Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Automat-människor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit mycket nyttigt för utvecklingen av
experimentaltekniken.
Mot denna historiska bakgrund dyker
på nytt drömmen om den artificiella män-
niskan upp, denna gång huvudsakligen i
mekanisk form, nämligen som en auto-
mat. Skickliga mekaniker började tillver-
ka mänskliga figurer, som kunde utföra
en och annan rörelse med eller utan
mänsklig hjälp. I det förra fallet för-
sökte man naturligtvis att såvitt möjligt
dölja denna hjälp och låta åskådarna få
intrycket av att automaten rörde sig av
sig själv. -
En av upphovsmännen till dessa under-
liga varelser av metall och trä var en
fransk mekaniker Jacques de Vaucanson,
som levde på 1700-talet. Redan vid 14
års ålder var han en genialisk konstruk-
tör. Han behövde blott titta på en kloc-
ka, så kunde han säga, hur dess meka-
nism såg ut, och han kunde sedan rekon-
struera den in i minsta detalj. En gång,
då han promenerade i Tuileriesträdgår-
den, såg han en vacker staty, som före-
ställde en flöjtspelare. Detta gav honom
ingivelse till hans första automatiska fi-
gur. Med denna marmorfaun som mo-
dell konstruerade han en flöjtspelare av
järn, trä och tyg, som kunde spela 12
olika melodier och som blåste sitt instru-
ment medelst en luftström, som verkli-
gen varierades genom finger-, läpp- och
tungrörelser. Sedan byggde han en trum-
slagare, en jägare och en väverska. Av
dessa underverk finnas tyvärr endast två
exemplar bevarade, och de räknas nu till
de förnämsta -kuriositeterna i ”Conser-
vatoire national des arts et métiers” i
Paris.
Automatiskt schackgeni
vid ryska hovet.
Apropå rokokotidens automater, så
finns det en del med rätt så roman-
tiska öden, som tt. ex. den berömde
schackspelaren vid den ryska kejsarin-
nan Elisabets hov. Denna automät hade
tillverkats av en gammal kurländsk läkare
och föreställde en sittande oriental med
långt skägg och med ett schackbräde
framför sig. Automatens högra arm var
rörlig. En dag anmälde sig läkaren vid
hovet och påstod, att hans automat kun-
de besegra vem som helst i schack. Det
visade sig verkligen, att hovets skickli-
gaste schackspelare, däribland kejsarin-
nan själv, förlorade de flesta partier mot
automaten, vilken så småningom blev den
största sensationen i S:t Petersburg. Den
hemliga statspolisen blev dock intresse-
rad av saken och uppdrog åt en ung offi-
cer att utröna automatens hemlighet.
Nu hör det till historien, att automaten
aldrig fick stanna kvar i det kejserliga
palatset efter avslutad schackturnering
utan transporterades tillbaka till dok-
torns hus. Den unge officeren smög sig
en kväll in i huset och upptäckte då, att
en högst betagande flicka just kröp ut ur
automaten, då doktorns tjänare satte ned
den på golvet. Det var läkarens dotter,
som sedan barnaåren brukat spela schack
med sin far och därvid visat mycket ovan-
liga anlag för detta spel, vilka fadern se-
dan utnyttjade för sitt originella före-
tag. Till råga på allt förälskade sig den
unge officeren i den sköna schackspeler-
skan och stod nu i en allvarlig konflikt
mellan plikt och kärlek. Efter många
äventyr lyckades dock de unga tu rymma,
gifta sig och bosätta sig i Riga tillsam-
mans med fadern och roboten.
Men sådana automatiska figurer, som
måste dras upp som en klocka för att gå
ett par steg, lyfta en arm, sänka huvu-
det, säga ett par ord eller som måste skö-
tas av en människa gömd någonstans
inuti — detta intresserar oss icke längre:
I vår tid ha alla dessa möjligheter för-
resten redan i stor utsträckning utnytt-
jats för reklamändamål.
Vad som skall kunna imponera på oss
det är att bara behöva säga ”gå” till en
automat, varpå denna utan att fundera
sätter sig i rörelse; att kunna säga ”får
jag en tändsticka”, varpå roboten flinkt
tänder en tändsticka och artigt räcker
oss den; att kunna fråga ”hur gammal
är du?” eller ”är det här tyget ljusblått
eller mörkblått” och få ett tillfredsstäl-
lande svar, som till skillnad från den mera
naturliga kollegans saknar eufemistiska
tillägg eller omskrivningar.
Men är allt detta verkligen möjligt? Ja,
det är det faktiskt. Sådana automater
finns nämligen i Amerika.
Den moderna roboten
är elektrisk.
H- uppfattar nu en människa en upp-
maning? Genom örat, om man talar
med oss, eller genom ögat, om man med
en gest eller skrift visar för oss vad vi
skall göra. Automaten fungerar på sam-
ma sätt. Den har ett öra, nämligen mi-
Zz
krofonen, och ett öga — den fotoelek-
triska cellen. Den har också en hjärna,
som består av reläer, och tillräckligt star-
ka muskler, nämligen motorerna. Det en-
da som behövs är att sätta i gång det
hela.
Låt oss börja med örat. Det mottag-
na ljudet omvandlas till elektrisk ström
på samma sätt som i en vanlig telefon.
Ett relä dirigerar denna ström till den
”muskel”, som skall utföra den önskade
rörelsen, och sätter i gång motorn. Man
kan ännu icke säga till automaten några
invecklade fraser, men man kan t. ex. sä-
ga ”gå” med särskilt eftertryck på å-
ljudet. Mikrofonen omvandlar den ljud-
våg, som motsvarar å-ljudet, till en viss
bestämd elektrisk ström. En speciell re-
läanordning, som reagerar just för denna
ström, sätter i gång benens motorer.
Automaten börjar alltså att gå. För att
stanna den, behöver man endast säga
”stanna” med eftertryck på a-ljudet. Sam-
ma procedur äger rum, och motorerna
frånkopplas.
I praktiken är roboten endast försedd
med en mikrofon, som omvandlar ljuden
till elektrisk ström. Denna ström ledes
till ett reläsystem, som består av 10 till
20 små elektromagneter, vilka äro så kon-
struerade, att de reagera för vissa be-
stämda strömmar. Dessa reläer äro i sin
tur förbundna med de motorer, som driva
automatens olika delar: armarna, benen,
huvudet etc. Om man säger ”gå”, funge-
rar endast den elektromagnet, som är in-
ställd på den ström, som motsvarar å-
ljudet, medan alla andra förbli orörliga.
Resultatet blir ännu bättre om man
ger order med rena musikaliska ljud.
Man har t. ex. en visselpipa med olika
toner, av vilka var och en motsvarar en
viss handling, som automaten kan utföra.
Man visslar t. ex. tonen C, om automa-
Amerikanarna ha konstruerat en kvinn-
lig pratsjuk robot. (Behövs det verkli-
gen?)
ANV V DV vy
TEKNIK för ALLA 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>