Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Foto-exponeringsmätare. Hur de tillverkas och hur de arbeta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F BfU-ocponernssnön
[Fotoexponeringsmätaren är varken en
leksak eller resultatet av ett omoget
experiment, utan utgör ett verkligt pre-
cisionsinstrument, representerande nära
100 års vetenskaplig utveckling.
Mycket har skrivits om fotoexpone-
ringsmätarens användning, medan i
stället synnerligen liten uppmärksamhet
ägnats dess konstruktion och framställ-
ning. Tre vetenskapliga upptäckter lig-
ga till grund för dess utveckling. År
1839 fann en fransk vetenskapsman,
Edmond Becquerel, att den avgivna ef-
fekten från en voltacell ökades, om lju-
set fick falla på dess platinabeklädda
elektroder. 34 år senare fann telegra-
fisten Willoughby Smith, som då arbe-
tade på Azorerna, att ett av hans in-
strument, vilket innehöll selen, ändrade
22 TEKNIK för ALLA
Hur de tillverkas
och hur de arbeta.
sitt elektriska motstånd, då ljus föll på
instrumentet. År 1887 slutligen fann
Heinrich Hertz, en tysk vetenskapsman,
att elektriskt laddade partiklar, elektro-
ner, skjötos bort från vissa ämnen, då
dessa belystes med ultravioletta strålar.
Men icke förr än år 1930 fanns i
marknaden något ljusmätande instru-
ment. Detta år började nämligen i den
tyska marknaden säljas en ljuskänslig
cell, som dock visade sig vara ganska
ostabil.
Är 1928 blev Edward F. Weston, di-
rektör för det bolag, som bär hans namn,
intresserad för byggandet av ett instru-
ment, som kunde mäta ljusets intensi-
tet. Han gjorde noggranna undersök-
ningar av alla kända ljuskänsliga ma-
terial, och med hjälp av sin ingenjörs-
stab fann han, att selencellen var det
rätta materialet med hänsyn till nog-
grannhet och stabilitet. År 1931 på-
börjades tillverkningen av fotoexpone-
ringsmätaren.
General Electric igångsatte även ex-
periment, som resulterade i att en
selencell kombinerades med ett instru-
ment. I första hand användes detta in-
strument för uppmätning av allmänbelys-
ningar. Är 1937 utvecklade detta bolag
en fotoexponeringsmätare för fotogra-
fer.
åde Weston och General Electric till-
lämpa således samma princip, då bå-
da ha selencellen som viktigaste faktor.
Om emellertid selen ensamt användes i
denna ljuskänsliga cell, blev den lätt
oeffektiv på grund av dess känslighet
för väderleksförhållanden och för starkt
ljus, som exempelvis solljus. Det var
därför nödvändigt att finna ett medel
för avhjälpande av dessa olägenheter.
Båda firmorna konstruera cellerna så,
att selenet först lägges på en ke-
miskt behandlad basplatta av järn eller
stål. Weston använder därvid som bas-
platta en rund tallrik, medan General
Electrie’s cell har en rektangulär form.
I båda fallen täckes selenet med ett
tunt lager av ledande metaller, vilkas
sammansättning är en fabrikshemlighet,
men dock bland annat innehålla guld och
platina. Detta lager är så tunt, att man
kan kalla det molekylärt. Egendomligt
nog är denna beläggning genomskinlig
trots att den är gjord av metall.
När cellen är tillverkad, utsättes den
för prov under de svåraste förhållanden.
Den provas vid den högsta och den läg-
sta ljusnivån och måste därvid utsända
det erforderliga antalet elektroner. För
cellerna föreskrives en hel serie prov,
inkluderande undersökningar av cellens
förmåga att tåla starkt solljus och oli-
ka väderleksförhållanden under en tid
av flera år. Då en cell slutligen visat
sig vara felfri, sändes den till hopsätt-
ningsrummet för inbyggnad i ett instru-
ment. ;
Inga batterier dölja sig i instrumen-
tet, eftersom inga dylika erfordras. Det
SES
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
