ficerarna ombord lättade på förmidda- gen ankar och gick ut i Sundet, och kort därpå anlände, eskorterad av dan- ska krigsfartyg, drottningens av Eng- land gamla ”ångjakt” ”Osborne”, stä- vande under både ånga och segel, bol- mande med skorstenen, skvalpande med väldiga skovelhjul, med Union Jack va- jande från bogsprötet och Englands lejonbeströdda kungsflagga stolt smäl- lande i vinden i stormastens topp. Det var Brittiska imperiets outtrött- liga ”handelsresande”, dåvarande prin- sen av Wales, sedermera Edvard VII, som var ute och rörde på sig i svenska farvatten. Även hans danskfödda fru, prinsessan Alexandra med pappa, mam- ma och syskon: Kristian IX, drottning Louise och prins Valdemar av Danmark med flera furstligheter hade följt med ombord på ”Osborne” för att beskåda det Nordenfeltska fenomenet. På ”Edda” mannades rå, och det sparades givetvis inte på leve- och hurrarop och salut- skott. Djupdykning i Öresund. Under tiden hade det egentliga upp- hovet till all denna uppståndelse som ett annat valkadaver släpats ut till uppvisningsplatsen av ångslupen ”Svea”. Stunden var kommen för den ”hypo- nautiska apparaten” att göra rätt för sig. Det började illa. Bogserlinan hade råkat skada horisontalrodren på far- tygets för, och utbåten var följaktligen ur stånd att manövrera under vatten. Man fick nöja sig med att åse, hur det ”fullständigt = hermetiskt” = tillslutna åbäket under ett par timmars tid gick fram och tillbaka förbi fartygen sväng- ande omkring ”Osborne” i full fart och hur det då och då dök på stället. När ostkupan med kaptenens huvud syntes över vattnet, bröto sig vågorna högt däremot, och då båten sjönk till havs- bottnen på fem famnars djup, ”visade sig på allas ansikten ett intresse som närmade sig ängslan”. Efter drygt tre timmars svettdrivande uppvisning åter- vände ubåten ”med egen ångkraft” till Landskrona, där det kosmopolitiska sällskapet snart satt bänkat på stads- hotellet vid ett dignande svenskt smör- gåsbord med många karaffer och skå- lar. Nordenfelt bjöd den stora dagen till ära. Som man förstår blev det animerat. Programmet för onsdagen upptog en längre färd från Landskrona till Hel- singör och Hälsingborg för att prova ubåtens marschfart i övervattensläge. Klockan halv ett, sedan Nordenfelt och de främmande officerarna samlats på ”Edda”, begav sig den lilla flottiljen mot nya äventyr. Ubåten gick i vatten- brynet med sluten lucka och gjorde 8 knops fart. Ingen rök syntes från ”odjuret”, vilket målat som det var i blågrå färg var t.o.m. på ganska nära håll svårt att upptäcka. Dagens olycks- tillbud lät emellertid inte vänta på sig: Garrett hade fått infallet att visa vad hans skuta dög till och sänkte den till havsbottnen. Men det skulle han aldrig ha gjort. Bottnen visade sig vara full av tång och havsväxter, som snärjde sig in i propellern och höllo båten fån- gen i sina sega garn. Garrett kände till sin fasa, att fartyget satt säkert fast- tjudrat vid Öresunds botten. Först efter en lång stunds stånkande, backande och ryckande lyckades äntligen ' stålhajen slita loss herbariet från sin stjärt och tumla upp till ytan. Uppvisning med säll- samt mellanspel. TU båtens sällsamma förehavaden följ- des med storögd nyfikenhet av kri- garna på ”Edda”. Det var ett högst in- ternationellt liv, som rörde sig här om- bord på det lilla, smäckra, splitternya fartyget. Engelska talades mest ombord, mer eller mindre med hjälp av åtbör- der, men för övrigt surrade i luften så många sällsamma läten, att besättnin- gen ibland trodde sig vara stadd på jordenruntkryssning. En av de svenska officerarna samlade <Tfrämlingarnas En teckning ur Ny Illustrerad Tidning för den 17 oktober 1885 visande Nordenfelts u-båt under uppvisningen för ett högst internationellt och utvalt sällskap den 22 september samma år. TEKNIK för ALLA 5