ee Detta glödande inferno, där vatten- droppar faktiskt explodera och där sten och alla slags mineral smälta som vax, erbjuder emellertid vissa svårighe- ter, om man önskar stänga in det inom ett begränsat område, så att det kan studeras närmare. Ty vad kan egent- ligen motstå en sådan hetta. Vi veta numera, att ingenting kan motstå den i längden, men vi ha upp- täckt, att vissa kiselföreningar kunna uthärda den ganska länge. Sådana ki- selföreningar användas numera till att fodra elektriska ugnar invärtes. Dessa för jordiska förhållanden fan- tastiska temperaturer äro emellertid att förlikna vid svala västanfläktar i jäm- förelse med den hetta, som utvecklas i naturens kosmiska smältugnar, stjär- norna. Mätningar av temperaturen på solens yta sluta på över 6.000”. Dessa siffror säga oss egentligen ingenting — de bli meningslösa just på grund av bristen på jämförelseobjekt. Solens yta är en virvlande häxkittel av gaser. Explosioner inträffa oävbru- tet och slunga bankar av heta gaser ända till 350.000 km ut i rymden. Ett stycke järn, som plötsligt infördes i en sådan temperatur, skulle övergå från flytande till gasformigt tillstånd så hastigt, att intervallen inte skulle mär- kas. Hur obegriplig siffran 6.000” än må förefalla, är den dock relativt låg när den ställes vid sidan av de temperatu- rer, som beräknats existera inuti solen, t. ex. vid dess mittpunkt. Direkta mät- ningar av denna temperatur har visser- ligen icke kunnat göras, men den kan beräknas av faktorer, som vi kunna mä- ta och fastställa. Vi veta, att starkt tryck alstrar vär- me, och då vi känna solens diameter, kan man uppskatta värmegraderna i dess inre. Vissa iakttagelser, som kun- na göras på jorden, tillåta oss att upp- nå en hög grad av säkerhet i dessa be- räkningar. Vi finna ju nämligen att temperaturen stiger oavbrutet, när vi från jordytan tränga ned i jordskorpan. Temperaturen i solens inre är om- kring 18.000” Celsius. Ju större en himlakropp är, desto högre är dess inre temperatur. Detta beror helt enkelt på trycket inåt. Solen är 1 miljon gånger större än jorden, och följaktligen måste dess inre ”eld” glöda många gånger he- tare. För att ändå få en föreställning om vad temperaturer av denna storleks- ordning betyda, kunna vi göra ett tan- keexperiment.. Låt oss anta, att vi pla- cerade en knappnål på toppen av radio- masten vid Spånga. Vi anta vidare, att nålen hade en temperatur av 18.000?, alltså samma temperatur, som beräk- nats för solens inre. Den hetta, som utstrålades av denna lilla knappnål skulle vara så enorm, att den skulle formligen steka folk, som vågade sig ut på gatorna i Göteborg eller Östersund. Kanske detta lilla fantasiexperiment kan bidraga att konkretisera för oss, vad verkligt höga temperaturer vill sä- gal! Forna tiders naturforskare betrakta- de värmen som ett slags fluidum, som på något mystiskt sätt rann från ett föremål till ett annat. Detta var en relativt primitiv uppfattning, och ehu- ru den stämde väl överens med vissa välkända fakta, erbjöd den icke alls nå- gon = tillfredsställande förklaring på andra företeelser. I dag betrakta vi värmen som allt an- nat än något mystiskt ämne i flytande Deltag i TfA:s FOT O- TAVLING 500-- kr. i pris form. Vi placera den i samma kategori som ljus- -och radiovågorna. Den är, kort sagt, ett slags strålning som ge- nomtränger tomrummet mellan materie- partiklarna. Vid närmare undersökning visar den sig också ha en påtaglig släkt- skap med både radio- och ljusvågorna. Alla dessa slag av strålning ha näm- ligen vissa gemensamma karakteristika. Skillnaden ligger enbart i våglängden. Skillnaden mellan en radiovåg, en ljud- våg och en värmevåg är uteslutande en fråga om storleksordningen. Radiovågor genereras och utsändas av elektriska gnistor och av urladdnin- garna i radiorör, vilkas karaktär icke är helt klarlagd. Dessa vågor variera starkt i fråga om våglängd. En del äro korta, andra äro mycket långa — ända upp till flera kilometer. Om vi kunde fortsätta att pressa sam- man dessa” radiovågor till allt mindre och mindre längd, skulle något mycket märkvärdigt inträffa. Till slut skulle radiosändaren i stället för radiovågor börja utsända värme, precis som en ra- diator. Vi skulle omärkligt ha över- skridit gränsen mellan radions och vär- mens ”spektra”. Våra kroppar äro på ena eller andra sättet känsliga för de flesta vågrörel- serna utanför radiovågornas del av spektrum. Vi kunna känna värmevå- gorna, emedan de stimulera nerverna i vår hud och övriga vävnader. Om ni någonsin sett solljuset ström- ma in genom ett fönster i ett f. ö. mörkt rum, har ni säkert lagt märke till små lysande partiklar, som flutit omkring i luften. Dessa partiklar äro utomor- dentligt små och finnas alltid i atmo- sfären i tallösa milliarder. Om det in- te vore. för dem skulle ingenting hindra oss att se klart på långa avstånd. De hindra emellertid i hög grad de små ljusvågornas passage genom <Jlånga sträckor av atmosfären, så att ljuset sprides och försvagas. Så förhåller det sig däremot icke med de infraröda vågorna. De äro mycket längre än ljusvågorna och svepa förbi de små dammpartiklarna utan att nämn- värt störas av dem. De små partiklar- na förmå inte ens reflektera de infra- röda vågorna och vrida dem ur deras rörelseriktning. Det är härpå det beror, att fotogra- fier, som på långt avstånd tagits med hjälp av infraröda strålar, äro så skar- pa och klara; sådana bilder kunna ta- gas på avstånd av hundratals kilometer. Kameror för sådana bilder använda film, som behandlats med speciella äm- nen, och allt ljus, som tränger genom linsen, passerar vissa filteranordningar, som hejda de synliga strålarna och en- dast släppa igenom de infraröda. Redan för över hundra år sedan upp- täckte en forskare vid namn Seebeck, att elektrisk ström i avsevärda kvan- titeter alstras, om en fog av två olika metaller uppvärmes i en låga. Om nå- gon av TfA:s läsare skulle önska slå sig på vetenskapligt pionjärarbete på allvar, öppnar sig här ett lovande fält för vidare forskningar. Världen har länge gått och väntat på mannen, som på ett ekonomiskt sätt kan konvertera värme till elektricitet direkt, utan om- vägar över turbiner el. dyl. Varje gång energi konverteras eller överföres från en form till en annan, går en viss mängd av densamma för- lorad. I detta avseende äro vi som små barn, som «försöka hälla över vatten från ett kärl till ett annat. Sanningen i denna jämförelse är påfallande i frå- ga om några av våra vanligaste kraft- maskiner. I förbränningsmotorn försöka vi — f. ö. med ganska primitiva medel — att förvandla kemisk energi till rörelseener- (Forts. sid. 26.) TEKNIK för ALLA 15