RR — "2 "50-tal tangenter av en ”ljudskriverska”, som sköter roboten. Nästan alla ljud alstras medelst elektriska svängningar med undantag för några få stavelser och förbindelseljud, vilka återges medelst ljudfilmsremsor, som upptagits i förväg. Så snart frågan är ställd, skriver med- hjälparen upp svaret och trycker sedan på alla motsvarande tangenter. Därige- nom sättas ljudfilmsremsorna i gång, och resultatet blir en fras, som återges av en högtalare, inbyggd i kvinnans huvud. Ro- botens röst kan göras vänlig eller brutal, uttrycka förvåning, skräck och till och med stamma. Att sköta denna robot är naturligtvis ingen lätt sak. Av 350 kvinn- liga telefonister från New York, som kommo i fråga för detta arbete, ha endast 24 visat sig kunna utföra det efter c:a ett års specialutbildning. Det berättas, att de flesta som över- voro dessa seanser lämna dem med en lätt känsla av svindel och rentav en viss förskräckelse. Vart gå vi? frågar man sig. Man har förutsagt, att maskinen kommer att döda människan. Det åter- står att se om denna profetia kommer att uppfyllas. Det enda som ännu så länge är säkert är, att den artificiella människan ännu är lika avlägsen från oss som ett urverk från en genial människas hjärna. De robotar, som vi beskrivit, förkroppsliga på ett barnsligt sätt de sto- ra framstegen inom automatiseringen, vilka redan ha vunnit många nyttiga till- lämpningar inom industrin och på flera andra områden. Sinnrik docka — beska droppar för Hoffman... Medan ingenjörerna sålunda försöka att skapa elektromekaniska människor, arbeta kemisterna med att utröna, huru- vida våra organs normala eller onormala funktioner, vårt temperaments växlingar, våra goda och dåliga egenskaper hänga ihop med närvaron eller frånvaron av vissa kemiska ämnen i vår kropp. Dessa ämnen, som kunna inympas i organis- men, kunna framkalla moderskärleken hos de mest okänsliga kvinnor, låta dvärgar växa, ge sex appeal åt mindre vackra re- presentanter av det svaga könet, lugna hysteriska eller ge energi åt apatiska människor osv. Det är intressant att Den «självförsörjande roboten, sådan doktor Clark L. Hull vid Yale-universi- tetet i USA tänkt sig den. Man kom- mer osökt att tänka på en modern krigs- maskin, och det är kanske meningen: radion, föddes. RON — DEN TRÅDLÖSAS UPPFINNARE Det är med verklig stolthet Teknik för Allas redaktion kan annon- sera denna nya följetong, som är ett verkligt fynd. I en rad and- löst spännande men på samma gång vetenskapligt exakta kapitel ger författaren, norrmannen Sverre S. Amundsen, hela den stora uppfinnarens liv. Genom motgångar och framgångar, triumfer och misslyckanden får läsaren följa honom. Alla böra läsa denna fängslande skildring, som ger hela den laddade atmosfär, i vilken vår världs kanske stoltaste och genialaste uppfinning, BÖRJAR I NÄSTA NUMMER heter den nya följetongen, som börjar i nästa nummer av Teknik för Alla. FASCINERANDE, SPÄNNANDE! konstatera, att man vid sidan av skapan- det av artificiella människor även syssel- sätter sig med omgestaltningen av natur- liga människor och försöker att lösa män- niskolivets gåta — hittills dock utan större framgång. Man frågar sig, om inte mänsklighe- ten nu befinner sig i samma tragikomiska läge som -Offenbachs hjälte i första ak- ten av Hoffmans äventyr, då han föräls- kar sig i Spalanzanis vackra dotter Olym- pia, som i själva verket endast är en själ- lös docka, en sinnrik automat. Man kom- mer ihåg hur man mot aktens slut plöts- ligt hör buller och brak bakom scenen. Det. är Coppelius, en av djävulens inkar- nationer och Spalanzanis rival, som slår sönder dockan. Hoffman blir inför denna nedslående upptäckt både bestört och förbryllad och ropar: ”En automat!” ”En automat!” ”Ve mig!” Runt omkring honom dansa balens gäster i vild skade- glädje och håna honom för hans föräls- kelse — i en automat — under det att Coppelius skrattar triumferande och gällt. Ha vi inte själva kommit ganska nära den dag, då även vi upptäcker, att vår tids förälskelse i automatiseringen, vår tillit till själlösa mekanismer, är en få- fång illusion? TEKNIK för ALLA 7