AXELDRITT En överskådlig redogörelse över Ska Svsttm (ot teftoeverlormmnig och ola cf v-enretedInsear or axlar FE Fig. 1. Tre drivanordningar för bakaxlar. = Till vänster: Styv bakaxel. Större utrymme behövs för att kardanaxeln skall få tillräckligt spelrum. Därför är karosseriets golv ofta försett med en urhålkning. Hela axeln saknar fjädring. I mitten: Svängaxel. Varje axelhalva kan här svänga kring axeldrevets mittpunkt oberoende av den andra. Bakaxelhuset kan sättas fast vid karos- seriet, och därför finnes här inga ofjädrade massor. Här kan karosseriets golv förläggas låg. Till höger: ledad bakaxel. Även här är bakaxelhuset fastsatt vid karosseriet, varigenom golvei kan förläggas lågt. Fr Sn SA ODER kan icke som ångmaskinen sättas igång endast genom att man vrider en ång- ventil resp. gasreglage, lika litet som man direkt kan överföra kraften till fordonets drivhjul. När man strä- var efter att konstruera ekonomiska motorer, som ha förhållandevis liten cylindervolym. men trots detta ha hög effektivitet, måste motorerna givas ganska höga hastigheter, vilka omöjligen kunna helt överföras på drivhjulen. Oavsett detta behöver man ofta vid låg körhastighet, t. ex. vid starten eller uppför backar mycket kraft. Den allmänna reduktionen av motorns omloppstal till ett (utom i få undantagsfall) oförän- derligt förhållande sker genom drivaxeln, under det att växlarna tjäna till att man även vid låg hastighet kan erhålla nödig kraft från motorn. Hos små och smalspåriga fordon, som icke äro för- Fig. 2. Till vänster: Axeldrev med koniska kugghjul med böjda kuggar. förlängningen av det drivande kugghijulets axel tallrikshjulets axel. Axeldrevet med hypoidskurna kuggar har utvecklats från det vanliga koniska kugghjulet. När kugghjulen äro hypoidskurna, ligger det dri- vande kugghijulets axel icke i linje med talirikshjulets axel utan ett gott stycke lägre. Vid denna konstruktion skär TEKNIK för ALLA 13