e Hegemiller med fyra av sina bästa ar- betare in i kommandorummet. — Gör ert bästa, Hegemiller, sade Grabbe till honom. Jag har lovat våra vänner; att de kan starta om en halv- timme. — Vi ska” göra vårt bästa, svarade Hegemäiller och började dirigera sitt folk. Skruvnycklar anbringades, bultar och spårkilar borttogos och på mindre än fem minuter låg axeln fri. — En ful brottyta, brummade Hege- miller för sig själv. I alla fall vore det väl tusan om vi inte skulle kunna laga den. Under tystnad hade Ruggero åsett det snabba och skickliga sätt, på vilket Hegemäillers folk utförde sitt arbete. Så småningom återkom hans livslust. — Ja, kan ni göra det arbetet på en halvtimme, så kan ni trolla, sade han. — Det är inget trolleri, professor, en- dast fina svetsgrejor. Om en kvart kan man inte se att axeln varit bruten, sva- rade Hegemiller. Fult hade Hegemäller kallat brottet och han behövde inte ändra sin utsago när bitarna kommit till svetsverkstaden. — Skär av tio centimeter och sätt dit ett nytt stycke, kommenderade han sina montörer, som alla visste vad de skulle göra. Styckena lågo redan i kläm och metallsågarna åto sig in i stålet. På annat ställe var man redan i färd med att såga till ett passande stycke. Det dröjde inte länge förrän allt låg inpassat i en stor svetsmaskin. En transforma- tor brummade och axelns brottytor lyste vitglödande när strömmen gick igenom skarvytorna, som i nästa ögonblick voro hopsvetsade. Megemäiller tog upp sin klocka. — Hittills ha vi använt tio minuter. Nu fort in med den i slipmaskinen! I denna roterade slipskivor av dia- manthård korund som gåvo axeln en spegelblank yta. — Fem minuter, sade Hegemiller när hans arbetare togo ut axeln från slip- maskinen för att bära den tillbaka till Ruggeros strålskepp. — Vi skulle gärna vilja göra er säll- skap till Rom, professor, sade Grabbe i samma ögonblick som Hegemiller up- penbarade sig med sitt folk. Ruggero glömde att svara och bara stirrade som förhäxad på axeln, som arbetarna bar — han trodde inte sina ögon. Kunde det verkligen vara den gamla axeln? Han kände på den med fingrarna och fann den lika god som ny. Nu åter- fick han sin gamla tillförsikt och tac- kade Hegemäiller på det varmaste, vilket nästan gjorde denne förlägen. 20 TEKNIK för ALLA — Det är inte min förtjänst, profes- Sor, utan verkets inrättningar som gjort det möjligt. Nu är det bara sju minuter kvar, sade han vändande sig till arbetar- na, som redan höllo på att passa in ax- eln. — Ni svarade inte på mitt förslag, professor, påminte Grabbe. Vill ni kan- ske inte att vi gör er sällskap till Rom? — Tvärtom, herr Grabbe, jag känner mig glad däröver. Vi vet att vi ha er och våra japanska vänner att tacka för vår räddning. — Arbetet är färdigt, herr, Grabbe! rapporterade Hegemäller, och det har tagit tjugonio minuter och trettio sekun- der... Professor Ruggero kan starta när han vill. På en vink av Grabbe begav sig Villa- ri till kasinot för att hämta Ruggeros gäster. — Han kommer nog inte tillbaka så Snart, menade Hegemäller, ty när jag passerade kasinot voro herrarna som bäst i farten med att berätta sina även- tyr. Man kan höra dem lång väg. — Säg mej Hegemiller, avbröt ho- nom Grabbe, vad säger ni om, att vi följer Ruggero till Rom med vårt skepp? — En utmärkt idé, herr Grabbe! sade Hegemäller och slog förnöjd ihop hän- derna. Jag har alltid tyckt det skulle vara roligt få se Rom. Hoppas profes- sor Lidinghausen ingenting har där- emot. — Så korrekt ni har blivit på en gång, herr Hegemäiller. I förmiddags susade ni bara iväg med vårt skepp utan att frå- ga en människa om lov. — Ja, det var fara å färde, herr Grabbe, och varje minut var dyrbar, svarade han och försökte leda in samta- let på något annat. — Så synd, att Hi- detawa inte skall vara här! Han är väl just nu någonstans i Spanien och letar efter en störtad besättningsman. Vore han här kunde vi alla tre flyga till Rom. Det bleve en hel flottilj. Det skulle väl göra intryck. — Ja, men nu är han tyvärr inte här, min käre Hegemiller, utan.... — Goddag, mina herrar, sade Hideta- wa, som i detsamma kom in i komman- dorummet. Vad har ni tänkt göra? frå- gade han professor Ruggero. — Skadan är redan reparerad så jag är färdig att starta när som helst. ; — Ja, vi ha bara väntat på er, sade Hegemiller, vi ha nämligen ett ordspråk som säger, att alla goda ting äro tre. Han såg på Hidetawas min att den- ne inte begrep, vad han syftade på, och fortsatte därför: — Vi har nämligen be- slutat att följa professorn till Rom med vårt skepp och höll just på att tala om, hur trevligt det vore, om ni kunde följa med oss också. : Vi föreställer oss att det skulle bli en verkningsfull avslutning på professor Ruggeros propagandaflyg-. ning. Efter något funderande svarade han: — Om det passar professorn, så varför inte? — Ni gör mig en stor glädje, avbröt Ruggero, ni tjänar därigenom också vår gemensamma sak. Jag känner mina landsmän, som lätt bli eld och lågor men också lätt nedslagna. Sedan vi landade här i Gorla ha vi hela tiden stått i ra- dioförbindelse med Rom. Tiotusentals människor väntar trots förseningen på vår återkomst. Det kommer att bli ett jubel utan like, och man kommer att tro ännu starkare på vår sak om vi inte kommer ensamma. — Då vill jag med nöje följa med, sade Hidetawa. Utanför ljöd nu ett virrvarr av röster. Villari och Tomaseo hade hämtat Rug- geros gäster och hade haft besvär att förmå dem att inte stanna för att be- skåda de andra två skeppen. Nu marscherade alla under glam och prat in i det italienska skeppets passa- gerarrum. Japanerna och tyskarna gingo till sina skepp, och därpå stängdes över- allt skeppsdörrarna. Först steg det ita- lienska skeppet upp, sedan följde Hide- tawa och Hegemiller, och kursen sattes på den italienska huvudstaden. x är professor Ruggero sagt att tio- N tusen personer väntade på startplat- sen, hade han tagit till i underkant. En oöverskådlig människomassa hade lägrat sig runt startplatsen. Många tusen ha- de sett när det italienska strålskeppet steg upp, och nu hade ytterligare många tusen kommit för att se landningen. De hade jublat, när Fysikaliska insti- tutets stora högtalare berättade om flygningen över den amerikanska konti- nenten och hade betryckta tystnat, när underrättelsen om maskinskadan med- delades. Ännu våldsammare hade bifal- let genljudit över den stora platsen, när man fick reda på japanernas hjälp. När sedan Ruggero i sina nödrop talade om den outhärdliga hettan, greps .massan av djup nedslagenhet. Med andlös spän- ning hade man sedan åhört det tyska strålskeppets räddningsmanöver, medan under tiden allt flera människor ström- made till. När högtalaren förkunnade, att Ruggeros skepp var säkert tjudrat i den tyska maskinens trossar, darrade luften av hurrarop, och när underrättelse in- gick, att landningen lyckligt ägt rum i