Guerresi att krypa igenom, tätt följd av Marzano. Det fanns bara en man i raketen. Han levde visserligen men var illa däran och alltjämt halvt avsvimmad. De lyfte ut honom och förde honom till Guerresis hytt, där han bäddades ner och på nytt förlorade medvetandet. Ångaren hade ingen läkare ombord utan nödig läkarvård utövades av kap- tenen, som resonerade som så: Mannen är en yankee, och för dem är whisky alltid den bästa medicinen, I enlighet härmed gned han panna och tinningar 18 TEKNIK för ALLA med whisky och gav mannen en ordent- lig klunk att dricka. Resultatet lät inte vänta på sig. Efter en stund slog man- nen upp ögonen och frågade något på engelska, som Guerresi lyckligtvis för- stod. — Ni är ombord på en italiensk ånga- re och er maskin ha vi också räddat — den ligger uppe på däck. Så småningom blev mannens tillstånd bättre, varför Guerresi kunde börja ut- fråga honom. Han fick då veta, att det var dr Lees assistent Joe Brown han hade framför sig och fick även veta de tre andras öden. et var en upprörande och tragisk historia som Guerresi bit för bit fick ur sin patient. Full av tillförsikt hade dr Lee startat med sina tre följe- Vis- slagare och i början gick allt bra. serligen var maskinens drivkraft icke på långt när så stark som den som drev de tyska och japanska raketerna, men efter tre dagars flygning nådde de sitt mål och Lee kunde börja landningen. Redan förut hade dr Lee givit sina följeslagare noggranna instruktioner hur de skulle gå tillväga. Det skulle alltid finnas två man i raketen, under det att de båda andra, iklädda särskilt för ändamålet konstruerade rymdkosty- mer, skulle lämna den genom en luft- sluss och bege sig på upptäcktsfärd. Luftslussen var nödvändig, emedan det inte finns någon atmosfär på månen. När man kom ur raketen, befann man sig således i ett lufttomt rum. Även rymddräkterna voro konstruerade med hänsyn härtill. Till det yttre liknade de