Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sällsamma fakta om värme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ee
Detta glödande inferno, där vatten-
droppar faktiskt explodera och där
sten och alla slags mineral smälta som
vax, erbjuder emellertid vissa svårighe-
ter, om man önskar stänga in det inom
ett begränsat område, så att det kan
studeras närmare. Ty vad kan egent-
ligen motstå en sådan hetta.
Vi veta numera, att ingenting kan
motstå den i längden, men vi ha upp-
täckt, att vissa kiselföreningar kunna
uthärda den ganska länge. Sådana ki-
selföreningar användas numera till att
fodra elektriska ugnar invärtes.
Dessa för jordiska förhållanden fan-
tastiska temperaturer äro emellertid att
förlikna vid svala västanfläktar i jäm-
förelse med den hetta, som utvecklas i
naturens kosmiska smältugnar, stjär-
norna. Mätningar av temperaturen på
solens yta sluta på över 6.000”. Dessa
siffror säga oss egentligen ingenting —
de bli meningslösa just på grund av
bristen på jämförelseobjekt.
Solens yta är en virvlande häxkittel
av gaser. Explosioner inträffa oävbru-
tet och slunga bankar av heta gaser
ända till 350.000 km ut i rymden. Ett
stycke järn, som plötsligt infördes i en
sådan temperatur, skulle övergå från
flytande till gasformigt tillstånd så
hastigt, att intervallen inte skulle mär-
kas.
Hur obegriplig siffran 6.000” än må
förefalla, är den dock relativt låg när
den ställes vid sidan av de temperatu-
rer, som beräknats existera inuti solen,
t. ex. vid dess mittpunkt. Direkta mät-
ningar av denna temperatur har visser-
ligen icke kunnat göras, men den kan
beräknas av faktorer, som vi kunna mä-
ta och fastställa.
Vi veta, att starkt tryck alstrar vär-
me, och då vi känna solens diameter,
kan man uppskatta värmegraderna i
dess inre. Vissa iakttagelser, som kun-
na göras på jorden, tillåta oss att upp-
nå en hög grad av säkerhet i dessa be-
räkningar. Vi finna ju nämligen att
temperaturen stiger oavbrutet, när vi
från jordytan tränga ned i jordskorpan.
Temperaturen i solens inre är om-
kring 18.000” Celsius. Ju större en
himlakropp är, desto högre är dess inre
temperatur. Detta beror helt enkelt på
trycket inåt. Solen är 1 miljon gånger
större än jorden, och följaktligen måste
dess inre ”eld” glöda många gånger he-
tare.
För att ändå få en föreställning om
vad temperaturer av denna storleks-
ordning betyda, kunna vi göra ett tan-
keexperiment.. Låt oss anta, att vi pla-
cerade en knappnål på toppen av radio-
masten vid Spånga. Vi anta vidare, att
nålen hade en temperatur av 18.000?,
alltså samma temperatur, som beräk-
nats för solens inre. Den hetta, som
utstrålades av denna lilla knappnål
skulle vara så enorm, att den skulle
formligen steka folk, som vågade sig ut
på gatorna i Göteborg eller Östersund.
Kanske detta lilla fantasiexperiment
kan bidraga att konkretisera för oss,
vad verkligt höga temperaturer vill sä-
gal!
Forna tiders naturforskare betrakta-
de värmen som ett slags fluidum, som
på något mystiskt sätt rann från ett
föremål till ett annat. Detta var en
relativt primitiv uppfattning, och ehu-
ru den stämde väl överens med vissa
välkända fakta, erbjöd den icke alls nå-
gon = tillfredsställande förklaring på
andra företeelser.
I dag betrakta vi värmen som allt an-
nat än något mystiskt ämne i flytande
Deltag i TfA:s
FOT O-
TAVLING
500– kr. i pris
form. Vi placera den i samma kategori
som ljus- -och radiovågorna. Den är,
kort sagt, ett slags strålning som ge-
nomtränger tomrummet mellan materie-
partiklarna. Vid närmare undersökning
visar den sig också ha en påtaglig släkt-
skap med både radio- och ljusvågorna.
