varit mycket nyttigt för utvecklingen av experimentaltekniken. Mot denna historiska bakgrund dyker på nytt drömmen om den artificiella män- niskan upp, denna gång huvudsakligen i mekanisk form, nämligen som en auto- mat. Skickliga mekaniker började tillver- ka mänskliga figurer, som kunde utföra en och annan rörelse med eller utan mänsklig hjälp. I det förra fallet för- sökte man naturligtvis att såvitt möjligt dölja denna hjälp och låta åskådarna få intrycket av att automaten rörde sig av sig själv. - En av upphovsmännen till dessa under- liga varelser av metall och trä var en fransk mekaniker Jacques de Vaucanson, som levde på 1700-talet. Redan vid 14 års ålder var han en genialisk konstruk- tör. Han behövde blott titta på en kloc- ka, så kunde han säga, hur dess meka- nism såg ut, och han kunde sedan rekon- struera den in i minsta detalj. En gång, då han promenerade i Tuileriesträdgår- den, såg han en vacker staty, som före- ställde en flöjtspelare. Detta gav honom ingivelse till hans första automatiska fi- gur. Med denna marmorfaun som mo- dell konstruerade han en flöjtspelare av järn, trä och tyg, som kunde spela 12 olika melodier och som blåste sitt instru- ment medelst en luftström, som verkli- gen varierades genom finger-, läpp- och tungrörelser. Sedan byggde han en trum- slagare, en jägare och en väverska. Av dessa underverk finnas tyvärr endast två exemplar bevarade, och de räknas nu till de förnämsta -kuriositeterna i ”Conser- vatoire national des arts et métiers” i Paris. Automatiskt schackgeni vid ryska hovet. Apropå rokokotidens automater, så finns det en del med rätt så roman- tiska öden, som tt. ex. den berömde schackspelaren vid den ryska kejsarin- nan Elisabets hov. Denna automät hade tillverkats av en gammal kurländsk läkare och föreställde en sittande oriental med långt skägg och med ett schackbräde framför sig. Automatens högra arm var rörlig. En dag anmälde sig läkaren vid hovet och påstod, att hans automat kun- de besegra vem som helst i schack. Det visade sig verkligen, att hovets skickli- gaste schackspelare, däribland kejsarin- nan själv, förlorade de flesta partier mot automaten, vilken så småningom blev den största sensationen i S:t Petersburg. Den hemliga statspolisen blev dock intresse- rad av saken och uppdrog åt en ung offi- cer att utröna automatens hemlighet. Nu hör det till historien, att automaten aldrig fick stanna kvar i det kejserliga palatset efter avslutad schackturnering utan transporterades tillbaka till dok- torns hus. Den unge officeren smög sig en kväll in i huset och upptäckte då, att en högst betagande flicka just kröp ut ur automaten, då doktorns tjänare satte ned den på golvet. Det var läkarens dotter, som sedan barnaåren brukat spela schack med sin far och därvid visat mycket ovan- liga anlag för detta spel, vilka fadern se- dan utnyttjade för sitt originella före- tag. Till råga på allt förälskade sig den unge officeren i den sköna schackspeler- skan och stod nu i en allvarlig konflikt mellan plikt och kärlek. Efter många äventyr lyckades dock de unga tu rymma, gifta sig och bosätta sig i Riga tillsam- mans med fadern och roboten. Men sådana automatiska figurer, som måste dras upp som en klocka för att gå ett par steg, lyfta en arm, sänka huvu- det, säga ett par ord eller som måste skö- tas av en människa gömd någonstans inuti — detta intresserar oss icke längre: I vår tid ha alla dessa möjligheter för- resten redan i stor utsträckning utnytt- jats för reklamändamål. Vad som skall kunna imponera på oss det är att bara behöva säga ”gå” till en automat, varpå denna utan att fundera sätter sig i rörelse; att kunna säga ”får jag en tändsticka”, varpå roboten flinkt tänder en tändsticka och artigt räcker oss den; att kunna fråga ”hur gammal är du?” eller ”är det här tyget ljusblått eller mörkblått” och få ett tillfredsstäl- lande svar, som till skillnad från den mera naturliga kollegans saknar eufemistiska tillägg eller omskrivningar. Men är allt detta verkligen möjligt? Ja, det är det faktiskt. Sådana automater finns nämligen i Amerika. Den moderna roboten är elektrisk. H- uppfattar nu en människa en upp- maning? Genom örat, om man talar med oss, eller genom ögat, om man med en gest eller skrift visar för oss vad vi skall göra. Automaten fungerar på sam- ma sätt. Den har ett öra, nämligen mi- Zz krofonen, och ett öga — den fotoelek- triska cellen. Den har också en hjärna, som består av reläer, och tillräckligt star- ka muskler, nämligen motorerna. Det en- da som behövs är att sätta i gång det hela. Låt oss börja med örat. Det mottag- na ljudet omvandlas till elektrisk ström på samma sätt som i en vanlig telefon. Ett relä dirigerar denna ström till den ”muskel”, som skall utföra den önskade rörelsen, och sätter i gång motorn. Man kan ännu icke säga till automaten några invecklade fraser, men man kan t. ex. sä- ga ”gå” med särskilt eftertryck på å- ljudet. Mikrofonen omvandlar den ljud- våg, som motsvarar å-ljudet, till en viss bestämd elektrisk ström. En speciell re- läanordning, som reagerar just för denna ström, sätter i gång benens motorer. Automaten börjar alltså att gå. För att stanna den, behöver man endast säga ”stanna” med eftertryck på a-ljudet. Sam- ma procedur äger rum, och motorerna frånkopplas. I praktiken är roboten endast försedd med en mikrofon, som omvandlar ljuden till elektrisk ström. Denna ström ledes till ett reläsystem, som består av 10 till 20 små elektromagneter, vilka äro så kon- struerade, att de reagera för vissa be- stämda strömmar. Dessa reläer äro i sin tur förbundna med de motorer, som driva automatens olika delar: armarna, benen, huvudet etc. Om man säger ”gå”, funge- rar endast den elektromagnet, som är in- ställd på den ström, som motsvarar å- ljudet, medan alla andra förbli orörliga. Resultatet blir ännu bättre om man ger order med rena musikaliska ljud. Man har t. ex. en visselpipa med olika toner, av vilka var och en motsvarar en viss handling, som automaten kan utföra. Man visslar t. ex. tonen C, om automa- Amerikanarna ha konstruerat en kvinn- lig pratsjuk robot. (Behövs det verkli- gen?) ANV V DV vy TEKNIK för ALLA 5