nande cylinder. Den främsta öglan skul- le säkerligen hålla under den manöver som Hegemiller tänkte utföra och tro- ligen lägga sig fastare omkring skepps- kroppen. Men den bakre skulle sanno- likt glida av. Men då kunde det icke längre fullständigt kontrolleras av det tyska, och det var fara värt att det skul- le störta ned. i Hegemäller kunde endast tänka på en utväg och det var att draga åt den främsta trossen ännu mera och därige- nom förkorta den. På så sätt blev det endast den som skulle få känna påfrest- ningen när han lät sina strålytor verka som bromsar, och han behövde inte vara rädd för att den andra gled av. Han in- såg tydligt att detta var enda sättet, men han såg sig ingen möjlighet att sät- ta det i verket. Knappt hade han låtit japanen få veta sin plan, förrän denne svarade: — Jag mitt skepp. skall försöka göra det med Hegemillers förvåning var lätt att förstå, ty många av de tekniska fines- ser, som Hidetawa hade försett sin ma- skin med, kände han icke till. Han viss- te inte, att Hidetawa liksom förut dr Lee hade byggt in en luftsluss, som gjorde det möjligt att gå ur eller tillba- ka in i skeppen även i förtunnad luft. Han visste inte heller, att det japan- ska skeppet hade flera rymddräkter och fallskärmar ombord. Därför var det ho- nom omöjlighet att göra sig en föreställ- ning om vad Hidetawa tänkte göra. Genom hans hjärna gingo svaga re- miniscenser om japansk självuppoff- ring. Skulle kanske Hidetawas besätt- ningsmän offra sina liv för att rädda Ruggero och hans gäster? Sådana of- fer ville Hegemäller förebygga och te- legraferade denna sin åsikt till Hideta- wa, som svarade: — Det är inte frågan om några upp- offringar. Det är endast en enkel tek- nisk åtgärd. Under tiden hade det japanska skep- pet kommit allt närmare och befann sig slutligen knappt en meter därifrån. Då fick Hegemäller syn på något, som kom honom att hålla andan. På den mot det tyska skeppet vända sidan öppnades en dörr på det japanska skeppet och en fi- gur, som ungefär liknade en dykare i full utrustning, blev synlig, gjorde ett språng och försvann ur sikte. Hade den våghalsen störtat ner i avgrunden, eller: hade han lyckats få tag i den främ- re trossen? Medan Hegemiäller gjorde sig dessa frågor visade sig ytterligare en likadan figur som gjorde samma sats som den förste. Men den här gången kunde han se det tydligt, ty den andre hade djupet. — Det blev i alla fall ett dödsoffer, tänkte Hegemiöller just som en tredje figur gjorde det rysansvärda språnget och synbarligen icke missade. Ett skrapande, gnisslande ljud kom Hegemäller att lyssna. Han kunde ba- ra finna en förklaring därtill, nämligen att de båda män, som hängde därute mellan de två skeppen höllo på att för- korta den främre trossen. Han funderade just över hur de skul- le bära sig åt, när han åter fick syn på dem och märkte, att de stormhakar, som de förut haft hängande vid sidan, sak- nades. Det var tydligen på det sättet Hidetawa löst problemet — genialiskt enkelt som alla snillrika saker. Under tiden hade Hidetawas skepp kommit ännu närmare och vidröde näs- tan det tyska. Vigt försvunno de båda männen åter i luftslussen, varpå skep- pets dörr stängdes. Samtidigt kom ett annat meddelande «därifrån: — Er förfelat målet och störtat ned i främsta tross är förkortad så nu kan ni bromsa med edra strålytor. Det följde andra morsetecken och de kommo från Villari, som på det var- maste tackade för hjälpen och inte un- derlät att uttrycka sitt beklagande över att en av räddarna störtat ner. Hege- mäller hörde också i sin apparat vad Villari sade och skakade på huvudet: — Ja, medlidandet kommer inte att hjälpa den olycklige, ty kroppen måste för länge sedan vara sönderslagen med den hastighet av över en kilometer i se- kunden den hade. Vid en sådan hastig- het verkar även vatten som en fast kropp, så även om han föll i havet, må- ste han vara sönderslagen. Han tyst- nade, ty från det japanska skeppet kom svaret i form av ett meddelande: — Vi hoppas, att Joshika kan rädda sig. Antagligen har han med sin fall- skärm landat på Spaniens ostkust. Fallskärm? Hade den störtande haft med sig en fallskärm. Ja, den skulle kanske ha kunnat rädda honom PHOTOFLUX Vid fotografering inomhus är oftast artifici- ellt ljus nödvändigt för ernående av bästa möjliga resultat. I Philips ”Photoflux” har Ni en mycket god blixtlampa — det är inte bara det att Ni får god ljusstyrka, upp till 115.000 lumen/sek., den är också synnerligen behändig, den minsta lampan är inte större än att Ni bekvämt kan bära den i västfickan. PHOTOLITA För fotografering av mera permanent art är Philips ”Photolita” att föredraga. Den lampan har en livslängd på över 2 timmar, och finns i två storlekar, dels 250 W 9.000 Iumen, dels 500 W 16.000 lumen. De finnas även för- sedda med spegelreflektor, varför någon ytterligare re- flektor ej är erforderlig. bida frin PHILIPS TEKNIK för ALLA 19