Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svergies första u-båt, av Sam Mark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
autografer; märkliga voro nog flera,
men märkligast dock turken Halil Ef-
fendis, som skrev från höger till vänster
med arabiska kråkfötter, och löjtnant
Mochiharas, som uppifrån och ned på
japanskt sätt tecknade sitt namn.
Efter den lilla flottiljens återkomst
till staden blev det baluns i stadshotel-
lets ”festivitetsvåning”. De främmande
gästerna agerade värdar. Balen öppna-
des av Sir Andrew Clarke och kapten-
skan Nordenfelt, och sedan fortsatte
ruljansen i ett, och det blev uppsluppet
och sent och nästan lika hett som i den
Nordenfeltska ubåten.
”Själva huvudexperimentet” med den-
na skulle företas på fredag, varmed
uppvisningen skulle vara till ända. All-
deles riktigt — det började med ett nytt
missöde. Under den mödosamma uppeld-
ningen natten före uppvisningen fick
maskinisten sin ena arm klämd i maski-
nerit och blev oförmögen att tjänstgöra.
Garrett hade intet annat val än att för-
söka klara sig ensam med eldaren och
själv sköta både roder och maskin. ”Fö-
reställningen” började på slaget två, då
båten dök och var ”spårlöst försvun-
nen” under 312 å 4 minuter, varpå den
åter visade sig ett stycke från det stäl-
le, där den gått ned. Detta upprepades
sju gånger, men de följande gångerna
”stannade han ej nere $å länge...” Ett
absolut sista dopp, och båten kom åter
upp i vattenlinjen. Kapten Garrett tu-
tade med ångvisslan lyfte av ostkupan
och viftade glatt med sitt plommonstop
mot det på ”Edda” församlade sällska-
pet. Ett rungande hurra för ubåtskapte-
nen blev svaret från ”Edda”.
Därmed var uppvisningen slut. De
högt spända förväntningarna hade just
inte infriats. Visserligen hade ubåten
visat, att den kunde navigera i ytläge
— men dyka?
Grekland — Nordenfelts
första kund.
tt i undervattensläge hålla båten
vågrätt var en omöjlighet — den
svängde ständigt som en gungbräda,
och så snart ytterluckan var stängd, blev
temperaturen inne i fartyget outhärd-
lig. Vid gång i övervattensläge gjorde
skrovets cigarrform, att båten grävde
ned sig med förskeppet och överspolades
av minsta sjö. Trots alla dessa brister
lyckades Nordenfelt påföljande år av-
yttra båten till Grekland. Detta lär ha
lyckats tack vare den beryktade greken
Basil Zaharoffs förmedling.
Efter denna sin förstling byggde Nor-
denfelt i rask takt ytterligare tre ubå-
tar men inte på Kungsholmen utan på
ett varv i Barrow-in-Furness i mnord-
västra England. Eftersom Nordenfelt
aldrig brytt sig om den gamla goda se-
den att döpa sina båtar — kanske av :
den anledningen, att de byggdes på spe-
kulation — får man efter bästa för-
måga reda sig med en kronologisk num-
rering.
Nordenfelts andra och tredje ubåtar
voro varandra lika och höllo 160 ton. De
sågo ut som blåvalar med en skorsten
och två fempipiga kulsprutor på ryggen
och buro två ”torpedos” ovanpå själva
nosen. Sedan Grekland lagt sig till med
en ubåt — Nordenfelts etta — ville
Turkiet, som levde på spänd fot med sin
granne, ha två. Nordenfelt skyndade att
avsända Garrett till Konstantinopel med
de sönderplockade båtarna. Sedan dessa
på ort och ställe åter bultats ihop, bör-
jade sommaren 1887 ubåtsproven ute på
Gyllene Hornet och Marmarasjön i när-
varo av en skara turkiska militärer. I
övervattensläge navigerade fartygen
utan mankemang och voro lätta att
Så här såg, enligt Ny Illustrerad Tidning, Nordenfelts första u-båt ut i sitt
wrsprungliga skick. Lägg bl. a. märke till den hopskjutbara skorstenen.
6 TEKNIK för ALLA
manövrera, men med dykningsegenska-
perna var det sannerligen illa ställt. Att
i undervattensläge hålla båten vågrätt
mer än en halv minut i sträck stod inte
i mänsklig makt. Om blott en man tog
några steg inne i båten, rusade strax
allt vatten i panna, ångackumulator och
ballasttankar åt samma håll och valen
dök plötsligt huvudstupa eller baklänges
mot botten, medan besättningsmännen
rutschade om varandra utför det flyende
golvet.
Då man en gång försöksvis avsköt
en torped, reste sig ubåten rätt upp på
stjärten och dök käpprakt mot havs-
botten — med aktern före! Efter detta
fingo ”torpedosen” stanna i land. Så
till vida var det en ovanligt sympatisk
ubåt.
En annan gång då farkosten, halvt
nedsänkt och knappt synlig över vatten-
brynet, låg med öppen lucka och skval-
pade i Marmarasjön, passerade plötsligt
en ångare tätt förbi den och började
med sina väldiga hjul skyffla in en hel
syndaflod ned i båten, som delvis vat-
tenfylldes och sjönk. Garrett hann emel-
lertid i sista ögonblicket slå igen ytter-
luckan; en kvicktänkt besättningsman
rusade till pumpen och började länsa
ballasttankarna — och så var man räd-
dad för den gången.
Alla dessa missöden till trots hade
de turkiska officerarna fattat sådan
kärlek till den nya leksaken, att de ge-
nomdrevo båtarnas inköp, men någon
lätt sak blev det förvisso inte att få
den ytterligt misstänksamme sultanen
Abd-ul-Hamid att ur den magra stats-
kassan räkna upp det nödiga antalet
guruscher. De inköpta ubåtarna kommo
f. ö. aldrig till någon användning. De
stannade i Konstantinopel, rostade ned
och plockades småningom sönder av
skrottjuvar.
Nordenfelts ”4” gjorde
15 knop.
TU ppmuntrad av den goda åtgången
på sina ubåtar fattade nu Norden-
felt beslutet att en gång för alla slå ett
stort slag för sin uppfinning och sträck-
te år 1887 i Barrow-in-Furness kölen
till en verkligt imponerande bjässe, som
med sina 250 ton verkade jättelik i jäm-
förelse med sina grekiska och turkiska
bröder. Skrovet hade blivit långsmalt
och smäckert, nästan som hos våra mo-
derna ubåtar, till vilka ”Nordenfelts 4”
. närmade sig även i fråga om storlek.
Fartyget var världens första ubåt med
inbyggda torpedtuber: två stycken i för-
stäven varslade om kommande tider, då
ubåtsstävarna skulle bli lika fulla med
hål som en schweizerost. Fartyget hade
en besättning på nio man och hyste
inombords 1.300 ånghästar, som kunde,
när de släpptes lösa, skena i väg över
havet med 15 knops fart.
Moderniserad i detaljer var emellertid
denna ubåt byggd på samma grundprin-
ciper som sina föregångare och hade
sina föregångares samtliga fel. Att na-
vigera med den under vatten var lika
(Forts. å. sid. 23.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>