Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SR erövrar rymden, av Hans Dominik - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visserligen dykardräkter, men materialet
de voro gjorda av kunde motstå ett inre
tryck av en atmosfär, så att rymdfarar-
na även utanför raketen kunde andas
liksom på jorden. In i detalj hade dr
Lee således sörjt synnerligen väl för
allt.
Han gjorde emellertid det felet att
landa i närheten av månens ekvator i
stället för vid en av polerna. Vid eka-
torn flyttade sig gränsen mellan ljus
och skugga, således hetta och köld, myc-
ket snabbt. Han landade i det skuggiga
området, ungefär två kilometer från
ljusgränsen och beslöt sig för att genast
ge sig ut med Perkins på rekognoscering
under det att Johnson och Brown stan-
nade kvar i maskinen.
Det var ännu fullkomligt mörkt när
Lee och Perkins lämnade raketen var-
för de måste lysa sig med en kraftig
ficklampa.
Ganska länge kunde Brown och John-
son se skenet från lampan men slutligen
försvann det. Efter ungefär fem mi-
nuter började bergskammarna i samma
riktning som Lee och Perkins gått bli
belysta och plötsligen strålade de i fullt
solljus. Det dröjde icke länge förrän
ljusgränsen hade flyttat sig till raketen
och passerat densamma.
I det skarpa ljuset kunde de båda i
raketen kvarlämnade även se sina kam-
rater, men vad de sågo förskräckte dem
på det högsta. Dr Lee och Perkins hade
nämligen störtat ner för en cirka hundra
meter hög klippavsats och lågo orörliga
på den klippiga marken. Hur det hela
hade gått till, vet man ej, men det lig-
ger nära till hands att förmoda, att den
på månen rådande ringa tyngdkraften
var skulden till olyckan. Även inne i
raketen märkte Johnson och Brown hur
osäkert de rörde sig emedan tyngdkraf-
ten på månen endast är sjättedelen så
stark som på jorden.
De hade klart för sig att de förolyc-
kade måste få hjälp så fort som möjligt,
ty temperaturen började redan på grund
av solens strålning att stiga även inne
i raketen.
Men som endast en av dem fick läm-
na raketen, drogo de lott om vem som
skulle gå. Det blev Johnson, och han
iklädde sig skyndsamt rymddräkten och
slussade sig ut i det fria. Förberedel-
serna hade likväl tagit bort dyrbar tid,
och när han lämnade raketen, hade het-
tan därinne redan blivit outhärdlig.
Med spänning följde Brown den andres
väg, och trots lägets allvar måste han
småle över dennes groteska rörelser.
Han tog manshöga språng och gjorde
långa hopp över klyftorna samt använ-
de hela sin muskelkraft utan att tänka
på, att hans kropp bara vägde en sjätte-
del så mycket som på jorden. Brown
kunde se honom springande närma sig
stället där de förolyckade lågo, under
det att han själv svettades ur alla porer;
inne i raketen hade hettan redan blivit
tropisk, En blick på termometern sade
honom att det redan var över femtio
grader varmt och att kvicksilverpelaren
var på väg mot sextio. Men då fick
han plötsligen se något, som kom hans
hjärta att stanna. Ty tätt intill Lee
och Perkins började Johnson att ragla
liksom en drucken, störtade sedan till
marken och blev liggande bredvid de
andra.
Vad hade inträffat? Hade Johnson
dukat under för den brännande hettan,
som måste vara mycket värre än inne i
raketen? Brown hade inte tid att grubb-
la länge häröver, ty han kände hur han
själv började mattas: Han hade endast
en tanke: Bort från denna helvetiska
hetta! Med uppbjudande av sina sista
krafter lyckades han åter sätta raketen
i gång och styra den mot den skuggiga
zonen. - Efter cirka tjugo kilometer kom
maskinen in i skuggan och först då kän-
de Brown att hettan gav med sig.
Han hade inte en torr tråd på sin
kropp när han åter landade maskinen.
