autografer; märkliga voro nog flera, men märkligast dock turken Halil Ef- fendis, som skrev från höger till vänster med arabiska kråkfötter, och löjtnant Mochiharas, som uppifrån och ned på japanskt sätt tecknade sitt namn. Efter den lilla flottiljens återkomst till staden blev det baluns i stadshotel- lets ”festivitetsvåning”. De främmande gästerna agerade värdar. Balen öppna- des av Sir Andrew Clarke och kapten- skan Nordenfelt, och sedan fortsatte ruljansen i ett, och det blev uppsluppet och sent och nästan lika hett som i den Nordenfeltska ubåten. ”Själva huvudexperimentet” med den- na skulle företas på fredag, varmed uppvisningen skulle vara till ända. All- deles riktigt — det började med ett nytt missöde. Under den mödosamma uppeld- ningen natten före uppvisningen fick maskinisten sin ena arm klämd i maski- nerit och blev oförmögen att tjänstgöra. Garrett hade intet annat val än att för- söka klara sig ensam med eldaren och själv sköta både roder och maskin. ”Fö- reställningen” började på slaget två, då båten dök och var ”spårlöst försvun- nen” under 312 å 4 minuter, varpå den åter visade sig ett stycke från det stäl- le, där den gått ned. Detta upprepades sju gånger, men de följande gångerna ”stannade han ej nere $å länge...” Ett absolut sista dopp, och båten kom åter upp i vattenlinjen. Kapten Garrett tu- tade med ångvisslan lyfte av ostkupan och viftade glatt med sitt plommonstop mot det på ”Edda” församlade sällska- pet. Ett rungande hurra för ubåtskapte- nen blev svaret från ”Edda”. Därmed var uppvisningen slut. De högt spända förväntningarna hade just inte infriats. Visserligen hade ubåten visat, att den kunde navigera i ytläge — men dyka? Grekland — Nordenfelts första kund. tt i undervattensläge hålla båten vågrätt var en omöjlighet — den svängde ständigt som en gungbräda, och så snart ytterluckan var stängd, blev temperaturen inne i fartyget outhärd- lig. Vid gång i övervattensläge gjorde skrovets cigarrform, att båten grävde ned sig med förskeppet och överspolades av minsta sjö. Trots alla dessa brister lyckades Nordenfelt påföljande år av- yttra båten till Grekland. Detta lär ha lyckats tack vare den beryktade greken Basil Zaharoffs förmedling. Efter denna sin förstling byggde Nor- denfelt i rask takt ytterligare tre ubå- tar men inte på Kungsholmen utan på ett varv i Barrow-in-Furness i mnord- västra England. Eftersom Nordenfelt aldrig brytt sig om den gamla goda se- den att döpa sina båtar — kanske av : den anledningen, att de byggdes på spe- kulation — får man efter bästa för- måga reda sig med en kronologisk num- rering. Nordenfelts andra och tredje ubåtar voro varandra lika och höllo 160 ton. De sågo ut som blåvalar med en skorsten och två fempipiga kulsprutor på ryggen och buro två ”torpedos” ovanpå själva nosen. Sedan Grekland lagt sig till med en ubåt — Nordenfelts etta — ville Turkiet, som levde på spänd fot med sin granne, ha två. Nordenfelt skyndade att avsända Garrett till Konstantinopel med de sönderplockade båtarna. Sedan dessa på ort och ställe åter bultats ihop, bör- jade sommaren 1887 ubåtsproven ute på Gyllene Hornet och Marmarasjön i när- varo av en skara turkiska militärer. I övervattensläge navigerade fartygen utan mankemang och voro lätta att Så här såg, enligt Ny Illustrerad Tidning, Nordenfelts första u-båt ut i sitt wrsprungliga skick. Lägg bl. a. märke till den hopskjutbara skorstenen. 6 TEKNIK för ALLA manövrera, men med dykningsegenska- perna var det sannerligen illa ställt. Att i undervattensläge hålla båten vågrätt mer än en halv minut i sträck stod inte i mänsklig makt. Om blott en man tog några steg inne i båten, rusade strax allt vatten i panna, ångackumulator och ballasttankar åt samma håll och valen dök plötsligt huvudstupa eller baklänges mot botten, medan besättningsmännen rutschade om varandra utför det flyende golvet. Då man en gång försöksvis avsköt en torped, reste sig ubåten rätt upp på stjärten och dök käpprakt mot havs- botten — med aktern före! Efter detta fingo ”torpedosen” stanna i land. Så till vida var det en ovanligt sympatisk ubåt. En annan gång då farkosten, halvt nedsänkt och knappt synlig över vatten- brynet, låg med öppen lucka och skval- pade i Marmarasjön, passerade plötsligt en ångare tätt förbi den och började med sina väldiga hjul skyffla in en hel syndaflod ned i båten, som delvis vat- tenfylldes och sjönk. Garrett hann emel- lertid i sista ögonblicket slå igen ytter- luckan; en kvicktänkt besättningsman rusade till pumpen och började länsa ballasttankarna — och så var man räd- dad för den gången. Alla dessa missöden till trots hade de turkiska officerarna fattat sådan kärlek till den nya leksaken, att de ge- nomdrevo båtarnas inköp, men någon lätt sak blev det förvisso inte att få den ytterligt misstänksamme sultanen Abd-ul-Hamid att ur den magra stats- kassan räkna upp det nödiga antalet guruscher. De inköpta ubåtarna kommo f. ö. aldrig till någon användning. De stannade i Konstantinopel, rostade ned och plockades småningom sönder av skrottjuvar. Nordenfelts ”4” gjorde 15 knop. TU ppmuntrad av den goda åtgången på sina ubåtar fattade nu Norden- felt beslutet att en gång för alla slå ett stort slag för sin uppfinning och sträck- te år 1887 i Barrow-in-Furness kölen till en verkligt imponerande bjässe, som med sina 250 ton verkade jättelik i jäm- förelse med sina grekiska och turkiska bröder. Skrovet hade blivit långsmalt och smäckert, nästan som hos våra mo- derna ubåtar, till vilka ”Nordenfelts 4” . närmade sig även i fråga om storlek. Fartyget var världens första ubåt med inbyggda torpedtuber: två stycken i för- stäven varslade om kommande tider, då ubåtsstävarna skulle bli lika fulla med hål som en schweizerost. Fartyget hade en besättning på nio man och hyste inombords 1.300 ånghästar, som kunde, när de släpptes lösa, skena i väg över havet med 15 knops fart. Moderniserad i detaljer var emellertid denna ubåt byggd på samma grundprin- ciper som sina föregångare och hade sina föregångares samtliga fel. Att na- vigera med den under vatten var lika (Forts. å. sid. 23.)