ligt, utnyttja dem. De flesta levande va- relser på jorden ta naturen som den är, men människan visar en ständig strävan att ändra sin omgivning, att skapa om den på alla möjliga sätt. Mer och mer försöker människan att själv överta den skaparroll, som hon tidigare undantags- löst tillskrev en högre makt. Men naturen synes icke vara alltför benägen att prisge sina hemligheter, och i många fall har människan måst nöja sig med mer eller mindre lyckade imitatio- ner. Denna längtan att imitera är urkällan till all konst, vetenskap och-teknik. Me- dan konsten i alla tider intresserat sig framförallt för människan, har vetenska- pen mera inriktats på naturen. Den arti- ficiella människan kan således betraktas som ett slags försök till syntes av konst och vetenskap. På vad sätt och med vilka medel har då människan sökt att förverkliga denna dröm? Den primitiva människan med sin enkla fantasi nöjde sig med att endast återge den mänskliga gestalten i grovt stilise- rad form. Titta bara på våra förfäders stenbelä- ten och avgudabilder! För våra ögon kunna de ofta te sig som barnsliga karri- katyrer av släktet homo, vilket dock inte hindrade våra grottsläktingar att tillskri- va dem alla mänskliga, ja övermänskliga egenskaper. Men det dröjde inte länge förrän den kritiska förmågan hos människorna bör- jade göra sig gällande. Man upptäckte så småningom, att tidens robotgestalter saknade många väsentliga mänskliga egenskaper, som t. ex. tal- och rörelse- förmåga, och man började söka efter lämpliga medel för att avhjälpa dessa brister. För detta erfordrades en hel del 4 TEKNIK för ALLA Det lär finnas en robot i Amerika som till och med drar halsbloss. Hur han skul- le reagera för Monopolets cigarretter kan emellertid inte expertisen yttra sig om... tekniska konstgrepp och sinnrika anord- ningar. Hur dessa fungerade kunna vi naturligtvis endast gissa oss till, och i många fall står man än i dag inför gå- tor, på vilka man inte kan finna någon tillfredsställande lösning. I Egypten hade man sålunda Memnon- stoden, om vilken det berättas, att den i den tidiga morgongryningen stämde upp en -lovsång till solens ära. Det finns många förklaringar på detta fenomen, bl. a. antar man att gestalten var försedd med ett system av orgelpipor, som spe- lade upp då morgonvinden från Nilen drog hän över nejden. Vidare använde man sig av en hel del verkligt skickliga effekter för att ge liv åt dessa ”robotar”, om man nu kan tillåta sig ett så respektlöst ord för dåtidens gudabilder. Medeltidens forskare sökte framställa män- niskor på kemisk väg. Er av de första robotarna i ordets egent- liga bemärkelse möter oss i den gam- maljudiska — legenden om Golem, en otymplig gestalt av lera, i vilken en vis rabbin, erfaren i Kabbala, medeltidens judiska mystiskt-teosofiska religionsfilo- sofi, blåser in liv. Här spökar nog i egendomlig förvrängning den bibliska be- rättelsen om hur Adam skapades. Golem- legenden lever fortfarande kvar i Prags ghetto, där händelsen lär ha tilldragit sig, och har funnit en suverän litterär tolk- ning i Gustaf Meyrinks kusliga roman ”Der Golem”. Motivet till en konstgjord människa, som i desperation reser sig mot sin herre, har sedan upprepats ota- liga gånger, bl.a. i boken och filmen om ”Frankenstein”, som i själva verket en- dast utgör en ganska smaklös och bana- liserad variation av Golemlegenden. Men under tidernas lopp funno männi- skorna, att även dylika robotgestalter vo- ro för primitiva för deras smak, och när den västerländska världen genom kris- tendomen påtvingades det judiska förbu- det att förfärdiga avgudabilder, bannlys- tes sådana konstgrepp från det religiösa området. En naturlig tillflyktsort funno de dock inom den så att säga inofficiella religionen, dvs. trolldomskonsten, magin. På grund av denna världsåskådning ansågs under medeltiden alla ingrepp i naturen såsom gudsfientliga, varför ve- tenskapen och även konsten — såvitt den inte tjänade de kyrkliga intressena — samt tekniken förklarades för djävulens verk och obarmhärtigt förföljdes av kyr- kan. Icke desto mindre sutto alkemisterna i sina hemliga kamrar och laborerade med kolvar och retorter, sökte efter de vises sten och kommo därvid många viktiga ke- miska sanningar på spåren. Det var an- tagligen under denna tid, som tanken på Homunkulus föddes, en på kemisk väg framställd människa. Här kommer man osökt att tänka på Goethes ord i ”Fausts” andra del, där Wagner i sitt mörka labo- ratorium med komplicerade apparater ”för fantastiska ändamål” kristalliserar ut gossen Homunkulus i en flaska: ”FEin grosser Vorsatz scheint im Anfang toll; Doch wollen wir des Zufalls känftig lachen, Und so ein Hirn, das trefflich denken soll, Wird kinftig auch ein Denker machen.” Enligt vissa källor har den schweiziske läkaren, alkemisten och filosofen Teo- frastus Bombastus Paracelsus ingående sysselsatt sig med just detta problem i samband med sina kända spekulationer över den kabbalistiska nyplatonismen, men resultaten av sina forskningar höll han i djupaste hemlighet för att inte råka i inkvisitionens klor, och de ha till största delen gått förlorade. Fransk mekaniker bygg- de flöjtspelare av trä. De världsliga makten var emellertid be- tydligt mera tolerant mot magikerna och hade nog också ett visst förtroende till deras kunskaper. Nästan varje större furste hade icke blott en hovnarr utan aven en hovastrolog eller hovmagiker, vars makt ibland var mycket större än hovpredikantens. För att hålla uppe sin prestige måste magikern naturligtvis tid efter komma underverk, och på detta område konkurrerade han ganska framgångsrikt med kyrkan. Medan kyrkan huvudsakli- gen arbetade med psykologiska medel, t. ex. massugestion, försökte magikern att imponera genom skickliga fysikaliska och kemiska experiment, och det råder intet tvivel om att arbetet med dessa mirakel annan ge påtagliga bevis på sin övernaturliga förmåga genom att åstad-.