Dricksvattnet i behållaren var ljumt,
men han slukade det begärligt för att
stilla sin törst och kände hur krafterna
långsamt återvände. Nu började han
åter kunna tänka redigt, men resultatet
av hans funderingar var icke uppmunt-
rande. De tre andra voro utan tvivel
döda. Vad skulle han nu göra? Genast
återvända ensam till jorden? Men hur
skulle han kunna förklara, att han kom
ensam tillbaka? Han måste bärga de
döda kropparna och taga dem med sig
tillbaka. Men hur skulle han bära sig
åt? Att återvända till det belysta om-
rådet hade varit rena galenskapen. Efter
långt funderande såg han bara en möj-
lighet, nämligen att vänta tjugoåtta da-
gar då ljusförhållandena skulle vara de
samma som nu. När han kommit så
långt i sina funderingar hade ljusgrän-
sen redan ryckt närmare och tvingade
honom att för andra gången stiga upp
och flytta sig in i skuggområdet.
Bärga de döda och taga med sig deras
kroppar! Liksom med järnklor hade
dessa tankar gripit tag i honom. Men
att under tjugoåtta dagar vara ensam
här på månen och ständigt vara tvungen
att fly undan den förföljande hettan! -
Skulle raketens drivkraft räcka så länge
eller fanns det något sätt att förkorta
tiden? Ja, det fanns en möjlighet, in-
såg Brown, nämligen att han gav sig
iväg till andra kanten av skuggan. På
så sätt skulle han kunna komma till
olycksplatsen på endast fjorton dagar.
Han beslöt sig för att göra så och med
en djärv flygning överfor han den obe-
lysta delen och landade vid dess gräns.
Läget hade därigenom förändrats men
mycket bättre var det icke. Om det för-
ut gällde att fly för det annalkande lju-
set och hettan så måste han nu i stäl-
let vara på sin vakt mot det ständigt på-
trängande mörkret och den dödliga köl-
den. Ännu genomfors han av en rys-
ning, när han tänkte på de dagar han
genomlevt.
När kapten Guerresi lockade ur honom
denna del av hans historia, kunde Brown
inte återhålla tårarna. Det var bara
hans oböjliga vilja att få tag i sina döda
kararater som gjort att den ensamme
mannen: kunde uthärda detta lidande.
Han tyckte sig redan vara nära sitt
mål och räknade ut, att den framför
honom ilande ljusgränsen om ungefär
fem timmar skulle ha uppnått olycks-
platsen och tänkte på hur oändligt svårt
det skulle bli att återfinna platsen, när
något inträffade som kastade alla hans
planer över ända. Raketens drivkraft
tycktes nämligen vara nästan slut. Dr
Lees radioaktiva ämne förlorade mycket
fortare sin kraft än de i Gorla och To-
Praktisk utbildning under fyra och sex
månader i motorkännedom börjar den 8
sept. och 27 okt. 1941. Genom praktiskt
arbete gives elev fullödig grundutbildning
som reparatör. Undervisning i gengasdrift
och montering samt reparation av gengas-
aggregat.
Skolan har bl. a. fullständig reparations-
verkstad och särskilda demonstrationsav-
delningar i svetsning, motorkunskap och
elektrisk utrustning. Elev utför förekom-
mande reparationsarbeten av automobiler
Montör- och Motor-
REPARATÖRSKURS
SKÖVDE PRAKTISKA SKOLA
Kungsgatan 1, Skövde 21. Tel. Skövde 1249, Hjo 316.
och motorer av skilda märken under led-
ning av ansvarig fackutbildad personal.
Svetsning, svarvning, filning, härdning
liksom smidesarbeten och borrslipning.
Till kurserna hör, om så önskas, utbild-
ning till chaufför.
C:a 600 timmars praktisk undervisning, c:a
100 tim. teoretisk utbildning (motorteori,
bokföring, räkning). Kvinnliga elever
kunna i begränsat antal vinna inträde i en
beredskapskurs. Prospekt och upplysnin-
gar sändas mot två porton.
=
TEKNIK för ALLA 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>