Alla dessa slag av strålning ha näm-
ligen vissa gemensamma karakteristika.
Skillnaden ligger enbart i våglängden.
Skillnaden mellan en radiovåg, en ljud-
våg och en värmevåg är uteslutande en
fråga om storleksordningen.
Radiovågor genereras och utsändas
av elektriska gnistor och av urladdnin-
garna i radiorör, vilkas karaktär icke
är helt klarlagd. Dessa vågor variera
starkt i fråga om våglängd. En del äro
korta, andra äro mycket långa — ända
upp till flera kilometer.
Om vi kunde fortsätta att pressa sam-
man dessa” radiovågor till allt mindre
och mindre längd, skulle något mycket
märkvärdigt inträffa. Till slut skulle
radiosändaren i stället för radiovågor
börja utsända värme, precis som en ra-
diator. Vi skulle omärkligt ha över-
skridit gränsen mellan radions och vär-
mens ”spektra”.
Våra kroppar äro på ena eller andra
sättet känsliga för de flesta vågrörel-
serna utanför radiovågornas del av
spektrum. Vi kunna känna värmevå-
gorna, emedan de stimulera nerverna i
vår hud och övriga vävnader.
Om ni någonsin sett solljuset ström-
ma in genom ett fönster i ett f. ö. mörkt
rum, har ni säkert lagt märke till små
lysande partiklar, som flutit omkring i
luften. Dessa partiklar äro utomor-
dentligt små och finnas alltid i atmo-
sfären i tallösa milliarder. Om det in-
te vore. för dem skulle ingenting hindra
oss att se klart på långa avstånd. De
hindra emellertid i hög grad de små
ljusvågornas passage genom <Jlånga
sträckor av atmosfären, så att ljuset
sprides och försvagas.
Så förhåller det sig däremot icke med
de infraröda vågorna. De äro mycket
längre än ljusvågorna och svepa förbi
de små dammpartiklarna utan att nämn-
värt störas av dem. De små partiklar-
na förmå inte ens reflektera de infra-
röda vågorna och vrida dem ur deras
rörelseriktning.
Det är härpå det beror, att fotogra-
fier, som på långt avstånd tagits med
hjälp av infraröda strålar, äro så skar-
pa och klara; sådana bilder kunna ta-
gas på avstånd av hundratals kilometer.
Kameror för sådana bilder använda
film, som behandlats med speciella äm-
nen, och allt ljus, som tränger genom
linsen, passerar vissa filteranordningar,
som hejda de synliga strålarna och en-
dast släppa igenom de infraröda.
Redan för över hundra år sedan upp-
täckte en forskare vid namn Seebeck,
att elektrisk ström i avsevärda kvan-
titeter alstras, om en fog av två olika
metaller uppvärmes i en låga. Om nå-
gon av TfA:s läsare skulle önska slå
sig på vetenskapligt pionjärarbete på
allvar, öppnar sig här ett lovande fält
för vidare forskningar. Världen har
länge gått och väntat på mannen, som
på ett ekonomiskt sätt kan konvertera
värme till elektricitet direkt, utan om-
vägar över turbiner el. dyl.
Varje gång energi konverteras eller
överföres från en form till en annan,
går en viss mängd av densamma för-
lorad. I detta avseende äro vi som små
barn, som «försöka hälla över vatten
från ett kärl till ett annat. Sanningen
i denna jämförelse är påfallande i frå-
ga om några av våra vanligaste kraft-
maskiner.
I förbränningsmotorn försöka vi —
f. ö. med ganska primitiva medel — att
förvandla kemisk energi till rörelseener-
(Forts. sid. 26.)
TEKNIK för ALLA 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>