visserligen dykardräkter, men materialet de voro gjorda av kunde motstå ett inre tryck av en atmosfär, så att rymdfarar- na även utanför raketen kunde andas liksom på jorden. In i detalj hade dr Lee således sörjt synnerligen väl för allt. Han gjorde emellertid det felet att landa i närheten av månens ekvator i stället för vid en av polerna. Vid eka- torn flyttade sig gränsen mellan ljus och skugga, således hetta och köld, myc- ket snabbt. Han landade i det skuggiga området, ungefär två kilometer från ljusgränsen och beslöt sig för att genast ge sig ut med Perkins på rekognoscering under det att Johnson och Brown stan- nade kvar i maskinen. Det var ännu fullkomligt mörkt när Lee och Perkins lämnade raketen var- för de måste lysa sig med en kraftig ficklampa. Ganska länge kunde Brown och John- son se skenet från lampan men slutligen försvann det. Efter ungefär fem mi- nuter började bergskammarna i samma riktning som Lee och Perkins gått bli belysta och plötsligen strålade de i fullt solljus. Det dröjde icke länge förrän ljusgränsen hade flyttat sig till raketen och passerat densamma. I det skarpa ljuset kunde de båda i raketen kvarlämnade även se sina kam- rater, men vad de sågo förskräckte dem på det högsta. Dr Lee och Perkins hade nämligen störtat ner för en cirka hundra meter hög klippavsats och lågo orörliga på den klippiga marken. Hur det hela hade gått till, vet man ej, men det lig- ger nära till hands att förmoda, att den på månen rådande ringa tyngdkraften var skulden till olyckan. Även inne i raketen märkte Johnson och Brown hur osäkert de rörde sig emedan tyngdkraf- ten på månen endast är sjättedelen så stark som på jorden. De hade klart för sig att de förolyc- kade måste få hjälp så fort som möjligt, ty temperaturen började redan på grund av solens strålning att stiga även inne i raketen. Men som endast en av dem fick läm- na raketen, drogo de lott om vem som skulle gå. Det blev Johnson, och han iklädde sig skyndsamt rymddräkten och slussade sig ut i det fria. Förberedel- serna hade likväl tagit bort dyrbar tid, och när han lämnade raketen, hade het- tan därinne redan blivit outhärdlig. Med spänning följde Brown den andres väg, och trots lägets allvar måste han småle över dennes groteska rörelser. Han tog manshöga språng och gjorde långa hopp över klyftorna samt använ- de hela sin muskelkraft utan att tänka på, att hans kropp bara vägde en sjätte- del så mycket som på jorden. Brown kunde se honom springande närma sig stället där de förolyckade lågo, under det att han själv svettades ur alla porer; inne i raketen hade hettan redan blivit tropisk, En blick på termometern sade honom att det redan var över femtio grader varmt och att kvicksilverpelaren var på väg mot sextio. Men då fick han plötsligen se något, som kom hans hjärta att stanna. Ty tätt intill Lee och Perkins började Johnson att ragla liksom en drucken, störtade sedan till marken och blev liggande bredvid de andra. Vad hade inträffat? Hade Johnson dukat under för den brännande hettan, som måste vara mycket värre än inne i raketen? Brown hade inte tid att grubb- la länge häröver, ty han kände hur han själv började mattas: Han hade endast en tanke: Bort från denna helvetiska hetta! Med uppbjudande av sina sista krafter lyckades han åter sätta raketen i gång och styra den mot den skuggiga zonen. - Efter cirka tjugo kilometer kom maskinen in i skuggan och först då kän- de Brown att hettan gav med sig. Han hade inte en torr tråd på sin kropp när han åter landade maskinen. Dricksvattnet i behållaren var ljumt, men han slukade det begärligt för att stilla sin törst och kände hur krafterna långsamt återvände. Nu började han åter kunna tänka redigt, men resultatet av hans funderingar var icke uppmunt- rande. De tre andra voro utan tvivel döda. Vad skulle han nu göra? Genast återvända ensam till jorden? Men hur skulle han kunna förklara, att han kom ensam tillbaka? Han måste bärga de döda kropparna och taga dem med sig tillbaka. Men hur skulle han bära sig åt? Att återvända till det belysta om- rådet hade varit rena galenskapen. Efter långt funderande såg han bara en möj- lighet, nämligen att vänta tjugoåtta da- gar då ljusförhållandena skulle vara de samma som nu. När han kommit så långt i sina funderingar hade ljusgrän- sen redan ryckt närmare och tvingade honom att för andra gången stiga upp och flytta sig in i skuggområdet. Bärga de döda och taga med sig deras kroppar! Liksom med järnklor hade dessa tankar gripit tag i honom. Men att under tjugoåtta dagar vara ensam här på månen och ständigt vara tvungen att fly undan den förföljande hettan! - Skulle raketens drivkraft räcka så länge eller fanns det något sätt att förkorta tiden? Ja, det fanns en möjlighet, in- såg Brown, nämligen att han gav sig iväg till andra kanten av skuggan. På så sätt skulle han kunna komma till olycksplatsen på endast fjorton dagar. Han beslöt sig för att göra så och med en djärv flygning överfor han den obe- lysta delen och landade vid dess gräns. Läget hade därigenom förändrats men mycket bättre var det icke. Om det för- ut gällde att fly för det annalkande lju- set och hettan så måste han nu i stäl- let vara på sin vakt mot det ständigt på- trängande mörkret och den dödliga köl- den. Ännu genomfors han av en rys- ning, när han tänkte på de dagar han genomlevt. När kapten Guerresi lockade ur honom denna del av hans historia, kunde Brown inte återhålla tårarna. Det var bara hans oböjliga vilja att få tag i sina döda kararater som gjort att den ensamme mannen: kunde uthärda detta lidande. Han tyckte sig redan vara nära sitt mål och räknade ut, att den framför honom ilande ljusgränsen om ungefär fem timmar skulle ha uppnått olycks- platsen och tänkte på hur oändligt svårt det skulle bli att återfinna platsen, när något inträffade som kastade alla hans planer över ända. Raketens drivkraft tycktes nämligen vara nästan slut. Dr Lees radioaktiva ämne förlorade mycket fortare sin kraft än de i Gorla och To- Praktisk utbildning under fyra och sex månader i motorkännedom börjar den 8 sept. och 27 okt. 1941. Genom praktiskt arbete gives elev fullödig grundutbildning som reparatör. Undervisning i gengasdrift och montering samt reparation av gengas- aggregat. Skolan har bl. a. fullständig reparations- verkstad och särskilda demonstrationsav- delningar i svetsning, motorkunskap och elektrisk utrustning. Elev utför förekom- mande reparationsarbeten av automobiler Montör- och Motor- REPARATÖRSKURS SKÖVDE PRAKTISKA SKOLA Kungsgatan 1, Skövde 21. Tel. Skövde 1249, Hjo 316. och motorer av skilda märken under led- ning av ansvarig fackutbildad personal. Svetsning, svarvning, filning, härdning liksom smidesarbeten och borrslipning. Till kurserna hör, om så önskas, utbild- ning till chaufför. C:a 600 timmars praktisk undervisning, c:a 100 tim. teoretisk utbildning (motorteori, bokföring, räkning). Kvinnliga elever kunna i begränsat antal vinna inträde i en beredskapskurs. Prospekt och upplysnin- gar sändas mot två porton. = TEKNIK för ALLA 19